Sahlin bloggar från Denver: Nu har jag bytt Boss

DENVER. Sitter på bussen utanför konventet alldeles tagen. Visst, 6 timmar i stekande sol gör sitt till. Och showen med fyrverkerier och veteraner och söta barn och God bless America. Men det är inte det.

Jag tror något nytt och stort sker just nu och just här. Alla samtal med folk här, och alla intryck är ändå att de som inte brytt sig om politik förr, gör det nu. Att de som inte hoppats förr, nu gör de det. Att de som inte känt igen sig förr, nu gör de det. Att när intresset minskar i Europa, så växer det i det verkliga USA. Bara att jämföra vad Bush har sagt genom åren – och höra Obama tala om klassklyftor, aborter, könsneutrala äktenskap, lika lön och stopp för oljeberoendet – det är kittlande  och engagerande.

Jag ska utveckla mer när jag sovit några timmar – men det kan vara början på ett annat USA. Och jag gillar det jag sett. Och om ni hör Schlingmann säga att Obama står för samma skattesänkarpolitik som Alliansen – kom då ihåg att han också vill höja skatten för övre medelklassen! Han vill nämligen minska klyftorna mellan fattiga och rika!

Om Springsteen kom? Nej. Men det var helt ok. Ikväll fanns det bara plats för en Boss – USA:s näste president!

MONA SAHLIN

Niklas Nordström om vad de svenska partierna måste göra för att lyckas i de sociala medierna: Våga släpp på kontrollen!

 

Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt att ha kontroll i en valkampanjs alla delar. Svenska politiker bör dra lärdom av hur han gett medlemmar och väljare möjligheten att själva vara med och forma kampanjen – genom de sociala medierna, skriver NIKLAS NORDSTRÖM. 

För första gången kan vi på riktigt säga att Internet påverkar utfallet av ett politiskt val. Länge har det talats om, inte minst i USA, att nu kommer genombrottet för Internet i de politiska valen. Men först nu när de sociala medierna som Facebook m.fl. etablerats kan vi se att det på allvar hänt något. Inte minst har Barack Obamas sätt att organisera sin valkampanj omdefinierat hur man bedriver politiska kampanjer och hur kontakten mellan kandidat och väljare ser ut.

Jag har i många samtal med vänner från mina aktiva år i politiken diskuterat hur det som händer i USA kommer att påverka politiken och valen i Sverige. Det som Obama gjort är långt mer än det många i Sverige förstått. Många av de jag talat med verkar tro att Obamas kampanj är att han gjort något nytt i hur man använder Internet, alltså hur han tillämpar själva tekniken.

I grunden har det Obama gjort väldigt lite med teknik att göra. Istället är det att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten. Obama tog tidigt till sig några av de mest begåvade personerna i USA som utvecklat och arbetat med de sociala medierna. Bland annat finns det personer som var med och grundade facebook och andra framgångsrika företag i den direkta ledningen av Obamas kampanj. Tillsammans med dessa personer har Obama ett helt nytt tilltal till väljare och aktivister. Vad vi ser är en kampanj där utrymmet är stort för enskilda personer att forma sin valkampanj och sitt sätt att engagera sig i olika aktiviteter. Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt eller ens önskvärt att ha kontroll i en kampanjs alla delar. Istället uppmuntras individen att på sitt sätt forma kampanjen – allt som leder till en valseger är överordnat den centrala valkampanjens kontroll.

Slutsatsen för de svenska politiska partierna är alltså långt mycket jobbigare att dra än man kanske tror. Det är i grunden en rad frågor som partiernas ledningar måste ställa sig och som rör hur relationen till medlemmar och väljare ska se ut. I Sverige är det väldigt få personer som är engagerade i valkampanjerna jämfört med USA. Fortfarande styrs partierna väldigt mycket från de centrala partikanslierna och utrymmet för en engagerad väljare att ta plats på sitt eget vis i en valkampanj är mycket litet. Lärdomarna från USA och Obama är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ.

Det parti som först förstår att det inte handlar om teknik, utan om relation till människor kommer att bli vinnaren.

NIKLAS NORDSTRÖM

Niklas Nordström är delägare i Prime PR och tidigare SSU:s förbundsordförande. Han var med om att starta ett av Sveriges första politiska internetprojekt i Norrbotten.

Oivvio Polite om Barack Obama: Svartheten är hans största politiska löfte

 

I USA finns en historisk överenskommelse om att lika villkor, oavsett hudfärg, är ett kärnvärde – ett samhällskontrakt som Europas länder saknar. Därför fattar inte européer varför amerikanerna är så exalterade över Obama.  ”Obama gör mig stolt över att vara amerikan”, skriver OIVVIO POLITE.

Min kusin Joann föddes 1955, året efter USAs högsta domstol förbjöd skolsegregering, samma år som Rosa Parks vägrade sätta sig längst bak i bussen. Trots det politiska tumultet i hennes barndom växte Joann upp övertygad om att hon hade precis lika goda förutsättningar att bli president som vilket annat amerikanskt barn som helst. För henne sprack illusionen sommaren 1967. Hon var tolv och nationalgardet rullade in i hennes kvarter i Newark, för att slå ner de ”raskravaller” som brutit ut där.

”När jag stod utanför vårt hus och såg pansarvagnarna komma runt hörnet så förstod jag att det där med allas lika rättigheter inte riktigt stämde.”

Jag lärde känna Joann när jag flyttade till Harlem 1991. Då hade det svarta amerika körts över av tre mandatperioder med Reagan, Bush och crack. Känslan av misslyckande var monumental, som om åren av hopp efter medborgarrättsrörelsen varit en dröm vi nu vaknat upp ur.

Idag, ytterligare ett par decennier senare och från en europeisk horisont är det kanske lättare att se vad rörelsen faktiskt åstadkom. De pekade på glappet mellan konstitutionens skönhet och verklighetens Jim Crow och de tvingade fram en historisk överenskommelse i USA, en överenskommelse som säger att lika villkor oavsett hudfärg är ett amerikanskt kärnvärde, att USA inte är förverkligat förrän jämlikhet uppnåtts.

Någon sådan överenskommelse har aldrig träffats i Europa. Man kan ta framgången för afrikanska invandrare och deras barn som ett lackmustest. I Europa har de stöveln mot nacken. I USA klarar de sig utmärkt. Mainstreamingen av högerextremister i Europa, otänkbar i USA, är ett annat exempel.

Få vita europeer förstår hur centralt lika rättigheter, oavsett av ras, är för amerikaner. Få förstår att slaveriet och dess efterverkningar fortfarande utgör ett nationellt trauma i USA. Därför fattar de inte heller varför amerikanerna är så exalterade av Obama. Här påpekar man istället förbryllat att hans politiska program är till förvillelse likt Bill Clintons från 1992.

Men det Obama säger, genom själva sin person, är att idén om USA kan bli verklighet. Samtidigt måste han genomföra en delikat balansakt. Han måste vara tillräckligt svart för svarta väljare, men inte så svart att han alienerar vita väljare. Det numret hade varit om han tillhört en äldre generation, men Obama är för ung för att ha deltagit i 60-talets sit-ins. Han befinner sig också på behörigt avstånd från den svarta kristna retoriska traditionen. Detta till skillnad från någon som Jesse Jackson som är en vandrande anklagelseakt mot det vita amerika.

Självfallet är Obama också, till skillnad från många vita kandidater genom tiderna, moraliskt oförvitlig. Det finns inget solkigt i hans förflutna, inga korruptionsanklagelser eller vidlyftiga kvinnohistorier. Hans kärnfamilj är sprickfri. Om det funnits någonting hos honom som gått att koppla till stereotypa föreställningar om svarta män hade han helt enkelt aldrig kommit så här långt.

Är jag på mitt småsinta humör kan jag tänka att Obama är svart på samma sätt som presidenten i tvserien 24. Det finns inget hos honom som kan väcka vita känslor av skuld eller rädsla. Samtidigt är han tillräckligt annorlunda för att skruva berättelsen ett halvt varv och få oss att glömma att dialogen är rätt platt.

Är jag på mitt sentimentala humör kan jag tänka att Obama gör mig stolt över att vara amerikan.

OIVVIO POLITE

Oivvio Polite är frilansjournalist och redaktör för tidningen Slut. Han är amerikansk medborgare. 

Sahlin bloggar direkt från Denver: Tänk om jag hade haft min man som förband!

DENVER, 22.00 Oj vilken show. Bill Clinton i högform. Nu kan ingen säga annat än att både han och Hillary levererade det de skulle! Och att de fick tillbaka. Som Bill hyllades! Och upptakten till Biden hade alla delar av veteraner och hjältars berättelser. Och hans mamma. Tänk om jag skulle ha min man som förband och alla barnen på scenen – inte riktigt det som våra väljare vill se. Och de har rätt! Men när Obama själv kom in på scenen till tonerna av Springsteens ”The Rising” – då blev jag inspirerad…

Obama har förresten en väldigt bra röst – varm och tydlig.

Att komma in på konventet ikväll var ingen lek. De delar ut långt fler biljetter än vad som kan komma in. Kaos är bara förnamnet. Att se utrikesministrar och andra internationella gäster köa i timmar och slåss om sittplatser bakom scenen helt utan sikt – märkligt. Men nyttigt att inte alltid namn och position gäller…

Det är tydligt hur tydligt hur viktigt amerikansk politik är i världen. Vi är många progressiva partier här som delar tron på att demokraterna både ska reparera förtroendet för politiken efter Bush och genomföra reformer för ökad rättvisa. Nu mer än nånsin behöver USA en ekonomisk politik som tar landet ur lågkonjunkturen!

Nu sitter vi på bussen på väg genom de otaliga säkerhetskontrollerna. Och jag ska lusläsa talen – inte helt lätt att uppfatta dem mitt i alla tjut och plakatviftande – och de ofrivilliga tårarna i de egna ögonen…

MONA SAHLIN

Sahlin bloggar direkt från Denver: Jag och Georgiens talman

DENVER. 10.56 Förmiddag i Denver. Varmt och soligt. Läser i tidningen om Hillary. Hon hyllas stort. Nu väntar alla på två saker: Bill Clinton ikväll och förstås Obama i morgon. De enda konkreta sakfrågor som syns är Irak och sjukförsäkring för alla. Viktigt och avstånd till McCain! Annars är det så mycket om vilka kläder de har, vem de sitter bredvid, varför de nämnde det ena namnet före det andra, osv.

Jag passar på att träffa kollegor. Möten med italienare, tyskar och tex Georgiens kvinnliga talman (bilden). Nu ska jag träffa de svenska journalisterna och sen gå på seminarium om biståndspolitik. Talare är bland annat Ben Affleck! Only in America…

MONA SAHLIN

Sahlin gästbloggar direkt från Denver: Jag får gåshud av Hillary

DENVER. 23.59. Tillbaka till hotellet efter Hillarys tal. Puh! Stod på golvet bland delegaterna från New York. Så trångt! Gick inte att lyfta händerna för att applådera. Ute i salen var de saliga! Och jag blev mer berörd än jag trodde. Hon talade verkligen politik. Och beskrev det som är det orättvisa men också fantastiska USA. Visst var det fullt av klyschor – men jag köpte det. Och fick gåshud ibland. Jag uppfattade henne som fortfarande sugen och bestämd – men nu sluter hon uppriktigt upp bakom Obama. Ser på tv i analyserna att den slutsatsen delar inte alla.

MONA SAHLIN

Nu somnar jag med mexikanska  indianer och Hillary i tankarna. No way – no how – no McCain! Och förresten säger ryktet att Springsteen ska komma på torsdag kväll!

Sahlin gästbloggar direkt från Denver: Allt är hysteriskt

DENVER. 20.01. Nu står jag nere på golvet i kongresshallen. Nej-går. Ingen får stå stilla. Alla väntar på Hillary. Försöker hålla oss runt New York-Hillaryland. Intressant att se om de accepterar Obama. Allt är hysteriskt. Middleclass for Obama är vanligaste skylten! Nu spelar de I´m so exited. Vilket liv. Det är svårt att inte ryckas med. Tal av Mark Warner. Populär. Men alla tal låter likadana hitintills. Inte 4 år till. Inte ens 4 månader. Återkommer.

MONA SAHLIN

Mona Sahlin gästbloggar direkt från Denver: Det är som i Hultfred!

DENVER 18.15. Kom nu idag till Denver. Från att ha hälsat på min kvinnliga partiledarkollega i Mexiko och besökt indianer i bergen, så är det ett stort steg hit. Här är som en jättelik Hultfredsfestival. Många bekanta och många andra  såg Donald Sutherland tex. Men var är politiken? Mycket yta, men jag ska leta vidare. Ikväll är det Hillary som ska tala. Viktigt. Hennes supportrar är fortfarande bittra. Vad hon säger ikväll och hur hon säger det kommer att spela stor roll. Återkommer senare när jag fått i mig mer kaffe.

Mona Sahlin

Roland Poirier Martinsson: Inte säkert att McCain tjänar på kriget

Vem drar fördel av krisen i Kaukasus – McCain eller Obama? ”Osäkerheten är Obamas värsta fiende” skriver Roland Poirer Martinsson, exklusivt för denna blogg.

Jag vet inte vad klockan var när president George W Bush fick samtalet om det ryska angreppet på Georgien; ganska säkert var den inte tre på morgonen. Inte desto mindre inskärper krisen i Kaukasus att Hillary Clintons berömda annons mot Barack Obama nu getts en skrämmande, verklig skärpa. När politiken inte längre handlar om att samla in pengar vid smokingmiddagar eller att ge inspirerade tal till studenter; när världen tränger sig på i skepnaden av Su-25T och T80; när Vladimir Putin sitter på andra sidan förhandlingsbordet, och inte John Edwards – är Barack Obama redo att ta kommandot?

Det finns två olika formuleringar av frågan. För det första, vilken av Barack Obama och John McCain vinner på krisen i Kaukasus, om trofén är högre opinionssiffror och ytterst seger i november? För det andra, vilken är bäst skickad att inta Ovala Rummet i januari nästa år, mot bakgrund av Rysslands allt tydligare diktatoriska stormaktsplaner?

Om vi börjar med den andra frågan, tycks svaret vid första anblicken givet. John McCain var i Sydossetien så sent som 2006; när ryssarna rullade över gränsen för några dagar sedan gick ett av den georgiske presidenten Saakashvilis telefonsamtal till den republikanske presidentkandidaten; McCain har gjort tidiga och i dag till synes korrekta analyser av det framväxande ryska hotet; när Ryssland anföll gick han direkt ut och fördömde handlingen (i ordalag som påminde om Carl Bildts).

Vad gjorde Barack Obama? Han lät sig fotograferas på stränderna i Hawaii med fru och barn, och uppmanade de stridande parterna till återhållsamhet, som om skuldfrågan inte var uppenbar. Först när det stod alldeles klart att tolkningen av händelseutvecklingen var enkel åtminstone i detta – att Ryssland begått ett svårt övergrepp – formulerade han en protest som påminde om John McCains (och alla andras).

Lägg till detta de kulisser som erbjuds av de båda huvudpersonernas liv och det tycks avgjort: McCain vet vad han gör, Obama famlar. Ingen äger en kristallkula, och det är möjligt att Obama faktiskt skulle hantera krisen bättre, men en rationell arbetsgivare skulle ha anställt McCain.

Och frågan om vem som tjänar på saken ur ett kampanjteoretiskt perspektiv, då? (Låt mig förekomma en begriplig invändning om cynismen i att bedöma en situation på liv och död för tusentals människor utifrån de mått som Gallup i USA erbjuder: frågan är reell. Också människorna i Storkaukasien bryr sig om vem som sitter i Vita Huset, och av goda skäl. Den fria världens ledare äger i sin makt att påverka deras liv i dag och framöver.) Vid första anblicken tycks svaret vara en självklar pendang till svaret på den andra frågan: om man tror att McCain är bäst, satsar man väl sin röst på honom? Men det finns ett sätt att uppfatta situationen som kan tala till Barack Obamas fördel.

Uppenbart finns det en krigströtthet i USA, en rädsla för att konfrontationspolitik inte är lösningen, att mera av järnhandsdiplomati leder till mera våld. Vid sidan om den ärrade krigsveteranen McCain, som av demokraterna alltmer definieras som krigsivrare, står då en synbarligen inte lättlurad man och erbjuder ett efterlängtat alternativ: Obama har lovat att bygga sin utrikespolitik på samtal och breda allianser.

I detta är det dock lätt att spåra en god dos utrikespolitisk naivism. Tror verkligen advokaten från Harvard Law School att han ska kunna övertyga Putin, Medvedev, Ahmadinejad, Kim Jong-Il och Robert Mugabe på samma sätt som han vann diskussioner i elevrådet – med hjälp av sin personlighet, rationalitet och goda vilja? I sådana fall är svaret på den andra frågan – vem vi vill ha i Vita Huset efter Bush – att Obama är sämre än ungefär vilken politiker som helst i USA:s övre skikt, och definitivt inte att jämföra med realisten John McCain. Och det är paradoxalt nog här Obamas möjlighet att tjäna på kriget mot Georgien återfinns.

Obamas stora brist är inte att han är oerfaren. Samma var sant för Truman, Carter, Clinton och W Bush. Men medan dessa fyra alla var väldefinierade som personer redan innan de blev presidenter, vet vi inte mycket om Barack Obama. Hök eller duva? Idealist eller karriärist? Man av folket eller elitist? Hård eller mjuk? Vänster eller höger? Socialkonservativ eller socialliberal? Skattesänkare eller skattehöjare? Jag tror att det finns gott om motståndare till Obama som inte skulle bli förvånade om han visade sig bli en stor president. Omvänt, tror jag att det finns gott om anhängare som trots allt skulle fått farhågor bekräftade om det visade sig att han inte skulle hålla måttet.

Det är denna osäkerhet som är Obamas värsta fiende. Det är den han måste överkomma, inte stämpeln att vara oerfaren. Och osäkerheten är givetvis som allra obehagligast när det gäller frågan: vem är överbefälhavare Barack Obama?

Ryssland har gett honom en chans att börja fylla i det tomrummet.

Det är med andra ord för tidigt att besvara frågan om vilken av kandidaterna som tjänar på kriget mot Georgien, men det är uppenbart att avsaknad av internationell kris under hela kampanjen hade inneburit att oron kring överbefälhavare Obama dröjt kvar ända fram till valdagen. Situationen hade inneburit att republikanerna helt och hållet kunnat definiera honom i rollen som krishanterare. Nu får han själv möjlighet att visa vem han kan vara. Han har inte gjort bra ifrån sig under den gångna veckan, det är sant, men krisen kommer att dröja kvar, ge Obama gott om tid att framstå som ett alternativ till McCain och, framför allt, ge valmanskåren chansen att se Obama stirra in i kameran, tala direkt till Putin, och sedan dra slutsatsen om han ser ut som en president eller en elevrådsordförande.

Klarar han det testet kan krisen i Kaukasien bli det som definitivt avgör presidentvalet – till Obamas fördel.

Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson är chef för Timbros Medieinstitut

Kan en kvinna bli statsminister?

På lördag sommartalar Mona Sahlin i Vitabergsparken i Stockholm. Hon är en partiledare i hård och stadig medvind. I de sista opinionsundersökningarna från Sifo och Synovate i juni är socialdemokraterna ensamt större än alliansens fyra partier. I Statistiska centralbyråns halvårsmätning från maj leder hennes parti med 4,7 procentenheter över alliansens 40 procent. Det är en övertygande återhämtning sedan valet. Och opinionen lär inte ha förskjutits till regeringens fördel under sommaren.

Alla, precis alla, makrofaktorer talar för socialdemokraterna. Den sittande regeringen är sällsynt impopulär, för en sällsynt impopulär politik, har gjort sällsynt många små och stora misstag. Lägg på det en lågkonjunktur och ökande utanförskap och det svenska valet 2010 borde vara lika självklart som det amerikanska 2008 nyss var. Fram till denna veckan har en demokratisk seger varit given, men nu är det plötsligt dött lopp i mätningarna.

Vad har hänt? Jo, med mycket subtila medel mobiliserade McCain-kampanjen den enorma mentala infrastruktur som under USA:s hela historia alltid reproducerat vita män till presidentposten. Med en reklamfilm där Obama jämförs med Paris Hilton och Britney Spears sätts den svarte mannen i ett av de sammanhang där han traditionellt hör hemma – han är en oseriös lätting som inte är att lita på när det kommer till ansvarsfulla uppgifter. Han är ingen president.

Grovt och plumpt, javisst, men det verkar faktiskt ha gått hem. Just nu talar trenden för McCain, vilket var osannolikt för bara några veckor sedan.

Svensk politisk kultur är såklart annorlunda, och amerikansk rasism har en annorlunda historia än västerländsk sexism, men även här finns det reella och högst påtagliga orsaker till varför en kvinna aldrig nått statsministerposten. Och dessa orsaker kommer att spela roll i nästa val.

Allianspartierna kommer självklart aldrig att ens antyda att en kvinna är olämplig. Det vore samma självmord som om McCain skulle säga att Vita huset bör bevaras vitt. Men man kommer med stor säkerhet att sätta Sahlin i ett av de sammanhang där kvinnan traditionellt hör hemma – hon är en okunnig lätting som inte är att lita på när det kommer till riktigt ansvarsfulla uppgifter. Hon är ingen statsminister.

Sahlin är en av de mest erfarna statsministerkandidaterna i svensk modern historia. Hon har förutom riksdagsledamot varit arbetsmarknadsminister, partisekreterare, vice statsminister, näringsminister, integrationsminister och miljö- och samhällsbyggnadsminister. Hennes politiska erfarenhet är större och bredare än vad Erlander, Palme och Carlsson hade när de tillträdde, för att inte tala om Fälldin, Bildt och Reinfeldt. Persson är faktiskt den ende som kan mäta sig med två tunga ministerposter, skola och finans.

Ändå hör jag hela tiden påståendet att Sahlin är okunnig och oerfaren, av både kvinnor och män. Gång på gång, månad efter månad, fnyser man långt in i den svenska folksjälen. Åt vad? Inte hennes cv i alla fall. Hennes stil? Kanske. Att hon börjar bli gammal i gården? Kanske. Åt en kvinna?

Jag tror tyvärr det. Jag tror tyvärr inte att den formella jämställdheten krossat föreställningarna om vem som egentligen kan bära den yttersta makten och ansvaret. Och i detta faktum har den kommande Mosa Mona-kampanjen ett mycket stadigt fotfäste. Motståndarna kommer att avkräva detaljsvar i småfrågor, liksom journalisterna, och allmänhetens uppmärksamhet på minsta felsägning kommer att vara i topp. Systerskapet kommer att vara fortsatt svagt. Och från feministerna hör i allafall jag inte ett pip.

Obamas starkaste skydd mot den typ av opinionskris som drabbat honom nu är det bejublade tal om ras och politik han höll i mars. Långt i förväg, långt före sensommarens nominering, långt före de sista febriga höstveckorna, lugnt, stilla och på eget initiativ, tog han bladet från munnen och talade om sin hudfärg och vad den har betytt i amerikanskt samhällsliv. Det var ett genialt tal och sedan dess har han egentligen inte behövt säga så mycket. Han har redan sagt allt, satt ord på allt, med stor värdighet och utan fientlighet.

Ett sådant tal skulle Sahlin våga hålla. Långt före valkampanjerna och angreppen. Det är ett svårt tal att göra, men väldigt viktigt. Inte för att rädda socialdemokraternas triumf, utan framför allt för att sätta egna ord på det hon och hennes kandidatur representerar och som gör den unik och som kommer att göra den långa kommande valrörelsen unik.

Jag kommer inte att rösta på henne, men jag tycker i grund och botten att Sverige inte är en mogen demokrati förrän en kvinna har valts som regeringschef och det är en gåta att den frågan just nu håller på att slarvas bort till förmån för panikslagna moderater. Och det är Sahlin som har huvudansvaret för det misstaget.