Kattis Ahlström om Susanna Kallurs tårar: Hon hade bara ett val

by

Den extrema produktionen och konsumtionen av kändisar har reducerat personligheterna till endimensionella roller. Den ena sexig, den andra glad, den tredje tvär och det gäller att spela enligt reglerna. Megakändisen Kallur följde sitt färdigskrivna manus perfekt när hon föll i OS. Det skriver idag KATTIS AHLSTRÖM exklusivt för denna blogg.

 

I den italienska sagoklassikern Pinocchio skapar den fattige dockmakaren Gapetto en trädocka. Dockan får lära sig hur man ska bete sig med hjälp av ett överjag i form av en syrsa som talar om vad som är rätt och fel.

Varje gång han ljuger bli näsan som bekant lång och till slut är den lille dockan så välartad att han får bli en riktig alldeles levande liten gosse.

Drömmen om att skapa den perfekta människan är inget nytt även om bilden av perfektion varierar.

Det förvirrade och fundamentalt ensamma monstret Frankenstein gick som vi alla vet ett helt annat och något bittrare öde till mötes. Men var lika fullt skapad av en människa att leva ett liv allt enligt dennes önskemål.

Exemplen på uppdiktade dockor, monster, robotar och hulkar är oändliga. Fascinationen över att med hjälp av de snillrika hjärnor vi människor tilldelats kunna skapa ett liv som passar för ett speciellt ändamål är, och har kanske alltid varit, enorm. Tjusningen i att vara den som håller i trådarna på marionetten så att den dansar precis som vi själva vill.

Kanske i synnerhet i vår tid då den gamla tidens auktoritära barnuppfostran är ett minne blott och barnen tagit över herraväldet i familjen och inte låter sig formas och manipuleras hur som helst.

Det närmaste vi kan komma en egen liten levande trädocka är alla våra kändisar. Eller kanske tvingas jag säga alla oss kändisar.

Jag är ju en av dem. Men jag är också något som det numer heter inom tv-branschen – en vanlis. Åtminstone när det kommer till att leka med marionettdockor. Då är vi alla vanlisar som älskar att skapa våra egna små kändisar.

Och så vips glömmer man bort att den där kändisen är en helt vanlig människa och inte en gammal träbit.

Och att den där alldeles riktiga människan har känslor precis som alla andra och plötsligt kan lämna stallet och löpa Hulken-amok och, Gud förbjude, göra oss besvikna.

Som Susanna Kallur.

Jag satt på ett café när hon sprang rakt in i den där häcken. Efter en stund stegade en man i min egen ålder in för att fika med en vän samtidigt som han utgöt sig över hur i hela HELVETE hon kunde vara så KLANTIG! Nu är allt förstört! Hon var ju vårt stora hopp! FAN FAN FAN!

Jag hörde en av de större sponsorerna tala om Kallur en gång. Han var näst intill tårögd när han som i trans rabblade hennes enastående egenskaper.

”Hon är liksom så enkel. Så rar och vänlig och söt. Och så den här enorma kämparglöden. Ett sånt jävlaranamma utan något direkt behov av att stå rampljuset. Sådär lite blyg men …ja…härlig bara”.

Ungefär sådär lät det.

Jag kunde inte låta bli att tolka in det underförstådda i det hela.

Inga underliga manér. Inget humör som sticker ut. Positiv.

Glad.

Tänk om alla kvinnor kunde vara som hon.

Vi älskar henne! Henne vill vi ha!

Hon kommer att göra oss stolta och lyckliga.

Hon är vårt nya stora hopp. Nej förresten. Hon är Sverige. Och satan vad stort det är att vara…svensk!

 

Och så river hon. Bara sådär. Vår Susanna.

Musklerna, smidigheten, kvickheten , tävlingspsyket har hon kämpat sig till själv. Men bilden av vem hon är och ska vara har vi andra skapat i våra små privata experimentverkstäder.

Och det här stämmer bara inte. Hon skulle ju vara perfekt!

Hon skulle vinna sådär alldeles precis på målsnöret.

Och bli lagom lite klädsamt glad. För den där gamla skadan har gjort sig påmind igen. Men ändå så vinner hon. Fantastiskt.

Och så osminkad och svenskt väldigt jättesöt.

Henne vill vi ha som granne, som kompis, som förebild. Hon är vårt dåliga stora tjocka rumpsamvete. Hon kan vara bilden av oss.

En bild som vi gärna vill visa upp men inte orkar vara själva.

Men hon river.

Misslyckas.

Och det gör så ont i mig när jag ser hennes tårar. Först för att jag lider så fruktansvärt med henne. Men sen för att hon spelar sin roll så förtrollande bra. Som den allra bästa Oscarsvinnarskådis.

Klart hon ska gråta. Så kan vi hänga nästa kändis i stället – den stackars tv-reportern – som i sin tur är besviken och inte förberett sig ett skvatt för en förlustintervju. För det kunde väl ändå inte hända.

Och så kan vi följa hur vår fina nationalhjälte plågas av den stora stygga farbrorn med den läskiga mikrofonen. Fy för dig elaking. Titta! Nu fick du henne att gråta och allt! Dumma idiot – vi hatar dig!

Och det händer om och om igen.

Heja Charlotte Perelli du är bäst och underbar och kommer att vinna med din låt som är så jättebra och dina sexiga kläder och..och…vad är det som händer? Hur understår du dig din sopa att göra bort oss allihop? Och vad var det där för en slampig klänning?

Och de anonyma kommentatorerna som reagerar på något de läst på nätet leker allsmäktiga och skriver av hjärtats lust om hur de hatar älskar föraktar och beundrar alla dessa kändisar.

Läste en kommentar om mig själv häromdagen att ”vad har hon att komma med den tråkiga jävla idioten? Har alltid tyckt att hon är usel!”

Hur många kallas in lite då och då av någon på jobbet för att få ett par ärliga och rättframma omdömen om sin personlighet?

”Jo du Ulla, angående kvartalsrapporteringen som ju inte gick så bra den här månaden  – jag har frågat runt lite om vad folk känner för dig. Och här är några i din omgivning som tycker att du är ful, fet och helt värdelös. Tänkte bara att du skulle få veta det.”

Den som gett sig in i leken får leken tåla heter det. Vilken jävla lek? Och vem skrev i så fall de där lekreglerna?

Vem gav oss tillåtelse att skapa egenskaper hos människor som de själva inte bett om? Vem gjorde det rättfärdigt att spy ur sig all sin egen ångest på dem som bara försöker göra sitt bästa, som alla andra?

Vem gav någon enda människa rätten att skapa bilder av någon som tävlar, skriver, sjunger, skådespelar eller gör affärer i stort i vårt lands namn? Vad är det i oss som så gärna vill skapa horor och madonnor, gentlemen och as?

Vad ger oss någonsin rätten att ens yppa något om en människa som vi inte känner ens det minsta lilla?

Besvikelserna har duggat tätt under detta OS och jag kan inte låta bli att undra om vi som står och tittar på har del i skulden.

Att det till viss del är vårt fel att sexigast-i-Sverigetjejen Alshammar simmar bort sig. Att den perfekte och välkammade Stefan Holm (som ju dessutom är så smart att han vinner i På spåret! Otroligt!) välter den jäkla ribban när det väl gäller.

Kanske har de fått nog. Kanske pallar de inte trycket av att smajla i sponsorkläder, delta i skojprogram i TV och vara Sverigeambassadörer och målas upp i fyrfärg med en mängd egenskaper de aldrig bett om.

Jag slår vad om att de bara vill vara ifred med sin träning. För att sedan göra sig själva och oss andra glada då och då med en storartad och efterlängtad prestation.

Men det räcker inte så. Vi vill ner i syltburken och gegga runt. Det finns mer att hämta. Vi vill ha allt det där och lite till. Vi vill vara i närheten av det där stora vidunderliga nästan overkligt överpresterande.

Vad vi inte är medvetna om är att vi kanske skapar monster som till slut snubblar över sina egna fötter

 -Hur känner du? Frågade reportern efter nederlaget.

Och det adekvata svaret borde vara – Ja, hur fan tror du det känns, pucko?

Men Susanna Kallur hade bara ett val när hon snavade den där fördömda måndagen. Att låta tårarna trilla. Att göra sig själv till offer. Och med blanka ögon försäkra oss om att hon kommer igen.

Att hon ska ställa allt till rätta.

Och vi älskar henne för de där tårarna. Tänk allt det där slitet för ingenting fina, fina Sanna. Och inte ens arg blev hon. Bara förkrossad. Allt enligt den bild vi gett henne att spegla sig i.

Men vem ska trösta Knyttet när det väl gäller?

Ja inte är det nån av oss vanlisar i alla fall.

Förhoppningsvis har hon en snäll mamma och pappa som ger henne en skål med smultron och säger att allt det där bara är på låtsas. Och att människor är förvirrade och saknar en egen stabil grund att stå på.

Och som på grund av att de saknar självinsikt, mognad och mod som fortfarande måste leka med dockor.

Och medan hon äter sina smultron kan vi bara hoppas på att hon faktiskt hittar styrkan att komma igen på egen hand och att vi inte stympat den hon egentligen är så till den milda grad att hon aldrig någonsin vill ställa sig på den där banan igen.

Och riskera att göra mobbarna besvikna, arga, ledsna, sårade eller vad vi nu känner för att bli just idag på vårt alldeles speciella lilla favoritmonster.

 

KATTIS AHLSTRÖM

Kattis Ahlström var länge programledare på SVT och gjorde bland annat TV huset, Uppdrag granskning, Melodifestivalen, OS i Sydney, barnprogram och galor. Hon var chefredaktör på ICAkuriren mellan 2006 till 2008. Den kändis hon tyckt var roligast att intervjua är Jan Malmsjö.

 

 

 

 

Annonser

Etiketter: , , ,

6 svar to “Kattis Ahlström om Susanna Kallurs tårar: Hon hade bara ett val”

  1. Josef Boberg Says:

    Hmmm… – Så ”rätt” som det är tänkt och skrivet, troligast… 🙂

  2. lena kjersen edman Says:

    Många intressanta tankar,
    men en liten (vanlig) miss:
    Monstret i Mary Shelleys bok heter inte Frankenstein. Frankenstein är vetenskapsmannens efternamn – alltså han som av misstag skapar ett monster.

  3. Jacob Says:

    Den här texten är alldeles för lång för bloggformatet, särskilt det som det är tänkt att folk ska orka läsa och engagera sig. Jag är i alla fall för lat.

  4. berinder Says:

    Då Jacob är för slö för att läsa så har jag istället gjort det. Texten är faktiskt nått av det bättre jag läst på en svensk blogg, som inte berör FRA iaf… 🙂

    Tack Kattis….

  5. Xian Says:

    Jag håller med!

    Mycket imponerande formulerat…inte funderat på att skriva en bok Kattis?

  6. Anna Says:

    Va bra du är i ring p1!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: