Maja Lundgren om Jefferson Klingbergs roman: Hämden är inte alls så ljuv

by

Jon Jefferson Klingbergs roman ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” är ett solklart exempel på att det är olyckliga människor som är mest angelägna om att skratta sist, skriver MAJA LUNDGREN.

I “Jag tror vi behöver prata faktiskt” skildrar Jon Jefferson Klingberg smäleken i att bli övergiven, och att därförinnan ha fått pröva på hur det är att vara hanrej. Kristin och Karl Mikael heter paret som går skilda vägar, på hennes initiativ. Man får följa hans hämndlystnad, trilskande och ruelse kronologiskt i en roman som varvar dialoger med dagboksanteckningar. Formen leder tankarna till bloggosfärens gigantiska kollektivroman. Miljön är Stockholms musik/kultur/mediesväng.

Attacken mot självförtroendet leder till en sociopsykologisk katastrof, för kanske svårare än att förlora en kär och viktig person upplever Karl Mikael att förlusten av socialt anseende är. Han “vill slippa vara underst i näringskedjan”.

Kommer någon att vilja ha honom, om ryktet sprids att det var hon som lämnade honom och inte tvärtom? Dumpade exfrun honom för att han inte var tillräckligt framgångsrik, inte tillräckligt lyckad? Varför tusan blir hon ihop med en tio år yngre man, när han inte får till det med en tio år yngre kvinna han länge varit förälskad i? Att det handlar om erotikdarwinism slås fast redan i mottot för romanen, en rad av Bruce Springsteen om vinnare och förlorare.

Erotikdarwinismen är obönhörlig. Enligt dess lagar är man endast den man synes vara. En människa som ingen vill ligga med är ingenting. En förlorare är den som hamnar i omloppsbanan runt en bekräftelsetjuv, medan en vinnare är ett svart hål. Därför är svartsjukan en motor som kan brumma långt efter det att kärleken slocknat.

Romanens motiv leder tankarna till den kanske klängigaste och svartsjukaste av dem alla: Strindberg, även om Jefferson Klingbergs språk inte är lika elektriskt, och även om han inte går lika långt i rasande ynkedom. Och skymfen det manliga jaget utstår ser annorlunda ut. På det ruggiga tvåtusentalet har Karl Mikael en kvinnlig chef, hans exfru gör karriär medan hans egen går i stå, och ute i det nöjesliv där han söker sig en ny kärlek – eller “speciell person” – går de tillfälliga erotiska förbindelserna på högvarv, mail och sms piper och flimrar, kvinnorna dricker lika mycket som männen och det händer till och med att en tjej hoppar upp ur bädden direkt efter det avancerade sexet för att dyka in i MySpace.

Störst framgångar, anmärker Karl-Mikael, tycks mansgrisarna ha, de cyniska generalerna med en “air av frihet”. Han ser en av sina väninnor bli urgröpt och bergtagen av alkohol och destruktiva relationer. Det är ett av bokens mer ömsinta och vemodiga partier.

Romanen är som starkast när den skildrar det eskalerande nöjeslivet och den samtidigt accelererande svartsjukan: “Att söka efter bekräftelse men finna tomhet”. För den som har någon inblick i huvudstadens nattliv är igenkänningsfaktorn hög.

Eventuella förebilder av kött och blod har ingenting att frukta: porträtten är inte särskilt elaka. Som hämnd är det knappast verkningsfullare än att sparka på en cykel, och huvudpersonen skildras med viss kritisk distans. För det är väl inte fråga om ofrivillig komik när Karl Mikael koncentrerar sin bitterhet över att bli övergiven till förlusten av en dammsugare: “Det påminner mig om vad jag är mest arg på i vår relation. Att jag lät mig övertalas att slänga våran fullt fungerande Volta”.

Lika självironisk (får man anta) är beskrivningen av mannens skadeglädje över exfruns allra minsta tecken på motgång – samtidigt med hennes glädje när det går bra för exmannen. Ett solklart exempel på att det är olyckliga människor som är mest angelägna om att skratta sist.

Som martyr med rätten på sin sida övertygar Karl Mikael inte. Övergiven av en vacker, framgångsrik kvinna som (framgår det mellan raderna) burit huvudansvaret för hemmet lyckas han inte med den saltomortal som skulle krävas för att man skulle tycka synd om honom. Så när han talar om en annan loser i samma situation – ”jag begrundar att båda våra ex dumpat oss och gått vidare mot makten” – så faller skuggan över dem båda, och inte över deras framgångsrika f.d. hustrur.

Efter att länge ha funnit “Jag tror vi behöver prata faktiskt” överhövan gnölig, så blev jag omsider förtjust i butterjagets litanior. Det är en hygglig roman, trots att den tidvis är skriven på normalsömnprosa. Då saknas det komprimerade uttrycket, den typ av explosiv expressionism som ett av barnen använder då han beskriver den ångest som hindrar honom från att somna: “det är en geting i min kudde”.

Det vet nog alla hur det känns.

MAJA LUNDGREN

Maja Lundgren är författare och kritiker. Hennes senaste roman var den uppmärksammade ”Myggor och tigrar” i vilken hon skildrade en sexistisk kulturvärld med Aftonbladets dåvarande kulturchef i centrum. Jon Jefferson Klingbergs bok handlar om Aftonbladets nuvarande kulturchef.

Advertisements

Etiketter: , , , , ,

4 svar to “Maja Lundgren om Jefferson Klingbergs roman: Hämden är inte alls så ljuv”

  1. Anna A Says:

    Ganska exakt så tyckte jag också. Den som letar efter en snaskig hämnd-skvallerroman – vilket jag väl till viss del gjorde (förlåt förlåt!) – blir alltså besviken. Både Jon och Karin beskrivs på ett i högsta grad sant och mänskligt sätt (dvs ingen är ”den onde”, ingen är ”den gode”). En helt ok bok på det hela taget med extrapoäng för att den utan fåfänga vågar beskriva hur ynkliga vi människor kan vara ibland. Att tycka speciellt stark om den är dock sträng taget omöjligt vilket ju kan ses som en svaghet, och det lyser ju igenom i Maja Lundgrens text. (Som, gissar jag, inte fick tillfälle att skriva den text – vilken det nu kunde vara – som hon ville.)

  2. Anna A Says:

    Ps. Ingressen till texten känns således missledande, på gränsen till falsk. Ds

  3. J Says:

    Jo, vissa saker känns lite insinuanta, tex formuleringen om ”romanens motiv..” och antydningar om att det skulle handla om en sk hämndroman. För någon hämndroman är det verkligen inte. Tvärtom nästan. Det känns som den är skriven av någon som tar några steg bort och tittar på en del och förhoppningsvis temporär del av sig själv och säger ”haha, va fan håller jag på med”. Och såna saker brukar ju resultera i att många känner igen sig.

  4. nick Says:

    Och jag som trodde att Maja Lundgren hade fattat ett definitivt beslut att aldrig mer skriva en rad till av litteraturkritik. Eller var det tvärtom: andra skulle sluta med skrivandet för att det då skulle bli lättare för henne själv..?

    ”Nu har Svd låtit en populistisk kulturslemhora, [namngiven kulturjournalist, DN:s anm], bidra till det gnäll som förlamar kulturlivet sedan många år. Hon har låtit ett par kritiker och en författare göra kvällstidningsjournalistiska topplistor över de bästa litteraturkritikerna genom tiderna. Jag är inte med, det gör mig rätt sur med tanke på all möda jag lagt ner, och det är flera andra yngre seriösa skribenter som jobbar hårt som inte heller är med.
    Jag uppmanar alla litteraturintresserade under 50 att inte bli litteraturkritiker, själv tänker jag inte skriva en rad kritik mer.
    Eftersom det dubbelmoraliska Svenska Dagbladet går i en sjuk riktning passar jag på att lämna tillbaks det litteraturpris jag fick för något år sedan.
    Jag hoppas att prostatacancer och äggstockscancer drabbar alla korkade djävlar.
    Maja Lundgren”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: