Archive for april, 2008

Hemlig

april 29, 2008

Som hängiven läsare av Tommy Hammarström har jag länge tyckt att vargfrågan är mer komplicerad än vad lagstiftarna gör den till, men efter att ha sett filmen ”Varg” förstår jag till fullo varför renskötare skjuter vargar. Fängelsestraff är inte rimligt.

Åt middag med Niklas Ekdal igår kväll. Vi enades om att vi trots alla uppbrott fortfarande älskar vår gamla tidning – Expressen.

Har kokt fyra liter ärtsoppa. Gör det. Billigt, gott, enkelt och nyttigt. Hela familjen kan äta sig mätt för en kostnad under fem kronor.

Vi har gjort en superrekrytering. Hemlig.

Annonser

Tidemans återkomst

april 28, 2008

Hade en gång i tiden förmånen att hänga i Henrik Tidemans bakhasor. Det var då han regerade Stockholms kulturliv (nattetid) och var en intellektuell rebell av rang.
Att hänga på krogen med Tideman var garanterat mycket underhållande och mycket plågsamt.
På en kväll kunde han ställa till med lika mycket oreda som klanen Schulman och Thorsten Flinck åstakommer sammanlagt på en hel månad.
Det var alltid roligt i Tidemans sällskap. I alla fall i början av kvällen.
Han var besatt av medietjejer och de av honom. Han gjorde dem förbannade och kåta. Framförallt det senare. Sen, när de inte fick ligga med honom honom, började de avsky honom.
Kanske kan man säga att Henke är offer för omvänd sexism.
Hursomhelst: en kväll med Henrik slutade allt oftare med att alla var arga: DN-kulturtjejerna, fiolflickorna, tv-folket och Henkes possy där jag ingick.
Tyckte till slut att det var ganska skönt att Henke förvisades till en skärgårdsö. Trodde att han hade försonats med sitt öde och erkänt sig besegrad av ”djävulens döttrar”.
Men he´s back och vi är många som har anledning att bäva.

Larsmo svarar…

april 28, 2008

här!

90-talet inte så ljust som Larsmo tror

april 28, 2008

Den vanligen omdömesgille Ola Larsmo faller i dagens DN för en klyscha som börjat bli dogm ju närmare presidentvalet vi kommer. Den lyder såhär: De åtta åren med George W Bush är ett hack i historien. Efter honom kan världen återvända till det som påbörjades under 90-talet; internationell lag och rätt och fredlig diplomati istället för supermaktens nakna våldslösningar.

Att GWB har gjort misstag i planeringen för efterkrigstidens Irak och att hans administration överdrev hotet från Saddams vapenprogram är självklarheter, men att 90-talet var ett så ljust och rättrådigt decennium borde inte vara så självklart. Att européerna, eller snarare västeuropéerna, kände sig lättade efter 50 år av kallt krig och hot om atombombningar är förståeligt. Den fredliga demokratiseringen i Östeuropa var också en enastående utveckling, liksom att Europa orkade ta steget mot en mer fast union med en gemensam valuta.

Men i sydöstra Europa bröt helvetet ut. 200 000 döda på Balkan, en fullskalig flyktingkatastrof och ett fullständigt handlingsförlamat och förnedrat FN kan knappast förknippas med lag och rätt.

Krigen i Tjetjenien var lika grymt. Också där kring 200 000 döda och en huvudstad i ruiner utan att världssamfundet vågade lyfta ett finger.

Afrika försvann från världspolitiken efter USA:s misslyckande i Somalia. Följden var extremt dödlig. Folkmordet i Rwanda 1994 med 800 000 döda. Kriget i och runt Kongo beräknas ha dödat mellan 2 och tre miljoner. Den nya digerdöden, aids, tog stryptag på kontinenten medan Kofi Annan putsade sina skor.

Den islamistiska terrorismen trappade upp sina ambitioner mot USA under hela 90-talet. Attacken World Trade Center 1993 misslyckades och dödade bara sju personer, men sen tog det sig. Bilbomben mot den amerikanska flyganläggningen i Khobar Towers, Saudi, dödade 19 soldater och sårade 372 civila. Bilbomberna mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 dödade 224 och skadade drygt 4000 personer. Attacken mot USS Cole i Jemen sommaren 2000 dödade 17 flottister och skadade 39. 11/9 2001 var en logisk fortsättning, om än sensationellt spektakulär.

Ett sådant årtionde måste ju rimligen betraktas som ett strategiskt misslyckande och kräva grundläggande omprövning av amerikansk utrikespolitik, vilket skedde.

Ett mer samarbetsinriktat USA är såklart önskvärt, men det veliga och hycklande USA som Clinton stod för under 90-talet borde inte vara önskvärt om man menar allvar ord som lag och rätt.

Ensam i Bonnierborgen

april 25, 2008

Kännner mig i dag riktigt låg här upp i den nya Bonnierborgen. Alla höjdarna har stuckit på konferens till New York. PM är hemma och passar barn.
Kvar på kontoret är jag. Någon borrar i en vägg. Stefan Mehr talar då och då i telefon. Annars tystnad.
PM har vänligt nog gett mig en bunt med arbetsuppgifter. Det handlar om att leta fram ett par hundra adresser till folk med hemliga kontaktuppgifter, skriva av telefonkatalogen, typ.
Det är så deprimerande att jag gång på gång smiter i väg och läser de erotiska dikterna som äntligen kommit upp på väggen.
Börjar verkligen gilla dem och skulle kunna stå där hela dagen och läsa. Men efter en stund får jag för mig att Lollo i receptionen tycker att det är något suspekt med att ägna sin arbetstid åt att tyst deklamera vd:s favvolyrik, och jag lommar tillbaka till min plats.
Men så en stund senare står jag där igen…

Den flyter!

april 24, 2008

Och nu är Andungen i sjön. En otroligt fin liten mahognybåt jag köpte i Lysekil i höstas. Den ser ut såhär, inte min alltså, men typen.

JB på mattan

april 23, 2008

Just nu provar JB tillammans med delar av koncerledningen ut mattan med text från ”Den allvarsamma leken” på tyska. JB är ännu inte riktigt nöjd med färgskalorna.
”Det kan bli lite svårläst”, säger han och får medhåll av Casten Almqvist och de andra direktörerna.
Jag verkar vara den ende på hela våningsplanet som inte kan läsa svensk sekelsskiftslitteratur på tyska. Ich bin ein dumme Schwede.

Liberaler för strejk

april 23, 2008

Om det är någonting jag alltid undrat över vad gäller mina före detta kära kollegor – de borgerliga ledarsidorna – så är det deras motvilja till strejker. Visst, det finns samhällsfarliga och destruktiva strejker, men att alltid och utan undantag vara emot strejker skorrar lite falskt. Om man i övrigt anser att arbetsmarknaden ska präglas av just marknad – att förhandlingarna ska vara fria och parterna mötas utifrån något som i alla fall liknar en prismekanism – så måste ju rimligen strejken vara ett fullt spelbart kort, annars blir det faktiskt svårt att veta var marknadsvärdet för arbetskraften ligger.

Vilken lön sjuksköterskorna ska ha vet jag inte och inte någon annan heller – lönen sätts ju i förhandling – men att de har rätt att prova sina krav i en strejk borde vara självklart, inte minst för personer som i andra sammanhang förordar marknadsmekanismer för att hitta det rätta priset.

I motionsspåret med Greider

april 22, 2008

Det fanns en gång i tiden en blogg som uteslutande rapporterade om var Göran Greider befann sig. Den finns inte längre men jag kan i dag avslöja att han ofta uppehåller sig i Klarakvarteren.
På väg hem från kontoret fick vi häromdagen sällskap med honom. Han var ute och tog sin dagliga motionsrunda.
”Jag gillar att gå i stan. Det är kul att lyssna till folklivet och backarna i Gamla stans gränder ger bra träning”, fick Greider fram mellan flämtningarna och tillade:
”Vad fort ni går. Jag hänger knappt med”.
Det gör inte jag heller. PM är oförmögen att skilja en stadspromenad från ett sprinterlopp. Hans topptränade uppenbarelse framstår som lite antiintellektuell bredvid den mäktige författaren där han motionerar Drottninggatan fram med två cigarettpaket och tändare i bröstfickan.
Nästa dag mötte vi GG igen. Den här gången satt han på en uteservering och åt brownie.
PM tittade strängt på honom och sa:
”Göran, du kan inte äta kakor när du ska träna”.
”Jag har redan klarat av dagens motionsrunda”, svarade GG och såg olycklig ut.
Jag blev väldigt sugen på browniekaka. Men det vågade jag inte säga till PM.

Lördag i villaidyllen

april 19, 2008

Jag har idag sprungit i skogen med min granne, plockat vitsippor med mina barn, fernissat min lilla segelbåt, grävt fem nya hål för syrenerna, passat barn på gatan och kokar nu ris inför middagen. Jag mår jättebra. Såna här dagar är det bästa som finns och om jag tittar lite mer noggrant runt bland de andra husen ser jag ganska många män som också verkar tycka att såna här dagar är fina. Men vi kanske har fel. Vi har ju också börjat dagen i villaidyllen med att läsa DN och där står att vi har vårångest och håller på att explodera. Vi trivs egentligen inte, vill helst ta in på någon fightclub i city och lider under fruarnas kärleksfulla förtryck.

Det ironiska med den här typen av artiklar är att de är så oblygt reaktionära. Män är män, kvinnor är kvinnor och om rollerna överskrids det minsta anar Jenny Aschenbrenner (lägenhet i Hägersten) manlig panik. Men det är lugnt Jenny. Vi mår fint. Vi har valt våra liv och våra fruar och våra villaidyller och gillar att hänga med våra barn.