Läs hela deras artikel här

I flera kommentarer som på olika sätt är länkade till artikeln klagas det över hur den är skriven och den är förstås väldigt dåligt skriven. Det är ett ynkligt argument man använder sig av, men trots det tänker jag bemöta det. Jag kan inte se att den på något sätt skulle vara det tvärtom om är den utmärkt skriven. Den är inte bara underhållande och personlig utan den tar också upp jämställdhetsdebatten på ett nytt sätt, ett vardagligt och opolitiskt sätt. Hur många gånger har man inte sett inslag eller debatter om jämställdhet som förvandlas till en politisk cirkus där man upprepar samma enkla argument likt ett mantra, ett argument som är så enkelt att man helt enkelt måste hålla med om det. Argumentet jag tänker på är lika lön för lika arbete. Det här är på alla sätt ett magiskt argument eftersom det tvättar snabbt och effektivt bort all kritik i alla möjliga följdfrågor som man kan ha. Det är något som man alltid kan återvända till när man inte har några riktiga svar. Alla politiker borde ha ett sådant här argument, någon borde komma på ett liknande universal verktyg som fungerar på alla politiska frågor och sedan patentera det och det borde naturligtvis sedan säljas via ”infomercials” som TV shop på diverse kabel TV istället för ”magiska” damsugare och golvmoppar. Men kanske är det inte alls värt det för det Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars inlägg har gjort är att bemöta det här på det effektivaste sättet som finns just tack vare avsaknaden av politik. Inte någonstans i artikeln kan man se minsta spår av någon dold agenda utan bara två kvinnors personliga åsikter.

Här kommer det korta lilla stycket som har provocerat och upprört mest.

”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?”

Det jag kommer att tänka när jag läser det här citatet är inte kvinnomisshandel utan jag kommer istället att tänka på filmen ”Unfaithful” och faktiskt en speciell scen i den filmen. En kort sammanfattning av filmen är att Connie lever ett tryggt familjeliv i förorten, en helt vanlig dag springer hon ihop med den yngre franske bokhandlaren Paul. Connie och Paul inleder en otrohetsaffär som kommer förändra deras liv för alltid.

Nu till själva scenen i filmen.

Någonstans utanför New York.

Connie sitter på pendeltåget på väg hem efter att ha träffat Paul. Hon tänker tillbaka till deras möte tidigare på dagen. Hon ser sig själv ligga på sängen, hon skakar medans Paul rör vid hennes kropp. Han har huvudet placerat mellan hennes ben och kysser henne på insidan av låret. När hon tänker på det tillbaka lutad i sättet är hon någonstans i mellan att skratta och gråta, det går inte att säkert avgöra vilken av känslorna som ska ta över. Hon tänker tillbaka på hur han förde in sin hand under hennes kjol. Hon försöker ta bort hans hand, han ser bara lugnt på henne. Han drar av henne trosorna, tar av sig sin tröja, han lägger sig över henne. Han kysser henne på halsen men hon vrider bort huvudet.

- Jag kan inte, jag vet inte hur man gör, det är fel, säger hon

- Slå mig, svarar han henne

- Vad? Säger hon frågande

- Slå mig säger han förtydligande

Hon skrattar och ger honom en enkel klapp på kinden. Han tar tag i henne, trycker ner henne mot sängen med sin kroppsvikt och upprepar sina ord. Hon kämpar emot och försöker få bort honom, trycka bort honom och han håller bara emot. Hon bitar honom i axeln, borrar in sina naglar i hans rygg, lägger sina armar runt honom och drar honom närmare. Han ler och de börjar kyssa varandra, passionerat och ohämmat.

Se filmklippet här

Bara för sakens skull tänker vi oss att den här scenen skulle utspela sig i Sverige, hur skulle det se ut?

Någonstans utanför Stockholm

Linda sitter på pendeltåget på väg hem efter att ha träffat Johan. Hon tänker tillbaka till deras möte tidigare på dagen.

Följande hände.

*Hon försökte förföra honom genom att greppa honom i skrevet.

* Hon slår till honom, i ett desperat försök att hetsa upp honom.

* Han ringer upprörd och skärrad till polisen som gör en utryckning.

* Hon döms senare i tingsrätten till trettio timmars samhällstjänst för misshandel men frias senare helt i hovrätten.

Filmen liksom Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars artikel tar även upp otrohet. Det här är vad de skriver om otrohet.

”Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten”

Otrohet kan vara helt moraliskt förkastligt men det är inte mer än det, det är in en brottslig handling. Om man tar bort den moral som man har blivit inpräntad, så har otrohet sina fördelar. Det är bara en otrogen man eller kvinna som kan sätta sig på ett tåg åka en timme, spendera en timme på en annan tåg perrong med sin älskare eller älskarinna och sedan sätta sig på ett tåg tillbaka och känna sig fullt nöjd med det. Otrohet har den fördelen att vi alltid ser till att göra det mesta av tiden för vi vet inte hur mycket tid vi har kvar, alla som är otrogna räknar med att för eller senare åka fast men gör det helt enkelt ändå. Skillnaden mellan otrohet och ett förhållande är att om man är otrogen sätter man sig över sin osäkerhet och bara gör det i ett förhållande stannar den kvar.

Ingenting är så oattraktivt som osäkerhet, det är också något som smittar av sig och förlamar och när man inte är säker längre på vad som är rätt eller fel att göra så är det enda som är säkert att man inte längre gör något alls. Har den hittills tysta protesten emot jämställdhet förtrycket äntligen fått inte bara en utan två röster? Antagligen inte, Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar vill nog inget hellre än att bara fortsätta att leva sina liv och det är det vi alla vill bara få fortsätta att leva våra liv så som vi lever dem och inte få berättat för oss hur vi ska leva dem.