Kristian Gerner: Därför ville Putin ha kriget

by

Vladimir Putins viktigaste mål är att återupprätta den militära och säkerhetspolitiska makt som Ryssland förlorade när Sovjetunionen föll. Kriget i Georgien är en del i ett tydligt mönster som nu snabbt håller på att rita om Europas karta och som får stora konsekvenser även för Sverige.

Det skriver idag KRISTIAN GERNER exklusivt för denna blogg.

 

Rysslands krig med Georgien bär Vladimir Putins märke. President Putin – maj 2000 – maj 2008 – inledde inte några krig. Premiärminister Putin har gjort det två gånger, båda gångerna kort efter sitt tillträde. I augusti 1999 blev han första gången premiärminister. I september invaderade ryska stridskrafter utbrytarrepubliken Tjetjenien. Ett långvarigt, mycket blodigt krig följde. Tjetjenien är ”pacificerat” och kvar som autonom republik i Ryska federationen, men det kan kortfattat beskrivas som ett korrupt och våldspräglat samhälle med utbredd misär. Det är det definitiva resultatet av Putins första krig.

I maj 2008 blev Putin andra gången premiärminister. Den 8 augusti invaderade ryska stridskrafter den före detta sovjetrepubliken Georgien, sedan 1991 en självständig, internationellt erkänd stat, medlem av FN. En vecka efter invasionen blev det vapenvila sedan Ryssland tagit kontrollen över uppemot en tredjedel av Georgiens territorium och åsamkat infrastrukturen stora skador. En bro på järnvägen mellan huvudstaden Tbilisi och hamnstaden Poti vid Svarta havet sprängdes. De materiella skadorna och det mänskliga lidandet är mycket stort. Det är det omedelbara resultatet av Putins andra krig.

Den omedelbara bakgrunden till det ryska angreppet på Georgien och krigets förlopp veckan efter det ryska anfallet den 8 augusti är välkända fakta. Förvisso började kriget när den georgiska armén hade besvarat attacker från sydossetisk milis genom att med militära medel försöka återta kontrollen över huvudstaden i en formellt georgisk del av landet, Tschvinvali i Sydossetien, men det ryska svaret var så storskaligt, välarrangerat och samordnat med inhemsk rysk propaganda före krigsutbrottet att det framstår som mycket välplanerat. Det var inte fråga om någon plan för försvarsberedskap. Det har aldrig funnits något georgiskt militärt hot mot Ryssland. Däremot genomförde den ryska armén en månad före invasionen stora militära manövrar vid gränsen till Georgien, samtidigt som ryskt stridsflyg kränkte Georgiens luftrum.

Det är uppenbart att Rysslands premiärminister Vladimir Putin ville ha detta krig. Varför?

För att kunna besvara den frågan är det nödvändigt att utröna motiv och mål bakom den ryska utrikespolitiken. De går att fastställa genom en analys av Rysslands väg under Putin. När detta är gjort måste man även ta upp frågan vad detta betyder för framtiden och inte minst för Sveriges säkerhetspolitik.

Det första som måste slås fast är att kriget mot Georgien visade att president Dmitrij Medvedev inte är Rysslands verklige makthavare. Det är Putin.

Den andra faktor som måste tas med i analysen är att Putin på olika sätt har givit det ryska folket en världsbild som identifierar Rysslands utrikespolitiska intressen med både Tsarimperiets och Sovjetunionens historia. Han leder förvisso en postmodern stat, där landets historiker i böcker och artiklar med upplagor på några hundra exemplar kan visa hur både Tsarryssland och Sovjetunionen förtjänade att kallas folkens fängelser och hur miljoner oskyldiga mördades under Stalins regim Det skedde i hungersnödens Ukraina på 1930-talet, i skogarna runt Katyn våren 1940 (tillfångatagna polska intellektuella, i egenskapen inkallade reservofficerare). Miljoner deporterades, hela folk från Kaukasien 1944 och flera hundratusen bönder och högutbildade från Baltikum 1941 och 1949.

Men i samma postmoderna stat har närmare hälften av den vuxna befolkningen slutat att läsa böcker, enligt tidskriften Argumenty i Fakty i augusti i år, medan tjugo procent av samma befolkning år 2007 i den ryska televisionen (NTV) följde en serie på 40 delar under namnet ”Stalin lever!”. Tittarna fick bilden av en landsfader som intresserade sig för de vanliga människorna och upplevde landets lidanden under andra världskriget som en av dem. Till skillnad från under sovjettiden finns det en kritisk historievetenskap men samtidigt indoktrineras precis som under sovjettiden folk i allmänhet i storrysk chauvinism och krigsromantik.

Under Putin hyllades Stalin med ett särskilt minnesmynt som hjälten från ”Det stora fosterländska kriget”, som andra världskriget kallas i Ryssland. Myntet släpptes samtidigt som Putin svor presidenteden i maj 2000. Knappt ett år senare lät Putin återinföra den sovjetiska nationalhymnen som Rysslands nationalsång. Den 26 april 2005 förkunnade Putin i sitt årliga vårtal till nationen att Sovjetunionens undergång var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.

År 2007 publicerades en ny handledning för historielärare, där det stod om Stalin att ”under hans period som ledare utvidgades landets territorium, man gick segrande ur det största av krig, Stora fosterländska kriget och den industriella och kulturella revolutionen förverkligades.” Putin sade själv att historieundervisningens uppgift var att skapa patriotism hos ungdomen genom att lära dem att vara stolta över Rysslands och Sovjetunionens historia.

I april 2008 öppnades i museet över Stora fosterländska kriget på Poklonnaja Gora i Moskva en utställning som hyllade säkerhetstjänsten. Tjekans grundare Feliks Dzerzjinskij, den sovjetiska terrorns förste arkitekt, hyllades som de föräldralösa barnens hulde vän och beskyddare. Den nutida ryska säkerhetstjänsten FSB presenterades som en trogen och värdig efterföljare till både tsartidens Ochrana och sovjettidens KGB. Detta motsvarar faktiskt den hypotetiska situationen att Deutsches Museum i Berlin skulle ha en utställning som hyllade Heinrich Himmler och framställde Bundesnachrichtendienst som en värdig efterföljare till SS.

Stalin är en rollgestalt för Vladimir Putin, men den stat som Putin har skapat skiljer sig ändå från Stalins. Den viktigaste skillnaden är att både Lenin och Stalin – med ohyggligt brutala medel – genomförde en social revolution, medan Putin har genomfört en social kontrarevolution. Dagens Ryssland har större likheter med den auktoritära, korporativistiska stat som Italien blev under Mussolini än med Sovjetunionen. Den historiska jämförelsen kan dras vidare.

Anfallet på Abessinien (Etiopien) 1935 var en vändpunkt för Mussolinis Italien. Italien trädde fram på den världspolitiska scenen som en militariserad, imperialistisk stat. Winston Churchill och den danske prästen Kaj Munck, som sett med förståelse på Mussolini som en man som skapade lugn och ordning i sitt land och kunde vara en partner i den internationella politiken, berövades slutgiltigt alla illusioner om il Duce. På ett liknande sätt som Churchill först bedömde Mussolini, bedömdes Putin av Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Sveriges ambassadör i Moskva Sven Hirdman.

Den danske historikern Hans Bonde har jämfört Mussolini, som poserade som idrottsman, racerförare och pilot, med Putin, som under sin tid som president framträdde i judodräkt med svart bälte och i militär uniform på örlogsfartyg och i stridsflygplan. Till detta kan läggas att både Mussolini och Putin under sin ämbetsutövning lät sig fotograferas med bar överkropp som skördearbetare respektive sportfiskare.

 Rysslands utrikespolitik leds idag av en människa som har låtit Stalin tona fram som rysk patriot och som har en personlig offentlig stil som påminner om Mussolinis. Denne kan faktiskt betraktas som Putins andra rollgestalt, även om det i detta fall kanske bara är halvmedvetet.

Under kriget med Georgien visade Putin sig i sportjacka och blå jeans på krigsskådeplatsen samtidigt som rysk TV visade bilder på president Medvedev i välpressad kostym, en välkammad och färglös tjänsteman bakom ett alldeles för stort skrivbord i Kreml. Ingen kunde tvivla på vem som var den starke mannen. En opinionsundersökning i Ryssland i slutet av juli, det vill säga före kriget mot Georgien, visade att de flesta ryssar ansåg att det var Putin snarare än Medvedev som styrde landet. Kriget mot Georgien visade att de hade tolkat budskapet i den ryska nyhetsförmedlingen om de två potentaterna under våren och sommaren korrekt.

Putin är en politiker som gör skillnad. Det är inte några anonyma strukturer eller högst synliga ”oligarker” som formulerar Rysslands utrikespolitik. Det är Putin. Kriget mot Georgien ger en nyckel till hur man bör uppfatta Rysslands utrikespolitik de närmaste åren.

Den ryska utrikespolitiken kommer att gå i de militära styrkedemonstrationernas tecken med det tydliga målet att hålla tillbaka NATO från utvidgning österut till Georgien och Ukraina. Den ryska regeringen har reagerat med hotfulla uttalanden om militära motåtgärder mot att USA med Tjeckien och Polen nu har ingått de avtal om ett system för förvarning och avvärjning av missilattacker i de två länderna, som varit på tapeten i flera år, den så kallade robotskölden. Regimen Putin väljer att framställa dessa försvarsanläggningar som ett offensivt militärt hot mot Ryssland.

Spänningen mellan Ryssland och Ukraina har ökat genom att den ryska regeringen har varnat för följderna av ett ukrainskt NATO-inträde samtidigt som Ukrainas president Viktor Jusjtjenko har sagt att användningen av den ryska flottbasen Sevastopol på Krim bör underkastas vissa restriktioner. Jusjtjenko förklarade också att Ukraina sade upp ett avtal från 1992 med Ryssland och andra exsovjetiska stater om ett gemensamt varnings- och luftövervakningssystem och i gengäld var positivt inställt till ett robotförsvarssamarbete med europeiska och andra utländska makter.

En viktig del av de ryska förberedelserna för kriget mot Georgien var att ge många invånare i de georgiska autonoma områdena Sydossetien och Abchasien ryskt medborgarskap. Under kriget åberopade den ryska regeringen plikten att skydda dessa sina medborgare mot Georgien som ett skäl för den militära interventionen. Detta var en tydlig signal till de suveräna ryska grannstaterna i nordväst Estland och Lettland. Båda har en stor rysktalande befolkning som bara till en del har estniskt eller lettiskt medborgarskap. Den övriga delen av denna ryska minoritet kan alltså bli föremål för ryskt ”beskydd”.  Sveriges utrikesminister Carl Bildt kommenterade denna ryska motivering för den faktiska annekteringen av Sydossetien och Abchasien med att säga att det finns anledning att minnas hur Hitler för ett drygt halvsekel sedan utnyttjade samma doktrin för att underminera och angripa betydande delar av Centraleuropa. Detta har citerats i internationell prestigepress (The Economist 16.08.2008, s. 24) och framstår därför som utryck för Sveriges bedömning av karaktären på Putins utrikespolitik.

Den slutsats som i efterhand drogs av appeasementpolitiken gentemot Hitler, vilken genom överenskommelsen i München 1938 prisgav Sudetlandet, Tjeckoslovakiens motsvarighet till Sydossetien och Abchasien, åt Nazityskland, var att den uppmuntrade Hitlers följande krav på polska landområden och banade väg för andra världskriget.

I Ukraina, Polen, Litauen, Lettland och Estland finns en berättigad oro för vad Ryssland kan tänkas vilja göra med, det vill säga mot, dessa stater. Det är välbekant att den ryska oljans och gasens betydelse för energiförsörjningen inte bara för dessa stater utan även för Tyskland ger Ryssland möjligheter till politiska påtryckningar och ekonomisk krigföring.

Om Sveriges utrikesminister Bildt menar något genom att jämställa den ryska politiken mot Georgien med Nazitysklands mot Tjeckoslovakien och Putin med Hitler, måste han arbeta mycket aktivt för att förmå EU att ge garantier om orubblig säkerhetspolitisk sammanhållning och ovillkorliga, solidariska militära garantier till de nya medlemsstaterna Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tjeckien mot befarade ryska utspel och eventuella påtryckningar.

Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors har vaknat upp på grund av det ryska anfallet på Georgien och meddelar i en artikel i Svenska Dagbladet den 17 augusti att regeringskansliet kommet att ”uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. Innebörden i denna utsaga är att den svenska regeringen har bedrivit sin forcerade nedrustning av det svenska militära försvaret utan seriösa säkerhetspolitiska analyser som grund. Tolgfors upplyser också att ”försvarets tillgänglighet måste öka”. Detta är faktiskt en negativ parafras på statsminister Per Albin Hanssons bekanta ord vid krigsutbrottet 1939, ”vår beredskap är god”. Tolgfors säger rent ut att Sveriges beredskap är dålig.

Rysslands krig mot Georgien har ritat om den säkerhetspolitiska kartan i Europa. I efterhand beklagade vi att Sverige nedrustade genom 1925 års försvarsordning.

Historien upprepar sig inte. Men vi kan ändå lära av den.

KRISTIAN GERNER

Kristian Gerner är sedan 25 år Sveriges ledande specialist på Ryssland. Han är professor i historia vid Lunds universitet.

 

 

 

 

Advertisements

Etiketter: , , ,

6 svar to “Kristian Gerner: Därför ville Putin ha kriget”

  1. Peter Ingestad Says:

    Det här är för mycket spekulation och för lite fakta. Det KAN vara en riktig bild, men till stöd för denna krävs omsorgsfulla och detaljerade närstudier.

  2. Helena Palena Says:

    Jag har vuxit upp med ett slags Sovjet- hat. Men nu håller jag på Putin. Vad har han för val?

    Ska Bushadministrationen få bestämma över hela världen? Ska dom tio oligarkerna få fortsätta att roffa åt sig?

    Det var Stackars-Villi som gick till attack!

    Gerner – du får ta och uppdatera dig – återkom sen med en mer nyanserad analys tack!

  3. Anders Tilly Says:

    Gerner är klok och insiktsfull som vanligt. Hans anlays om att Georgiens attack var framprovoserad och del i en noga rysk plan är intressant. Jag delar hans uppfattning.

  4. Martin Says:

    Jag missade – vad har Bush med detta att göra? Att ryska makthavare vill hävda sig själva på ett rent självvådsligt sätt har absolut inget med ev. anglosaxiska övertramp att göra. Var och en måste ta ansvar för sina egna handlingar utan att som en autonom reflex skylla ifrån sig på irrelevanta händelser. Ryssland må vara värlsmästare på att känna sig förorättade (medans de ogenerat bokstavligt talat halshugger sin omgivning), men definitivt inte värlsmästare i att döja sina egentliga syften.

  5. stefangehander Says:

    Tolkningen att Ryssland startat ett krig mot Georgien är väl ett exempel på att historieforskning kan vara särdeles levande, men Gerners hat mot ryssar känner jag till sedan Lund på 1980-talet. De historiska liknelserna och parallellerna får i hans forskning en framträdande plats, men de skapar mest illusion. Putin kan llika gärna jämföras med Kennedy och Kuba-krisen eller de Gaulle och resandet av ett förnedrat land. Putins krig mot anfall utifrån har lett till ett blomstrande Tjetjenien och blir nu till ett välmående Sydossetien och Abchazien. Förvisso en bragd, att jämföra med den svenska krigshetsen och samtidig nedmontering av försvaret, där Stalin i miniatyr får stå för morden…
    Jag har redan skrivit till UD om Bildts hätska uttal för att försöka få en plats på det militära mingelpartiet i Europa, där jag lugnt och sansat påminner om att Hitler INTE hänvisade till territorialitet, utan till etniciteten, dvs att Ryssland idag kräver av FN godkänt försvar av egna medborgare, medan det europeiska Georgien, påhejat av sein Bruder Bildt, just appellerar till etnicitet, att georgier bör få utökat Lebensraum, medan Ryssland försvarar dagens judar, de försvaslösa ossetinerna, med skyddspass. Tala om historiens ironi… Som om denna grymma ironi inte vore nog, försöker Gerner måla upp en bild av KGB, deporteringar och det sovjetiska förtrycket av ryssarna med en jämförelse av SS. Men han nämner bara Dzerzjinskij, inte de sex personer med Jagoda i spetsen som grundade och ledde Gulag, och inte någon av efterträdarna till Dzjerzjinskij, alla med skuld i den sovjetiska Förintelsen av ryssar…

  6. Martin Says:

    Vi kan väl då säga såhär: var och en ser och uppfattar tydligen vad man vill se och uppfatta…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: