Inlägg märkta ‘Leo Lagercrantz’

Niklas Ekdal: Därför hoppar vi av

augusti 13, 2008

Redaktörerna drar från drakarna. Expressen, SvD, AB och nu DN har alla drabbats av strömhopp. Idag förklarar den senaste avhopparen, Niklas Ekdal, varför det händer just nu. ”I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden”, skriver han exklusivt för denna blogg.

 

Det är mycket nu. Många som trappar ner från chefsjobb, till synes i sina bästa år. Så många att de vakna och själva avhoppade tidningsredaktörerna på Newsmill har bett mig reflektera över saken.

Själv hoppade jag i går. Efter åtta år som politisk redaktör på Dagens Nyheter, dessförinnan fem år med samma jobb på Expressen, kändes det som om värnplikten var avklarad. Det blev runt 400 söndagskrönikor utan uppehåll i DN, och ansvar för produktionen av 5 000 ledarsidor totalt.

Jag blev chef vid 33 och slutar för att softa som frilansare vid 47. Numera lämnar man chefskontoret vid den ålder när man förr brukade tillträda. En hel svärm har redan gjort samma sak, bara inom min genre: DN:s chefredaktör Jan Wifstrand, Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson, Aftonbladets Helle Klein, SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid och debattredaktör Steve Sem-Sandberg, PM Nilsson och Leo Lagercrantz på Expressen.

Alla i detta gäng är naturligtvis privilegierade, så det vore fånigt att beklaga sig. Vi har fått fritt tillträde till offentligheten, hyggliga anställningsvillkor, lustfyllda arbetsuppgifter, skickliga medarbetare, daglig bekräftelse. Men om det var så positivt – varför kastar vi då frivilligt in den svettiga handduken?

Ett vanligt svar från chefer inom kreativ verksamhet – medier, kultur, forskning – är numera att administrationen växer en över huvudet. Det skapande som syns utåt, det som man bedöms på och som är allra roligast, måste i princip klaras av på nätter och helger. Mellan 9 och 17 måndag till fredag sitter man ju i möten, mejlar, budgeterar, rekryterar, håller personalen på gott humör.

På pappret finns en enkel lösning: separera de administrativa, kreativa och personalvårdande funktionerna. I praktiken är det inte så enkelt, eftersom tekniken och omgivningens förväntningar gjort uppgifterna oskiljaktiga.

Det moderna arbetslivet är ett underbart Formel 1-lopp, men de ständiga förändringarna, ny IT och allt högre krav gör också att man snabbare tappar lusten. Förr satt chefen med ett tomt skrivbord och en sekreterare som tog diktamen. I dag är det administrativa stödet ofta bortrationaliserat, eftersom datorn och mejlboxen har kortat kommunikationsvägarna.

I realiteten blir det enklare för chefen att sköta hela kommunikationen själv, för det är ju henne/honom som personal, kollegor, kunder, leverantörer, läsare vill ha besked av. Helst med vändande e-post inom två minuter.

Mobiltelefonen är det andra formidabla rationaliseringsinstrumentet. Tillsammans med datorn har den skapat en produktivitetsrevolution som kan avläsas i de senaste årens höga tillväxttal och ökande köpkraft, utan motsvarande inflation.

Priset för denna tillgänglighet är dock högt. Ytligt sett en fantastiskt bekvämlighet – på djupet en kringskuren frihet. Mindre tid för reflektion, vilket med åren går ut över den kreativitet som hela verksamheten vilar på.

För ett par år sedan gjorde ekonomijournalister från BBC en hel serie om det svenska arbetslivet. Vi är mycket mer exotiska än vi tror, visade det sig.

Britternas grundläggande iakttagelse var att svenskarna har avskaffat den traditionella sekreteraren, kvinnan som tömde papperskorgar, kokade kaffe och lydde order. Hos oss är alla i princip handläggare, självgående, med mer kvalificerade uppgifter än kontorsarbetarna från förr.

Modellen speglar ett demokratiskt och modernt arbetsliv. Platta organisationer. Högt kunskapsinnehåll i arbetet. Individualism, lust, vilja, kunnande och ansvar. En frustande produktivitet.

Allt det där är naturligtvis lysande. Det är vår främsta konkurrensfördel och vår enda chans att motivera det höga kostnadsläget när hundratals miljoner kineser kommer ut på den globala arbetsmarknaden. Det som är roligt är också lönsamt, vilket gjort att Sverige kan leka sig till en skyhög BNP med kick-offs, team building och skojiga power point-presentationer.

Enda kruxet är att modellen ställer väldiga krav på cheferna. Medarbetarna måste bli sedda som individer, rekryteringen måste bli rätt från början, ledningen måste vara ständigt tillgänglig, ständigt inspirerande.

De platta organisationerna och den mjuka stilen gör det otänkbart för chefer att skälla ut underlydande, som man gjorde förr. Den som gör det öppet har bränt sitt förtroende. Däremot är det i många organisationer fritt fram att skälla på chefen när något inte funkar.

Värst är det inom den offentliga sektorn – skola, sjukvård, förvaltning. Där är incitamenten att ta chefsjobb ofta så svaga att det inte blir de informella ledarna, de som har auktoriteten och kompetensen, som nappar på befordran. Resultatet blir ett virrvarr av intriger, förtärande missnöje med dålig ledning, trist stämning och dåliga resultat.

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet.

I många verksamheter har det ändå rullat på, tack vare en gammal plikt- och arbetsmoral. Men 60-talisterna är de sista som fungerar på det sättet. I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden.

Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

NIKLAS EKDAL

Niklas Ekdal har varit politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Dessförinnan jobbade han inom underrättelsetjänsten. Han kommer i höst ut med en thriller ”I döden dina män”.

PM och Leos camping-spektakel

juli 7, 2008

I morgon åker Leo till Visby. Men inte PM. Enligt Leo drog sig PM uppgivet ur i sista stund eftersom Leo ”är helt obildbar i vildmarksliv”. De verkar ha kommit ihop sig över tältpinnar och det där primusköket som de köpte för Newsmills pengar.

Stackarna, de var så taggade. Höll på och sporrade varandra, bondade verkligen. Innan allt sprack hävdade exempelvis en övermodig PM att de skulle strunta i tältet och bo ”direkt på gatan”. Kanske bleknade Leo en smula då, men det kan vara en efterhandskonstruktion.

Så nu ska Leo bo på Visby hotell och leva upp Newsmills skrala representationskassa, medan PM utövar riktigt vildmarksliv bland gäddorna i Karlskronas skärgård.

Vill inte att Newsmills förtroendekapital ska urhholkas på grund av senkommen festivalromantik som surnat. Det är inte värt det, killar.

Därför har Dick Erixon fel

juli 6, 2008

Ska – som alla andra – till Almedalen. Bland annat ska jag vara med i Tvekampen och debattera med Dick Erixon. Trodde att det skulle bli en ljum tillställning över ett glas rosé, men nu känns det som att det är två överladdade boxare som ska upp i ringen: DE har börjat veva på sin blogg flera dygn före Susanna Popova slagit i gonggongen, och naturligtvis måste jag försvara mig mot Timbros mest skoningslösa slugger.

DE gnäller på att sådana som Viggo Cavling och jag skriver om det privata, använder bloggen till att skvallra, kort sagt: skitar ner i DE:s fina bloggosfär.

Till mitt försvar kan man säga att Viggo och jag inte är ensamma, tvärtom. Blondinbella och Bildt till trots: Världens mest framgångsrika fulbloggare just nu är Barack Obama. Han är på inte mindre än 13 platser på nätet och berättar om vem han lunchar med, vilken musik han lyssnar på, vilken mat han föredrar. Han lägger ut bilder på allt och alla och – framför allt – samlar in en ohygglig massa pengar till sin kampanj.

Och här hemma har Carl Bildt en av landets populäraste bloggar. Till och med jag, en inbiten Bildt-kritiker – kan inte låta bli att charmas av hans blogg. Jag vill absolut veta i vilken bar i världen och med vem utrikesministern druckit sin nattfösare. Och jag vågar påstå att det stora intresset för Bildts blogg beror på att han på ett effektivt sätt kryddar sina officiösa analyser med lite privat tugg.

Men tillbaka till Barack: Jag tror inte ens DE vågar påstå att Barack Obamas fulbloggande inte spelar någon roll för den demokratiske presidentkandidatens framgångar.

Det skulle förvåna mig mycket om inte både Mona Sahlin och Reinfeldt gick att följa på Twitter och Flickr i nästa valrörelse. 

 

Dick, låt oss slå vad om saken. Den som förlorar får köpa äkta kubanska cigarrer (för det är väl sådana du röker) till den andre.

Någon sa att vi verkar ytliga

juni 20, 2008

Newsmills strategimöte

PM: Maud Olofsson, hennes kläder ska vi skriva om!

Karin: Hur då?

 

PM: Exakt, bra fråga – vad betyder de?!

Tystnad

 

Karin: Att hon gillar bijouterier?

 

PM: Vad är det för något?

 

Tystnad

 

Karin: Leo, vet du inte heller vad bijouerier är för nåt?

 

Leo: Nä.

 

 

Rapport från Riche

juni 18, 2008

Åt igår middag på Riché med PM, Sara Öhrvall, Alexander Jamal samt två briljanta webkonsulter från London, Jack och Matt.

Allt var trevligt och brittiskt civiliserat tills Carl Bildt slog sig ner några bord ifrån oss. Då fick PM något mörkt i blicken.

PM: ”Vi måste berätta för Bildt att vår blogg är större än hans.”

Jag: ”Det tycker jag är en synnerligen dålig idé, inte minst som ”Alla dessa dagar” för det mesta är större än vår blogg.”

PM: ”Äh, vi är störst när det gäller. Det här är ett lysande tillfälle att äntligen sätta Bildt på plats.”

Leo: ”Men du ser väl alla livvakterna?”

Vid bordet bredvid sitter Thomas Bodström tillsammans med författarkollegan Liza Marklund. Bodström gör sitt bästa för att hetsa PM mot Bildt och jag känner att jag inte länge till kan hålla tillbaka PM (tror inte två bloggstjärnor ska mötas annat än via länkningar) när Timell kliver fram som deus ex machina och börjar dela ut Gino till vårt sällskap. Detta får PM att byta fokus.

PM: ”Gino, vad är det för något.”

Timell (chockad över PM:s brist på allmänbildning):

”Gino är en efterrätt uppkallad efter nattklubben Gino. Klubben bytte sedermera namn för att slutligen läggas ner. Men efterrätten har blivit en klassiker.”

Sedan åt PM och vi andra av Riche gudomligt goda Gino, och Bildt fick vara i fred.

Jag fortsatte prata med Bodström och Liza. Bodström sa att han trodde väldigt mycket på Newsmill och jag kände att jag tyckte om förre justitieministern. Liza M sa att hon är skeptiskt. Hon varnade mig för att underskatta kvällstidningen och överskatta nätet och lät förstå att det var dumt av oss att lämna Expressen.

Vi kysste deckardrottningen på hand och flydde ut i juninatten.

Tuttar, part two

maj 27, 2008

Redaktionsmöte i mobilen

Leo: Bikini! Blogga om bikinis!

Karin: …

Leo: Jajaja! Alla vill läsa om beach 08, skitbra!

Karin: Hm.

Leo: Eller? Kanske inte?

Karin: Vi hörs sen då Leo.

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.