Archive for augusti, 2008

Newsmill Weekend, Åsa Mattsson: Därför är bad boys sexigare än good guys

augusti 30, 2008

Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. Men det finns inga ”riktiga” män och kvinnor. Vi måste sluta spela det spelet, skriver  ÅSA MATTSSON i ett svar till Zandén och Gyllenhammars inlägg här på Newsmill.

Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl ett slag över munnen? Det är lätt att raljera över Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars kryptiska och frustrerade inlägg i sexualdebatten, där de ondgör sig över unga kastrerade småbarnspappor som inte har ögon för annat än sina små barn.

– När de borde vara kåta, virila och aggressiva, och vilja trycka upp kvinnor i hörnen. ”Riktiga” män är dominanta och har anständigheten att inte vika från den positionen så att vi kvinnor ska känna oss trygga i vår underordning och inte frukta att vi gemensamt kanske skulle kunna ändra sakernas tillstånd. Artikeln andas en oförmåga och ovilja att låta män visa andra sidor än de som ryms inom en gammal mansroll som påstås vara naturlig. Men den maskuliniteten är lika lite naturlig som det är bekvämt med korsett och stilettklackar.

Så varför spelar vi detta spel? För ett spel är det, ett rollspel, det har inget med natur att göra. 

Till skillnad från Zandén och Gyllenhammar är jag inte biologist. Har aldrig varit. Jag har aldrig trott att jag är ”en riktig kvinna”. De män vars knappar jag tryckt på och som tryckt på mina har jag aldrig trott vara ”riktiga män”. Bara bättre eller sämre skådespelare. Jag har varit högst medveten om att det är en roll jag spelat. Ändå har jag spelat den. Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. 

Männen har i sin tur varit bredaxlade potenta krigare och jägare beredda att erövra landet, fälla bytet, eller rida djuret. Media och genusforskaren Anja Hirdman kallar förresten maskulinitet för ”slottsbyggande”, vilket ger den där scenen där Askungen sitter i fönstret och drömmer om prinsen ännu en dimension: Vad är väl en bal på slottet? 

Det kan förstås vara riktigt roligt att spela rollspel, men jag kan inte längre. I grunden är det vad min andra roman ”SalongF” handlar om. Försvarsmekanismerna fungerar inte längre. Jag kan inte längre hindra mig själv från att se min egen styrka och inte heller hindra mig själv från att veta vad jag vet, och då kan jag inte längre spela det här spelet. Manus är för dåligt. Scenografin stinker. Kostymerna är taffliga. Jag vill inte längre bli regisserad av patriarkatet. Gudarna ska veta att jag har spelat spelet, länge. Ja, inte i offentligheten, men i relationer. 

Frågan är varför det tagit mig så lång tid; att sluta spela spelet. Varför faller så många kvinnor för aggressiva, dominanta, destruktiva, till och med farliga män? Varför är bad boys sexigare än good guys? Kanske de här männen agerar ut den vrede som kvinnor istället förtränger. Att visa vrede och den egna styrkan är för många kvinnor det samma som att be om att bli övergivna. Många kvinnor tror att de ska bli utsatta i skogen om de vågar visa sina känslor och förmågor. Då blir de dömda och glömda oattraktiva livsfarliga häxor som ingen vill ha. Små flickor lär sig tidigt att vara till lags. Duktiga, vänliga, uppmärksamma på andras behov, särskilt mäns behov av vår tillgänglighet och vår beredvillighet att tillmötesgå deras önskningar. Kvinnor förstår tidigt att lägga sig till rätta i männens begär. Eller att få det att se ut som om vi gör det.

Därför har kvinnor lärt sig att hålla fast vid sin spelade undergivenhet, inta sin underposition till synes frivilligt. Till och med bli upphetsade av den. Det är både kortsiktigt skuldbefriande och ger belöning i form av bekräftelse och närhet. Att välja aggressiva, dominanta män är ett mer effektivt sätt att fly från sig själv och den man kanske verkligen är, än att välja en man som inte spelar sin dominanta roll lika övertygande. Ju mer tillbakaträngd kvinnan känner sig och ju räddare hon är för sin egen styrka, desto större behov har hon av att hålla upp den dominanta mannen som en sköld och projektionsskärm. Så fångas mannen och kvinnan i låsta positioner som överordnad-underordnad i en polariserad sexuell könsstruktur.

Men träffar man någon och verkligen drabbas av kärlek, så att mänskligheten hos båda träder fram i maskeraden, så håller inte det där spelet. Då faller maskerna och de gamla replikerna, den trånga rollen ger ingen ledning. Både ”den riktiga mannen” och ”den riktiga kvinnan” famlar. Då är vi bortom fallos och ett slag över munnen skulle faktiskt inte hjälpa. 

ÅSA MATTSSON

Åsa Mattsson är journalist och författare. Just nu är hon aktuell med romanen ”Salong F”, som är en uppgörelse med sin egen (spelade) roll i patriarkatet.

Socialdemokraten Katrine Kielos efter nomineringen av Sarah Palin: Därför vill kvinnorna rösta på McCain

augusti 29, 2008

Kön kommer att fortsätta spela stor roll i den amerikanska presidentkampanjen. Sedan McCain i går nominerade Alaskas guvernör Sarah Palin har feminister reagerat. De har börjat organisera sig för att övertyga amerikanska kvinnor om att deras rättigheter knappast kommer att stärkas om Palin blir vicepresident.

Men McCain ligger redan bra till hos kvinnorna och nomineringen av en kvinnlig vicepresidentkandidat kan visa sig vara ett smart drag, anser KATRINE KIELOS, socialdemokratisk debattör.

 Förra och enda gången en kvinna var nominerad till vicepresident i USA, då gick det inget vidare. Walter Mondale och Geraldine Ferraro såg 1984 fantastiskt obekväma ut. Och kanske var det inte så konstigt? För hur ska man egentligen hantera en kvinnlig vicepresidentkandidat?

Varje gång Mondale och Ferraro skulle göra vad president och vicepresidentkandidater gör: dvs stå med den ena armen om den andres midja och den andra armen vinkandes i luften till massorna och kamerorna och ballongerna. Ja då såg de bara ut som ett som ett väluppfostrat medelålders par som vinkar av sina barn på garageuppfarten. Var det verkligen de här två som var bäst lämpade att försvara fastlandet när ryssarna rasslade med missilerna? USA var skeptiskt och medierna fick plötsligt helt nya frågeställningar att spekulera kring som exempelvis: ”kommer inte Joan Mondale bli förfärligt upprörd om hennes man upprepade gånger kommer hem sent till middagen och ursäktar sig med att han suttit i privat möte med vicepresidenten? ”

Även om detta inte var anledningen till att Reagan/Bush dunkade hem 49 stater med Walter Mondales hemstat Minnesota som enda undantag så spelade kön en stor roll i kampanjen 1984, vilket Ferraro något bittert konstaterat i sin självbiografi. Geraldine Ferraro gjorde folk obekväma. Ingen visste hur man skulle hantera faktumet att hon var kvinna..

Frågan är alltså om liknande ting kommer dryftas nu när John McCain har tillkännagett att Sarah Palin, den unga guvernören från Alaska, är hans vicepresidentkandidat och visserligen kan sådana diskussioner vara precis vad John McCain vill ha. När Cirkus Obama drar minst sagt fulla hus över halva världen kan McCains kampanj behöva kryddas med egentligen vad som helst som upprätthåller intresset. Men främst är valet av Sarah Palin ett sätt att komma år Hillary Clintons besvikna supporters. Och där spelar kön i allra högsta grad roll: Kvinnor under fyrtio svimmar på Barack Obamas kampanjmöten. Kvinnor över fyrtio gör det inte.

McCain leder bland kvinnor i fyrtioårsålder och än mer bland kvinnor över femtio. 18 miljoner kvinnor stödde Hillary Clinton i juni. När hon hoppade av sa 30 procent av dessa att de hellre skulle rösta på John McCain än Barack Obama.

De flesta av Hillary Clintons supportrar erkänner att Clinton gjorde ett par strategiska misstag i kampanjen, vilka kostade henne segern. Men de är upprörda ändå över styrkan i den sexism som drabbat Clinton.

Det har sålts T-shirts med texten ”Bros before Hos” med en bild av Barack Obama (the Bro) och Hillary Clinton (the Ho). Och gillar man inte den kan man alltid köpa nötknäckaren i form av en kostymklädd Hillary vars ben kan öppnas så att man mellan lår av hårt stål kan tja: knäcka nötter.

När män på ett kampanjmöte skrek ”Stryk mina skjortor” fick det viss uppmärksamhet i media men inte närmelsevis lika mycket uppmärksamhet som om någon skrikit ”putsa mina skor!” till Barack Obama.

När Hillary har kallats satmara, honjävel och manshatare är det många kvinnor som kunnat relatera och när ropen på att hon skulle dra sig ur primärvalet blev allt högre upplevde det som att de blev tillsagda att sitta ner och hålla tyst.

En stor anledning till att så många av Hillary Clintons supporters fortfarande är tveksamma till att stödja Barack Obama är alltså att de tycker att Clinton behandlats orättvist på grund av sitt kön.

John McCains växande popularitet bland kvinnor har under en längre period fött spekulationer att han skulle nominera en kvinna till vicepresident. Att välja en kvinna skulle vara ett sätt att nå ut till den stora gruppen oberoende väljare som kallas ”security moms”, mammor vars oro för nationens och barnens säkerhet förde George W Bush till seger när det begav sig.

Sarah Palin är en politiker som imponerat snabbt och rejält på det republikanska partiet. Och hon har stöd i de delar som är mest skeptiska till John McCain. Palin är dessutom en ung fembarnsmor: Bristol, Willow, Piper, Track och Trigg heter barnen. Hon jagar, åker hundsläde, har vunnit en skönhetstävling, och är lika mycket mot aborter som hon är för att borra djupt och länge efter olja. Å andra sidan är Palin oerfaren och guvernör i en stat med bara tre elektorsröster som i vilket fall som helst hade gått till John McCain.

Sedan tillkännagivandet av Sarah Palins kandidatur gjordes igår har den amerikanska feministiska rörelsen börjat mobilisera. Nu gäller det att övertyga besvikna Clinton-anhängare att deras rättigheter knappast företräds på lämpligt sätt av abortmotståndarna McCain och Palin.

Kön kommer med andra ord fortsätta spela en stor roll i den här kampanjen även efter Hillarys sorti.

KATRINE KIELOS

Katrine Kielos är skribent och tf chefredaktör för Dagens Arena.

Sahlin bloggar direkt från Denver: Nu åker jag hem

augusti 29, 2008

DENVER. 07.15. Nu åker jag hem. Och den 4 november är valet. Fantastiskt att ha fått vara med!. Obama och Biden har nu inlett kampen om Vita huset. Den 4 november vet vi om det blir en republikansk eller en demokratisk president. Konventet är nu slut. Obama har visat vilket USA han vill se. Om några år kanske vi blickar tillbaka och minns Denver som den plats där startskottet för ett annat USA gick. Efter 8 år är Bush för många synonymt med hela USA. Av hans år kommer vi att minnas invasionen av Irak, Guantanamo, skattesänkningar för de rika, sveken i klimatfrågan o den extrema hållningen i abort o värderingsfrågorna.

Men långt ifrån hela USA höll med i början, minns hur nära det var att Gore vann valet 2000.

Blir det 8 år till med den politik som Bush fört? Det blir EN mycket viktig fråga för många amerikaner och för oss i Sverige och Europa. McCain har distansierat sig från delar av Bush politik men i grunden blir det mer av den republikanska linjen om McCain får ta över.

Jag och många andra jag mötte i Denver är rädda för den bild USA fått internationellt. Den grundläggande skillnaden sammanfattade Bill Clinton träffande i sitt tal: ”Ska USA bli känt som The power of exempels in US or the exemples of the US power.” Den nationella orättvisa politiken har kombinerats med en internationell maktpolitik. Det har betytt stora skattesänkningar för de rikaste. Inte sedan 20-talet har klyftan mellan rik och fattig ökat så mycket i USA. Arbetstillfällena har blivit färre, inkomsterna för löntagarna krympt, statsskulden har skenat och huspriserna fallit. Obama gav i sitt tal besked om att det blir förändring. Det blir ett annat USA.

MONA SAHLIN

SvD:s förra Brysselkorre Ylva Nilsson: Presstödet pinsamt både för Svenskan och regeringen

augusti 29, 2008

Som gammal SvD-medarbetare har jag aldrig känt mig särskilt stolt över att redaktionens arbete inte kunde överleva i konkurrensen på en öppen marknad, utan bidrag från skattebetalarna. Kulturministern gör SvD en otjänst och bryter medvetet mot EU:s regler. Det skriver SvD:s tidigare Brysselkorrespondent YLVA NILSSON.

Kulturministern har bestämt sig för att ta en rövare som kan försätta Svenska Dagbladet i akut ekonomisk kris. Hon kallar det för att ”ta strid för presstödet”.
Det är ett överraskande beslut som strider mot mycket av det som moderaterna har stått för – och som har en väldigt liten chans att lyckas. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gör idag en helomsvängning i presstödsfrågan som är färvånande på så många sätt.
Som gammal SvD-medarbetare har jag aldrig känt mig särskilt stolt över att redaktionens arbete inte kunde överleva i konkurrensen på en öppen marknad, utan bidrag från skattebetalarna.
Men det var en gammal uppgörelse med socialdemokraterna som födde pressstödet. Jag har däremot uppfattat moderaterna som försvarare av konkurrens.
Därför får jag inte ihop det nu, med att kulturministern tänker ta strid för att skattepengar ska fortsätta att delas ut till en av Nordens största mediakoncerner

 (Schibstedt).
Schibstedt klarar sig annars rätt hyggligt. 424 miljoner kronor i vinst, andra kvartalet 2008, en klar uppgång från året innan.

För det andra – jag häpnar över att kulturministern kan få för sig att utan presstöd skulle mångfalden i den svenska mediavärlden rasa.
Presstödet har överlevt sig självt, det skapades på 1950-talet och hör hemma i den världen. Svenskarna hämtar idag sina nyheter i radion, i lokaltidningar, i annonstidningar, på nätet, på TV, i mobiltelefon, i bloggvärlden…
Mångfalden har det utmärkt i Sverige idag, tackar som frågar. Och den står inte och faller med om Falun får behålla två lokaltidningar eller om SvDs norska ägare får fortsätta att kamma in miljoner från staten.

Själv har jag drivit en nyhetssajt om Europa på nätet i ett och ett halvt år, som utan ett öre i stöd kunnat slå SvDs bevakning med flera hästlängder.

För det tredje – jag kan inte tro att lag och rätt betyder så lite för den moderata regeringen. Var inte det en hjärtefråga för det här partiet?
När Lena Adelsohn-Liljeroth nu deklarerar att hon tänker köra vidare med fortsatt och höjt presstöd, så gör hon det fast Bryssel gjort klart för henne att de anser att detta bryter mot EUs statsstödsregler.
Idén med att EU alls reglerar saker och ting, är att alla länder, företag och medborgare ska få lika behandling. Den politiker som inte gillar EUs regler måste ha så mycket demokratisk ryggmärg i sig, att han/hon vet att regler ändrar man på politisk väg – man struntar inte i dem.
Det vore att underminera systemet och därmed förstås lämna fritt fram för andra länder eller aktörer att strunta i regler, som de inte gillar.

För alla som inte kan EU-reglerna på det här området så är läget alltså, att EU förbjuder statsstöd.

Det kräver ingen juridisk utbildning för att förstå. Statligt stöd till företag är förbjudet.

I särskilt ömmande fall (och vilka de är, finns noga definierat) kan man begära hos EU-kommissionen att få göra undantag.
Sverige har betalat ut statsstöd till dagspressen i många år men aldrig begärt tillstånd för det i Bryssel.

Det kräver inte heller djupare insikt för att räkna ut att Sverige därmed gjort fel.
EU-kommissionen har ändå hittills valt att inte göra den här historien till ett formellt ärende. Det är tur för Sverige. Så snart det blir ett formellt ärende kommer nämligen frågan upp på bordet om tidningarna som fått det illegala stödet ska tvingas betala tillbaka pengarna.

Men det här leder till en fjärde punkt i kulturministerns agerande som överraskar en gammal EU-bevakare som mig – att kulturministern hellre tar presstödet till EG-domstolen än att lättat ta emot den hyggliga förhandlingsuppgörelse som EU-kommissionen erbjudit.
Finns det något handlingsutrymme i den reglerade EU-världen så är det i diskussioner med kommissionen, innan ett ärende har blivit formellt.
När däremot domare och jurister ska granska det svenska presstödet, försvinner alla möjligheter till kryphål. EG-domstolen tar sin uppgift att bevaka att regler följs så som de är skrivna, på stort allvar – de är inte mottagliga för politiska påtryckningar.
(Guskelov, säger jag, som tror på rättstaten.)

Det svenska argumentet – enligt Lena Adelsohn – för att betala ut miljoner i skattepengar till rika Schibstedt är, att annars skadas mångfalden i den svenska debatten.
Och av samma skäl måste bara invånare på små svenska orter ha flera lokaltidningar att välja mellan, även när de två ”konkurrerande” tidningarna numera råkar ägas av samma ägare.

Det är aldrig enkelt att förutsäga hur EG-domstolen ska döma. Men efter många år i Bryssel vågar jag mig på gissningen att lokaltidningarna möjligen (men inte självklart) kan få behålla det statliga stödet, om man anser att de inte konkurrerar med andra media om läsare och annonsörer.
De har ett rätt svagt case, men det kan gå.

Att kulturministern däremot tror att domstolen kan blunda för att Svenska Dagbladet konkurrerar på en kommersiell marknad och kan vinna marknadsandelar med skattebetalarnas hjälp, är häpnadsväckande.

Varken EU-kommissionen eller domstolen kan undgå att se att SvD inte enbart konkurrerar med DN utan med Metro, med TV 4, med radio, med Financial Times, med bloggvärlden och deras försök att dra in en liten annonspeng för att ha råd att fortsätta sin verksamhet…
Jag tror inte att stödet till storstadspressen har någon chans i EG-domstolen.
Vill det sig riktigt illa kan domstolen tvärtom kräva att tidningarna betalar tillbaka det illegala stöd de har mottagit. Så har domstolen gjort åtskilliga gånger förut, mot andra företag i andra länder.

Alltså, Lena Adelsohn-Liljeroth väljer att medvetet bryta mot EUs regler och att spela högt det svenska presstödet och mottagande tidningars öde.
Personligen begriper jag inte varför.

YLVA NILSSON

Ylva Nilsson var redaktör för nyligen avsomnade europanytt.se. Hon arbetade som Brysselkorrespondent för Dagens Industri 1988 till 1992 och hade därefter samma jobb på Svenska Dagbladet till 2001.

Sahlin bloggar från Denver: Nu har jag bytt Boss

augusti 29, 2008

DENVER. Sitter på bussen utanför konventet alldeles tagen. Visst, 6 timmar i stekande sol gör sitt till. Och showen med fyrverkerier och veteraner och söta barn och God bless America. Men det är inte det.

Jag tror något nytt och stort sker just nu och just här. Alla samtal med folk här, och alla intryck är ändå att de som inte brytt sig om politik förr, gör det nu. Att de som inte hoppats förr, nu gör de det. Att de som inte känt igen sig förr, nu gör de det. Att när intresset minskar i Europa, så växer det i det verkliga USA. Bara att jämföra vad Bush har sagt genom åren – och höra Obama tala om klassklyftor, aborter, könsneutrala äktenskap, lika lön och stopp för oljeberoendet – det är kittlande  och engagerande.

Jag ska utveckla mer när jag sovit några timmar – men det kan vara början på ett annat USA. Och jag gillar det jag sett. Och om ni hör Schlingmann säga att Obama står för samma skattesänkarpolitik som Alliansen – kom då ihåg att han också vill höja skatten för övre medelklassen! Han vill nämligen minska klyftorna mellan fattiga och rika!

Om Springsteen kom? Nej. Men det var helt ok. Ikväll fanns det bara plats för en Boss – USA:s näste president!

MONA SAHLIN

Niklas Nordström om vad de svenska partierna måste göra för att lyckas i de sociala medierna: Våga släpp på kontrollen!

augusti 28, 2008

 

Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt att ha kontroll i en valkampanjs alla delar. Svenska politiker bör dra lärdom av hur han gett medlemmar och väljare möjligheten att själva vara med och forma kampanjen – genom de sociala medierna, skriver NIKLAS NORDSTRÖM. 

För första gången kan vi på riktigt säga att Internet påverkar utfallet av ett politiskt val. Länge har det talats om, inte minst i USA, att nu kommer genombrottet för Internet i de politiska valen. Men först nu när de sociala medierna som Facebook m.fl. etablerats kan vi se att det på allvar hänt något. Inte minst har Barack Obamas sätt att organisera sin valkampanj omdefinierat hur man bedriver politiska kampanjer och hur kontakten mellan kandidat och väljare ser ut.

Jag har i många samtal med vänner från mina aktiva år i politiken diskuterat hur det som händer i USA kommer att påverka politiken och valen i Sverige. Det som Obama gjort är långt mer än det många i Sverige förstått. Många av de jag talat med verkar tro att Obamas kampanj är att han gjort något nytt i hur man använder Internet, alltså hur han tillämpar själva tekniken.

I grunden har det Obama gjort väldigt lite med teknik att göra. Istället är det att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten. Obama tog tidigt till sig några av de mest begåvade personerna i USA som utvecklat och arbetat med de sociala medierna. Bland annat finns det personer som var med och grundade facebook och andra framgångsrika företag i den direkta ledningen av Obamas kampanj. Tillsammans med dessa personer har Obama ett helt nytt tilltal till väljare och aktivister. Vad vi ser är en kampanj där utrymmet är stort för enskilda personer att forma sin valkampanj och sitt sätt att engagera sig i olika aktiviteter. Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt eller ens önskvärt att ha kontroll i en kampanjs alla delar. Istället uppmuntras individen att på sitt sätt forma kampanjen – allt som leder till en valseger är överordnat den centrala valkampanjens kontroll.

Slutsatsen för de svenska politiska partierna är alltså långt mycket jobbigare att dra än man kanske tror. Det är i grunden en rad frågor som partiernas ledningar måste ställa sig och som rör hur relationen till medlemmar och väljare ska se ut. I Sverige är det väldigt få personer som är engagerade i valkampanjerna jämfört med USA. Fortfarande styrs partierna väldigt mycket från de centrala partikanslierna och utrymmet för en engagerad väljare att ta plats på sitt eget vis i en valkampanj är mycket litet. Lärdomarna från USA och Obama är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ.

Det parti som först förstår att det inte handlar om teknik, utan om relation till människor kommer att bli vinnaren.

NIKLAS NORDSTRÖM

Niklas Nordström är delägare i Prime PR och tidigare SSU:s förbundsordförande. Han var med om att starta ett av Sveriges första politiska internetprojekt i Norrbotten.

Om kommentarer

augusti 28, 2008

Kommentarerna är en livsviktig del av publicistiken på denna blogg och på den snart kommande sajten, Newsmill. Utan kommentarer finns inget riktigt liv. Men kommentarer kan också såra och göra ont hos dem som skrivit det ursprungliga inlägget.

Zandén & Gyllenhammars inlägg har hittills fått 545 godkända kommentarer. Alla förhandsmodereras av oss. Tonläget hos Zandén & Gyllenhammar var högt och därför har vi varit toleranta i moderationen, men vi tar bort alltför personliga påhopp och alltför aggressiva skrivelser. Bara för att man känner sig träffad eller påhoppad som kollektiv – barnbärande man, gift kvinna – har man inte rätt att ge sig på individerna Zandén och Gyllenhammar med ord som kränker.

Men jag är den första att erkänna att det är en svår balansgång och vi har säkert gjort misstag.

Sahlin bloggar direkt från Denver: Lägg ett namn på minnet – Susan Rice!

augusti 28, 2008

DENVER. 11.50. Ännu ett intressant seminarium om utrikespolitiken i en ev Obama-administration. Hemma ser vi ibland på amerikansk politik som om det bara handlar om en person. Det är inte sant. Här sitter en grupp experter som jobbat i 18 månader med att utforma utrikes- och säkerhetspolitiken. Lägg ett namn på minnet – Susan Rice! Vinner Obama kommer vi att se mycket av henne.

Jag känner mig allt säkrare på att en ny president kommer att förändra USA:s ansikte och röst i världen. Om bistånd, om kontakter med Europa, om kampen mot aids, om diplomatins roll och förstås om Irak. Visste ni att USA idag lägger mer resurser på militära musikkårer än på sina diplomater? Det visste inte jag.

Nu väntar vi alla på kvällens show – om vi får biljetter. Det handlar om att sitta i sex timmar på ett stekhett stadion. Vad ska han säga? Och kommer Bruce? Jag återkommer med slutrapport.

Nu fortsätter jag att lyssna på Gary Hart , om ni minns honom från presidentvalet 1984.

MONA SAHLIN

Oivvio Polite om Barack Obama: Svartheten är hans största politiska löfte

augusti 28, 2008

 

I USA finns en historisk överenskommelse om att lika villkor, oavsett hudfärg, är ett kärnvärde – ett samhällskontrakt som Europas länder saknar. Därför fattar inte européer varför amerikanerna är så exalterade över Obama.  ”Obama gör mig stolt över att vara amerikan”, skriver OIVVIO POLITE.

Min kusin Joann föddes 1955, året efter USAs högsta domstol förbjöd skolsegregering, samma år som Rosa Parks vägrade sätta sig längst bak i bussen. Trots det politiska tumultet i hennes barndom växte Joann upp övertygad om att hon hade precis lika goda förutsättningar att bli president som vilket annat amerikanskt barn som helst. För henne sprack illusionen sommaren 1967. Hon var tolv och nationalgardet rullade in i hennes kvarter i Newark, för att slå ner de ”raskravaller” som brutit ut där.

”När jag stod utanför vårt hus och såg pansarvagnarna komma runt hörnet så förstod jag att det där med allas lika rättigheter inte riktigt stämde.”

Jag lärde känna Joann när jag flyttade till Harlem 1991. Då hade det svarta amerika körts över av tre mandatperioder med Reagan, Bush och crack. Känslan av misslyckande var monumental, som om åren av hopp efter medborgarrättsrörelsen varit en dröm vi nu vaknat upp ur.

Idag, ytterligare ett par decennier senare och från en europeisk horisont är det kanske lättare att se vad rörelsen faktiskt åstadkom. De pekade på glappet mellan konstitutionens skönhet och verklighetens Jim Crow och de tvingade fram en historisk överenskommelse i USA, en överenskommelse som säger att lika villkor oavsett hudfärg är ett amerikanskt kärnvärde, att USA inte är förverkligat förrän jämlikhet uppnåtts.

Någon sådan överenskommelse har aldrig träffats i Europa. Man kan ta framgången för afrikanska invandrare och deras barn som ett lackmustest. I Europa har de stöveln mot nacken. I USA klarar de sig utmärkt. Mainstreamingen av högerextremister i Europa, otänkbar i USA, är ett annat exempel.

Få vita europeer förstår hur centralt lika rättigheter, oavsett av ras, är för amerikaner. Få förstår att slaveriet och dess efterverkningar fortfarande utgör ett nationellt trauma i USA. Därför fattar de inte heller varför amerikanerna är så exalterade av Obama. Här påpekar man istället förbryllat att hans politiska program är till förvillelse likt Bill Clintons från 1992.

Men det Obama säger, genom själva sin person, är att idén om USA kan bli verklighet. Samtidigt måste han genomföra en delikat balansakt. Han måste vara tillräckligt svart för svarta väljare, men inte så svart att han alienerar vita väljare. Det numret hade varit om han tillhört en äldre generation, men Obama är för ung för att ha deltagit i 60-talets sit-ins. Han befinner sig också på behörigt avstånd från den svarta kristna retoriska traditionen. Detta till skillnad från någon som Jesse Jackson som är en vandrande anklagelseakt mot det vita amerika.

Självfallet är Obama också, till skillnad från många vita kandidater genom tiderna, moraliskt oförvitlig. Det finns inget solkigt i hans förflutna, inga korruptionsanklagelser eller vidlyftiga kvinnohistorier. Hans kärnfamilj är sprickfri. Om det funnits någonting hos honom som gått att koppla till stereotypa föreställningar om svarta män hade han helt enkelt aldrig kommit så här långt.

Är jag på mitt småsinta humör kan jag tänka att Obama är svart på samma sätt som presidenten i tvserien 24. Det finns inget hos honom som kan väcka vita känslor av skuld eller rädsla. Samtidigt är han tillräckligt annorlunda för att skruva berättelsen ett halvt varv och få oss att glömma att dialogen är rätt platt.

Är jag på mitt sentimentala humör kan jag tänka att Obama gör mig stolt över att vara amerikan.

OIVVIO POLITE

Oivvio Polite är frilansjournalist och redaktör för tidningen Slut. Han är amerikansk medborgare. 

Sahlin bloggar direkt från Denver: Tänk om jag hade haft min man som förband!

augusti 28, 2008

DENVER, 22.00 Oj vilken show. Bill Clinton i högform. Nu kan ingen säga annat än att både han och Hillary levererade det de skulle! Och att de fick tillbaka. Som Bill hyllades! Och upptakten till Biden hade alla delar av veteraner och hjältars berättelser. Och hans mamma. Tänk om jag skulle ha min man som förband och alla barnen på scenen – inte riktigt det som våra väljare vill se. Och de har rätt! Men när Obama själv kom in på scenen till tonerna av Springsteens ”The Rising” – då blev jag inspirerad…

Obama har förresten en väldigt bra röst – varm och tydlig.

Att komma in på konventet ikväll var ingen lek. De delar ut långt fler biljetter än vad som kan komma in. Kaos är bara förnamnet. Att se utrikesministrar och andra internationella gäster köa i timmar och slåss om sittplatser bakom scenen helt utan sikt – märkligt. Men nyttigt att inte alltid namn och position gäller…

Det är tydligt hur tydligt hur viktigt amerikansk politik är i världen. Vi är många progressiva partier här som delar tron på att demokraterna både ska reparera förtroendet för politiken efter Bush och genomföra reformer för ökad rättvisa. Nu mer än nånsin behöver USA en ekonomisk politik som tar landet ur lågkonjunkturen!

Nu sitter vi på bussen på väg genom de otaliga säkerhetskontrollerna. Och jag ska lusläsa talen – inte helt lätt att uppfatta dem mitt i alla tjut och plakatviftande – och de ofrivilliga tårarna i de egna ögonen…

MONA SAHLIN