Redaktörerna drar från drakarna. Expressen, SvD, AB och nu DN har alla drabbats av strömhopp. Idag förklarar den senaste avhopparen, Niklas Ekdal, varför det händer just nu. ”I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden”, skriver han exklusivt för denna blogg.
Det är mycket nu. Många som trappar ner från chefsjobb, till synes i sina bästa år. Så många att de vakna och själva avhoppade tidningsredaktörerna på Newsmill har bett mig reflektera över saken.
Själv hoppade jag i går. Efter åtta år som politisk redaktör på Dagens Nyheter, dessförinnan fem år med samma jobb på Expressen, kändes det som om värnplikten var avklarad. Det blev runt 400 söndagskrönikor utan uppehåll i DN, och ansvar för produktionen av 5 000 ledarsidor totalt.
Jag blev chef vid 33 och slutar för att softa som frilansare vid 47. Numera lämnar man chefskontoret vid den ålder när man förr brukade tillträda. En hel svärm har redan gjort samma sak, bara inom min genre: DN:s chefredaktör Jan Wifstrand, Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson, Aftonbladets Helle Klein, SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid och debattredaktör Steve Sem-Sandberg, PM Nilsson och Leo Lagercrantz på Expressen.
Alla i detta gäng är naturligtvis privilegierade, så det vore fånigt att beklaga sig. Vi har fått fritt tillträde till offentligheten, hyggliga anställningsvillkor, lustfyllda arbetsuppgifter, skickliga medarbetare, daglig bekräftelse. Men om det var så positivt – varför kastar vi då frivilligt in den svettiga handduken?
Ett vanligt svar från chefer inom kreativ verksamhet – medier, kultur, forskning – är numera att administrationen växer en över huvudet. Det skapande som syns utåt, det som man bedöms på och som är allra roligast, måste i princip klaras av på nätter och helger. Mellan 9 och 17 måndag till fredag sitter man ju i möten, mejlar, budgeterar, rekryterar, håller personalen på gott humör.
På pappret finns en enkel lösning: separera de administrativa, kreativa och personalvårdande funktionerna. I praktiken är det inte så enkelt, eftersom tekniken och omgivningens förväntningar gjort uppgifterna oskiljaktiga.
Det moderna arbetslivet är ett underbart Formel 1-lopp, men de ständiga förändringarna, ny IT och allt högre krav gör också att man snabbare tappar lusten. Förr satt chefen med ett tomt skrivbord och en sekreterare som tog diktamen. I dag är det administrativa stödet ofta bortrationaliserat, eftersom datorn och mejlboxen har kortat kommunikationsvägarna.
I realiteten blir det enklare för chefen att sköta hela kommunikationen själv, för det är ju henne/honom som personal, kollegor, kunder, leverantörer, läsare vill ha besked av. Helst med vändande e-post inom två minuter.
Mobiltelefonen är det andra formidabla rationaliseringsinstrumentet. Tillsammans med datorn har den skapat en produktivitetsrevolution som kan avläsas i de senaste årens höga tillväxttal och ökande köpkraft, utan motsvarande inflation.
Priset för denna tillgänglighet är dock högt. Ytligt sett en fantastiskt bekvämlighet – på djupet en kringskuren frihet. Mindre tid för reflektion, vilket med åren går ut över den kreativitet som hela verksamheten vilar på.
För ett par år sedan gjorde ekonomijournalister från BBC en hel serie om det svenska arbetslivet. Vi är mycket mer exotiska än vi tror, visade det sig.
Britternas grundläggande iakttagelse var att svenskarna har avskaffat den traditionella sekreteraren, kvinnan som tömde papperskorgar, kokade kaffe och lydde order. Hos oss är alla i princip handläggare, självgående, med mer kvalificerade uppgifter än kontorsarbetarna från förr.
Modellen speglar ett demokratiskt och modernt arbetsliv. Platta organisationer. Högt kunskapsinnehåll i arbetet. Individualism, lust, vilja, kunnande och ansvar. En frustande produktivitet.
Allt det där är naturligtvis lysande. Det är vår främsta konkurrensfördel och vår enda chans att motivera det höga kostnadsläget när hundratals miljoner kineser kommer ut på den globala arbetsmarknaden. Det som är roligt är också lönsamt, vilket gjort att Sverige kan leka sig till en skyhög BNP med kick-offs, team building och skojiga power point-presentationer.
Enda kruxet är att modellen ställer väldiga krav på cheferna. Medarbetarna måste bli sedda som individer, rekryteringen måste bli rätt från början, ledningen måste vara ständigt tillgänglig, ständigt inspirerande.
De platta organisationerna och den mjuka stilen gör det otänkbart för chefer att skälla ut underlydande, som man gjorde förr. Den som gör det öppet har bränt sitt förtroende. Däremot är det i många organisationer fritt fram att skälla på chefen när något inte funkar.
Värst är det inom den offentliga sektorn – skola, sjukvård, förvaltning. Där är incitamenten att ta chefsjobb ofta så svaga att det inte blir de informella ledarna, de som har auktoriteten och kompetensen, som nappar på befordran. Resultatet blir ett virrvarr av intriger, förtärande missnöje med dålig ledning, trist stämning och dåliga resultat.
Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet.
I många verksamheter har det ändå rullat på, tack vare en gammal plikt- och arbetsmoral. Men 60-talisterna är de sista som fungerar på det sättet. I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden.
Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.
NIKLAS EKDAL
Niklas Ekdal har varit politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Dessförinnan jobbade han inom underrättelsetjänsten. Han kommer i höst ut med en thriller ”I döden dina män”.
