Roland Poirier Martinsson: Inte säkert att McCain tjänar på kriget

by

Vem drar fördel av krisen i Kaukasus – McCain eller Obama? ”Osäkerheten är Obamas värsta fiende” skriver Roland Poirer Martinsson, exklusivt för denna blogg.

Jag vet inte vad klockan var när president George W Bush fick samtalet om det ryska angreppet på Georgien; ganska säkert var den inte tre på morgonen. Inte desto mindre inskärper krisen i Kaukasus att Hillary Clintons berömda annons mot Barack Obama nu getts en skrämmande, verklig skärpa. När politiken inte längre handlar om att samla in pengar vid smokingmiddagar eller att ge inspirerade tal till studenter; när världen tränger sig på i skepnaden av Su-25T och T80; när Vladimir Putin sitter på andra sidan förhandlingsbordet, och inte John Edwards – är Barack Obama redo att ta kommandot?

Det finns två olika formuleringar av frågan. För det första, vilken av Barack Obama och John McCain vinner på krisen i Kaukasus, om trofén är högre opinionssiffror och ytterst seger i november? För det andra, vilken är bäst skickad att inta Ovala Rummet i januari nästa år, mot bakgrund av Rysslands allt tydligare diktatoriska stormaktsplaner?

Om vi börjar med den andra frågan, tycks svaret vid första anblicken givet. John McCain var i Sydossetien så sent som 2006; när ryssarna rullade över gränsen för några dagar sedan gick ett av den georgiske presidenten Saakashvilis telefonsamtal till den republikanske presidentkandidaten; McCain har gjort tidiga och i dag till synes korrekta analyser av det framväxande ryska hotet; när Ryssland anföll gick han direkt ut och fördömde handlingen (i ordalag som påminde om Carl Bildts).

Vad gjorde Barack Obama? Han lät sig fotograferas på stränderna i Hawaii med fru och barn, och uppmanade de stridande parterna till återhållsamhet, som om skuldfrågan inte var uppenbar. Först när det stod alldeles klart att tolkningen av händelseutvecklingen var enkel åtminstone i detta – att Ryssland begått ett svårt övergrepp – formulerade han en protest som påminde om John McCains (och alla andras).

Lägg till detta de kulisser som erbjuds av de båda huvudpersonernas liv och det tycks avgjort: McCain vet vad han gör, Obama famlar. Ingen äger en kristallkula, och det är möjligt att Obama faktiskt skulle hantera krisen bättre, men en rationell arbetsgivare skulle ha anställt McCain.

Och frågan om vem som tjänar på saken ur ett kampanjteoretiskt perspektiv, då? (Låt mig förekomma en begriplig invändning om cynismen i att bedöma en situation på liv och död för tusentals människor utifrån de mått som Gallup i USA erbjuder: frågan är reell. Också människorna i Storkaukasien bryr sig om vem som sitter i Vita Huset, och av goda skäl. Den fria världens ledare äger i sin makt att påverka deras liv i dag och framöver.) Vid första anblicken tycks svaret vara en självklar pendang till svaret på den andra frågan: om man tror att McCain är bäst, satsar man väl sin röst på honom? Men det finns ett sätt att uppfatta situationen som kan tala till Barack Obamas fördel.

Uppenbart finns det en krigströtthet i USA, en rädsla för att konfrontationspolitik inte är lösningen, att mera av järnhandsdiplomati leder till mera våld. Vid sidan om den ärrade krigsveteranen McCain, som av demokraterna alltmer definieras som krigsivrare, står då en synbarligen inte lättlurad man och erbjuder ett efterlängtat alternativ: Obama har lovat att bygga sin utrikespolitik på samtal och breda allianser.

I detta är det dock lätt att spåra en god dos utrikespolitisk naivism. Tror verkligen advokaten från Harvard Law School att han ska kunna övertyga Putin, Medvedev, Ahmadinejad, Kim Jong-Il och Robert Mugabe på samma sätt som han vann diskussioner i elevrådet – med hjälp av sin personlighet, rationalitet och goda vilja? I sådana fall är svaret på den andra frågan – vem vi vill ha i Vita Huset efter Bush – att Obama är sämre än ungefär vilken politiker som helst i USA:s övre skikt, och definitivt inte att jämföra med realisten John McCain. Och det är paradoxalt nog här Obamas möjlighet att tjäna på kriget mot Georgien återfinns.

Obamas stora brist är inte att han är oerfaren. Samma var sant för Truman, Carter, Clinton och W Bush. Men medan dessa fyra alla var väldefinierade som personer redan innan de blev presidenter, vet vi inte mycket om Barack Obama. Hök eller duva? Idealist eller karriärist? Man av folket eller elitist? Hård eller mjuk? Vänster eller höger? Socialkonservativ eller socialliberal? Skattesänkare eller skattehöjare? Jag tror att det finns gott om motståndare till Obama som inte skulle bli förvånade om han visade sig bli en stor president. Omvänt, tror jag att det finns gott om anhängare som trots allt skulle fått farhågor bekräftade om det visade sig att han inte skulle hålla måttet.

Det är denna osäkerhet som är Obamas värsta fiende. Det är den han måste överkomma, inte stämpeln att vara oerfaren. Och osäkerheten är givetvis som allra obehagligast när det gäller frågan: vem är överbefälhavare Barack Obama?

Ryssland har gett honom en chans att börja fylla i det tomrummet.

Det är med andra ord för tidigt att besvara frågan om vilken av kandidaterna som tjänar på kriget mot Georgien, men det är uppenbart att avsaknad av internationell kris under hela kampanjen hade inneburit att oron kring överbefälhavare Obama dröjt kvar ända fram till valdagen. Situationen hade inneburit att republikanerna helt och hållet kunnat definiera honom i rollen som krishanterare. Nu får han själv möjlighet att visa vem han kan vara. Han har inte gjort bra ifrån sig under den gångna veckan, det är sant, men krisen kommer att dröja kvar, ge Obama gott om tid att framstå som ett alternativ till McCain och, framför allt, ge valmanskåren chansen att se Obama stirra in i kameran, tala direkt till Putin, och sedan dra slutsatsen om han ser ut som en president eller en elevrådsordförande.

Klarar han det testet kan krisen i Kaukasien bli det som definitivt avgör presidentvalet – till Obamas fördel.

Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson är chef för Timbros Medieinstitut

Annonser

Etiketter: , , ,

3 svar to “Roland Poirier Martinsson: Inte säkert att McCain tjänar på kriget”

  1. Erik Josefsson Says:

    Kom igen Roland, du är 5 dagar sen med spinnet.

  2. Dennis Says:

    Jag håller på Obama, de här nya tendenserna som visar på att kalla kriget börjar att smyga sig på igen gör att Obama troligen är det bästa alternativet. McCain är gammal och har säkert mentaliteten från den tiden kvar.

  3. Macke Says:

    Om McCain vet mer om Kaukasusregionen så har Obama i gengäld oändligt mycket större trovärdighet i andra regioner av världen, t ex Afrika ,men också Mellanöstern (även om jag förstår att många kommer att anse att detta är fel ifråga om Mellanöstern – de som finner McCains attityd till Irak övertygande). Så när det händer något där är situationen den omvända.
    Att Bushs oklara ställning till Putin liksom hans tvetydiga halvlöften till Georgiens impulsiva ledare har varit till skada för Kaukasusregionen (vilket Anders Åslund mycket skarp påpekade i radio idag) kanske inte är direkt McCains fel, men gynnar knappast honom i ett land som nog är rätt trött på krigsmuskelexponerande republikaner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: