Niklas Ekdal: Därför hoppar vi av

by

Redaktörerna drar från drakarna. Expressen, SvD, AB och nu DN har alla drabbats av strömhopp. Idag förklarar den senaste avhopparen, Niklas Ekdal, varför det händer just nu. ”I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden”, skriver han exklusivt för denna blogg.

 

Det är mycket nu. Många som trappar ner från chefsjobb, till synes i sina bästa år. Så många att de vakna och själva avhoppade tidningsredaktörerna på Newsmill har bett mig reflektera över saken.

Själv hoppade jag i går. Efter åtta år som politisk redaktör på Dagens Nyheter, dessförinnan fem år med samma jobb på Expressen, kändes det som om värnplikten var avklarad. Det blev runt 400 söndagskrönikor utan uppehåll i DN, och ansvar för produktionen av 5 000 ledarsidor totalt.

Jag blev chef vid 33 och slutar för att softa som frilansare vid 47. Numera lämnar man chefskontoret vid den ålder när man förr brukade tillträda. En hel svärm har redan gjort samma sak, bara inom min genre: DN:s chefredaktör Jan Wifstrand, Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson, Aftonbladets Helle Klein, SvD:s kulturchef Carl Otto Werkelid och debattredaktör Steve Sem-Sandberg, PM Nilsson och Leo Lagercrantz på Expressen.

Alla i detta gäng är naturligtvis privilegierade, så det vore fånigt att beklaga sig. Vi har fått fritt tillträde till offentligheten, hyggliga anställningsvillkor, lustfyllda arbetsuppgifter, skickliga medarbetare, daglig bekräftelse. Men om det var så positivt – varför kastar vi då frivilligt in den svettiga handduken?

Ett vanligt svar från chefer inom kreativ verksamhet – medier, kultur, forskning – är numera att administrationen växer en över huvudet. Det skapande som syns utåt, det som man bedöms på och som är allra roligast, måste i princip klaras av på nätter och helger. Mellan 9 och 17 måndag till fredag sitter man ju i möten, mejlar, budgeterar, rekryterar, håller personalen på gott humör.

På pappret finns en enkel lösning: separera de administrativa, kreativa och personalvårdande funktionerna. I praktiken är det inte så enkelt, eftersom tekniken och omgivningens förväntningar gjort uppgifterna oskiljaktiga.

Det moderna arbetslivet är ett underbart Formel 1-lopp, men de ständiga förändringarna, ny IT och allt högre krav gör också att man snabbare tappar lusten. Förr satt chefen med ett tomt skrivbord och en sekreterare som tog diktamen. I dag är det administrativa stödet ofta bortrationaliserat, eftersom datorn och mejlboxen har kortat kommunikationsvägarna.

I realiteten blir det enklare för chefen att sköta hela kommunikationen själv, för det är ju henne/honom som personal, kollegor, kunder, leverantörer, läsare vill ha besked av. Helst med vändande e-post inom två minuter.

Mobiltelefonen är det andra formidabla rationaliseringsinstrumentet. Tillsammans med datorn har den skapat en produktivitetsrevolution som kan avläsas i de senaste årens höga tillväxttal och ökande köpkraft, utan motsvarande inflation.

Priset för denna tillgänglighet är dock högt. Ytligt sett en fantastiskt bekvämlighet – på djupet en kringskuren frihet. Mindre tid för reflektion, vilket med åren går ut över den kreativitet som hela verksamheten vilar på.

För ett par år sedan gjorde ekonomijournalister från BBC en hel serie om det svenska arbetslivet. Vi är mycket mer exotiska än vi tror, visade det sig.

Britternas grundläggande iakttagelse var att svenskarna har avskaffat den traditionella sekreteraren, kvinnan som tömde papperskorgar, kokade kaffe och lydde order. Hos oss är alla i princip handläggare, självgående, med mer kvalificerade uppgifter än kontorsarbetarna från förr.

Modellen speglar ett demokratiskt och modernt arbetsliv. Platta organisationer. Högt kunskapsinnehåll i arbetet. Individualism, lust, vilja, kunnande och ansvar. En frustande produktivitet.

Allt det där är naturligtvis lysande. Det är vår främsta konkurrensfördel och vår enda chans att motivera det höga kostnadsläget när hundratals miljoner kineser kommer ut på den globala arbetsmarknaden. Det som är roligt är också lönsamt, vilket gjort att Sverige kan leka sig till en skyhög BNP med kick-offs, team building och skojiga power point-presentationer.

Enda kruxet är att modellen ställer väldiga krav på cheferna. Medarbetarna måste bli sedda som individer, rekryteringen måste bli rätt från början, ledningen måste vara ständigt tillgänglig, ständigt inspirerande.

De platta organisationerna och den mjuka stilen gör det otänkbart för chefer att skälla ut underlydande, som man gjorde förr. Den som gör det öppet har bränt sitt förtroende. Däremot är det i många organisationer fritt fram att skälla på chefen när något inte funkar.

Värst är det inom den offentliga sektorn – skola, sjukvård, förvaltning. Där är incitamenten att ta chefsjobb ofta så svaga att det inte blir de informella ledarna, de som har auktoriteten och kompetensen, som nappar på befordran. Resultatet blir ett virrvarr av intriger, förtärande missnöje med dålig ledning, trist stämning och dåliga resultat.

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet.

I många verksamheter har det ändå rullat på, tack vare en gammal plikt- och arbetsmoral. Men 60-talisterna är de sista som fungerar på det sättet. I nästa generation blir det omöjligt att hitta rätt folk till chefsjobben, om skillnaden mellan att leva med jobbet dygnet runt och att gå hem fågelfri 16:00 är någon tusenlapp i månaden.

Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

NIKLAS EKDAL

Niklas Ekdal har varit politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Dessförinnan jobbade han inom underrättelsetjänsten. Han kommer i höst ut med en thriller ”I döden dina män”.

Annonser

Etiketter: , , , , , , , ,

17 svar to “Niklas Ekdal: Därför hoppar vi av”

  1. Nära nu. | Same same but different Says:

    […] Niklas Ekdal blev först ut, om varför så många redaktörer på de stora tidningarna väljer att hoppa […]

  2. JacobWikman Says:

    Jag ser den här avhoppsvågen även ute i industrin, det har gått så långt att ungdomar upptäcker att de måste komma upp i åldrar runt 40+ för att nå break-even om de har en högskoleexamen och studieskulder (om du är lärare så kan du inte räkna med att ens nå ett break-even) i förhållande till om de skulle börja jobba direkt efter gymnasiet. Jag antar att det är en seger för de som strävar efter det likformiga samhället där ingen ska märkbart tjäna mer än andra.

  3. Hannes Says:

    Jag har just hoppat av långvarigt chefskap i högskolevärlden för ett mer välbetalt och betydligt mindre stressigt jobb i reklamträsket, och är oändligt lättad. Känner igen mig i allt du skriver men vill inte dra slutsatsen att löneklyftorna måste öka. Den riktigt radikala förlängningen av den utveckling du beskriver är kanske att man helt enkelt inte har några chefer längre. Det kan verka osannolikt, men på den byrå jag jobbar nu är vi 15 anställda och mer eller mindre totalt distribuerat ledarskap. Borde inte funka enligt boken, men funkar utmärkt i praktiken.

  4. anna J Says:

    Jag arbetar inom den kommunala handikappomsorgen.Min chef har titeln resultatsenhetschef ( Jag skojar inte).Hans närmaste chef har titeln sektionschef.Hennes närmaste chef har för enkelhetens skull titeln chef för omsorgen.
    Min chef kan inte fatta nägra som helst beslut utan att fråga sin chef om lov som i sin tur måste fråga…ja ni fattar.
    Detta får till följd att ALLT vad gäller utveckling och förändring av verksamheten står totalt stilla.
    Förra året var vår chef tjänsledig och det gjorde ingen skillnad för oss,vi klarade oss precis lika bra utan honom vilket visar att den kostnaden skulle kunna sparas in.(Vi har ständiga sparkrav på oss)
    Då våra löner är offentliga så vet jag att chefen tjänar 9700 kr mer i månaden än vad jag gör,det är väl en tämligen märkbar löneskillnad med tanke på att det inte märktes att han var borta ett år!
    Eller??

  5. Morris Packer Says:

    Niklas, mycket av det du påpekar är givetvis sant. Men, sextiolist och plikttrogen som man är – vore det inte kul att utmana det otänkbara och ta upp kampen mot ”adminstrationens kvävande säck”.
    Och kämpa för kreativitet och arbetsglädje.
    För om alla ni/vi som drivs av lusten till arbetet deserterar – hur blir det då?
    😉

  6. En profil mindre på DN « Under den svarta natthimlen Says:

    […] och politiske redaktör Niklas Ekdal hoppar av sitt chefsuppdrag efter 14 år. Han skriver med egna ord på Karin, PM & Leos […]

  7. Helena Palena Says:

    Man kan också fråga sig hur de ideella föreningarna på landsbygden ska klara sig. Numera vill inte ungdomarna vara med i hembygsföreningens arbete t ex om dom inte får betalt. Så Sverge kommer väl att ramla ihop som ett korthus alternativt sälja ut.

    Jag ser tidningshusen som fabriker. Det tror man inte om man inte har inblick i hur det funkar. Men om man gnisslar på fel sätt blir man utbytt som en mutter. I tidningshusen är konkurrensen värre än på andra arbetsplatser. Alla tävlar om att få glänsa på tidningssidan/scenen. Hu, så elaka journalister kan vara!

    Alla skriver om samma saker – det är tröttsamt. Det är CNN – Reuters och TT som bestämmer… Måste ju vara roligt att skriva deckare om man gillar att svänga sig med orden. För fri på parnassen vill man ju vara!

  8. RS Says:

    http://allehanda.se/tt/kultur/173904

  9. Platta organisationer kan kväva skapande chefer | Eget företag - våga flyga Says:

    […] Niklas Ekdal bloggar om varför han hoppade av som chef för DN. Jag känner igen det från när jag var på LOs informationsenhet där jag var webbansvarig. I början när jag kom dit fanns det duktiga sekreterare som bokade resor åt oss när vi skulle på jobbuppdrag och det var ekonomiassistenter som hjälpte till med administration av ekonomi. Men sedan skulle alla ha beteckningen projektledare och alla skulle göra allt själva. […]

  10. Jag har aldrig ångrat mig « Media Means Nothing Says:

    […] – Vi har fått fritt tillträde till offentligheten, hyggliga anställningsvillkor, lustfyllda arbet… […]

  11. http://mediameansnothing.com/2008/08/16/jag-har-aldrig-angrat-mig/ Says:

    Själv hoppade jag av år 2002. Jag var 32.
    Trots två små barn och villa med omfattande renoveringsbehov valde jag bort 45 tusen i månadslön, sex veckors semester och tjänstebil.
    För att starta eget.

  12. Daniella Says:

    Maken gjorde samma väg å vi valde också bort huvudstaden. Nya jobb, nytt liv inom ett litet geografiskt område, barn, hus, hund allt på räckhåll, inget distansarbete – inget ansvar, bara jobb, lön och hem vid 16.00. Underbart.

    Men jag vill också påpeka att chefskrisen påverkar just nu även de anställda. På kreativa och kunskapsbaserade arbetsplatser är turbulensen hemsk, och varje gång en nyckelperson slutar blir det kaos för organisationen och kollegorna. Återinför sekreterare, och tydliga ansvarsstukturer!

  13. Den skadliga värnskatten « Nonicoclolasos Says:

    […] Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför: […]

  14. Anders B Westin Says:

    Niklas
    Det där med värnskatten kan väl vara rätt för vissa personer. Det stora problemet är nog att kunskapen om livets ändlighet gör att man funderar över vad allt går ut på. Du känner ett existentiellt tomrum eftersom du ser rakt igenom den teater som pågår. Man kan jobba ihjäl sig för någon slags virtuell plikt. Vissa personer har bara detta som drivkraft likt åsnan som jagar moroten.

    Det är väl klart att några till skulle orka några år extra om man fick några tusenlappar efter skatt. Men frågan är om just dessa personer är dom som är bäst som chefer. Det tror inte jag. Det kan faktiskt vara så att just dom är de sämsta cheferna.

    Men allt är ju någon slags teater.

    Bättre vore kanske om vi demonterade illusionen om den övernaturliga chefen som måste påfågla sig genom att arbeta 14 timmar om dan.
    Militära hierarkier är en kvarleva.

    Det är väl precis lika för läkarna som numera mer än halva tiden skall vara sekreterare. Är man läkare så är man läkare, är man ledarskribent så är man ledarskribent och är man byråkrat så är man.

    Datasamhällets tillhörande stora illusion är att alla kan vara allt i samma stund. Dygnet har inga gränser och livet är som moduler i Excel.

    Detta är den långt större frågan än värnskattens minimala effekt på det problemområde du skriver om.

    I själva verket så tror jag helt enkelt att du är en för mångfasetterad person för att i längden stå ut som byråkrat. Jazzen i din själ måste få utlopp.
    Hur skulle detta kunna lösas om du fick 10 000 mer i månaden. Du är ju ändå lika inlåst i den roll som formas av systemet. Tvångströja !

    Hälsar Anders B Westin

  15. Josef Boberg Says:

    Hmmm… – NIKLAS EKDAL – Handen på hjärtat – är det som Du skriver i Ditt inlägg ovan – eller är det i grunden någonting helt annat som fått Dig personligen – och många många med Dig – ”att hoppa av” wåra ”kära” MaktPyramid-MaktElitNissars ekorrehjul ?

    Vad är ett liv i kött värt, egentligen – ifall Wi ej har FRI tid (= inget planerat överhuvudtaget !) över för att VARA med oss själva – såväl som med wåra närmaste ?

    Måhända känner Du till talesättet: ”Ifall Wi vinner hela världen – men på den kuppen förlorar oss själva – vad har Wi då vunnit ?”

    Mer om hur wår ”fantastiska” så kallade demokrati [Måhända mera av DemonKrati, kanske… 🙂 ] i mitt kära fosterland Sverige funkar – i mitt mer än 67-årade livsperspektiv sett i vart fall – på
    http://josefboberg.wordpress.com/2008/03/14/demokrati

  16. rattsrattan Says:

    Som chef i dag krävs det nog mest att man ska vara lydig mot sina chefer i sin tur. Som ett feodalt system. De som inte är lydiga eller som ifrågasätter lite och vill pröva andra vägar, de släpps inte upp i hierarkin för de anses som besvärliga och då går de i stället och blir informella ledare som i värsta fall kan skapa intriger precis som beskrevs ovan.

    Fast om jag blev chef skulle jag givetvis vilja ha en ung, snygg och vältrimmad manlig sekreterare 😉

  17. Debatt Stockholm: Avhopparna - tror de inte på journalistiken längre? | Publicistklubben Says:

    […] Ekdal, DN-ledarskribenten som tröttnade på att vara chef Stina Dabrowski, stjärnreportern på SVT som blev professor på DI PM Nilsson, Expressen-chefen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: