Den gröna döden

by

Vi kan alla dö när som helst, men just värnpliktsolyckor skär i hjärtat på ett särskilt sätt. Kanske handlar det om den där ordern man får, eller fick, som 17-åring. Med hot om fängelsestraff skall du infinna dig på Rindö klockan 0700 den 16 juli 1987. Med en självklar brutalitet tar staten 1,3 år av just det korta och unika lilla mellanrum mellan skola och yrkesliv som infinner sig precis efter gymnasiet. Senare i livet är 1,3 år kanske inte så långt, men i de sena tonåren är 1,3 år ett liv och du tvingas ge bort all din frihet till 21-åriga fänrikar. Att du dessutom ska riskera livet på ett upprörande påtagligt sätt – dödligheten är alldeles för hög – är faktiskt att begära för mycket. Av alla problem försvaret har är detta ett av de mer allvarliga. Eller vad säger ni andra?

Advertisements

Etiketter: ,

6 svar to “Den gröna döden”

  1. åsa Says:

    Det har du alldeles rätt i, särskilt nu när det är så pass få som gör värnplikt är antalet dödsfall(-olyckor) alldeles för högt och det verkar inte riktigt som om det minskar?!

    Vad gäller att ge upp sin frihet har jag kanske ett annat synsätt än du då jag nog tycker allmän värnplikt/civilplikt för såväl män som kvinnor vore ett intressant alternativ. Om inte annat för att det skulle vara en möjlighet att bygga såväl själförtroende som ansvar och gemenskap. Och dessutom ge en naturlig ”övergångsrit” till vuxenlivet. Jag har nog inte samma förhållande till att ”staten tar år av ditt liv” (min omskrivning) utan att ”du är del av ett land”.

  2. pmnilsson Says:

    En naturlig övergångsrit till vuxenlivet är att plugga filosofi, resa till Sydamerika, jobba ett år, ligga i sängen en hel höst med sin förälskelse eller göra något annat vettigt som flickor efter gymnasiet gör. Varför just pojkar ska ha ett statligt dirigerat, uselt avlönat och krampaktigt fosterländskt slut på sina tonår har jag aldrig förstått.

  3. Patrik Says:

    I sak håller jag med dig, PM. Att en allt mindre andel av varje årskull gör värnplikten förändrar dock saken något. I dag kan det många gånger vara svårare att få göra lumpen än att få slippa. Min gissning är att i stort sett hela besättningen på den där olycksaliga stridsbåten kan betraktas som frivilliga, pliktlagstiftningen till trots. Det förändrar dock inte att försvaret borde jobba hårdare för att hålla dem vid liv.

  4. pmnilsson Says:

    Visst har pliktmomentet i praktiken minskat jämfört med 80-talet, men det finns ju kvar som princip. Den egentliga skillnaden är ju att staten inte längre tar alla utan de den anser sig behöva.

  5. åsa Says:

    PM: Jag tycker inte heller att det borde vara något enbart män förunnat, vilket jag skrev.

    Att få en möjlighet att göra något ”nyttigt” som iaf jag anser att civilförsvar är (i mitt tycke även militären) eller möjligen att jobba med äldrevård eller andra saker som ger perspektiv och gemenskap tror jag skulle vara bra. Sen inser jag ju att det inte direkt är en liberal tanke (eftersom den inte skulle vara ”frivillig” mer än för vilken gren man ska till) så jag trodde väl inte att du skulle hålla med om allmän värnplikt för alla…

  6. Lisa Says:

    Jag är helt fascinerad av paradoxen att lejonparten av alla män finner sig i tämligen idiotiska sysselsättningar i över ett år, men anser att mer än en pappamånad är ett övergrepp på deras integritet.

    (För övrigt är jag för någon form av civilförsvarsutbildning för båda könen.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: