SvD:s förra Brysselkorre Ylva Nilsson: Presstödet pinsamt både för Svenskan och regeringen

by

Som gammal SvD-medarbetare har jag aldrig känt mig särskilt stolt över att redaktionens arbete inte kunde överleva i konkurrensen på en öppen marknad, utan bidrag från skattebetalarna. Kulturministern gör SvD en otjänst och bryter medvetet mot EU:s regler. Det skriver SvD:s tidigare Brysselkorrespondent YLVA NILSSON.

Kulturministern har bestämt sig för att ta en rövare som kan försätta Svenska Dagbladet i akut ekonomisk kris. Hon kallar det för att ”ta strid för presstödet”.
Det är ett överraskande beslut som strider mot mycket av det som moderaterna har stått för – och som har en väldigt liten chans att lyckas. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gör idag en helomsvängning i presstödsfrågan som är färvånande på så många sätt.
Som gammal SvD-medarbetare har jag aldrig känt mig särskilt stolt över att redaktionens arbete inte kunde överleva i konkurrensen på en öppen marknad, utan bidrag från skattebetalarna.
Men det var en gammal uppgörelse med socialdemokraterna som födde pressstödet. Jag har däremot uppfattat moderaterna som försvarare av konkurrens.
Därför får jag inte ihop det nu, med att kulturministern tänker ta strid för att skattepengar ska fortsätta att delas ut till en av Nordens största mediakoncerner

 (Schibstedt).
Schibstedt klarar sig annars rätt hyggligt. 424 miljoner kronor i vinst, andra kvartalet 2008, en klar uppgång från året innan.

För det andra – jag häpnar över att kulturministern kan få för sig att utan presstöd skulle mångfalden i den svenska mediavärlden rasa.
Presstödet har överlevt sig självt, det skapades på 1950-talet och hör hemma i den världen. Svenskarna hämtar idag sina nyheter i radion, i lokaltidningar, i annonstidningar, på nätet, på TV, i mobiltelefon, i bloggvärlden…
Mångfalden har det utmärkt i Sverige idag, tackar som frågar. Och den står inte och faller med om Falun får behålla två lokaltidningar eller om SvDs norska ägare får fortsätta att kamma in miljoner från staten.

Själv har jag drivit en nyhetssajt om Europa på nätet i ett och ett halvt år, som utan ett öre i stöd kunnat slå SvDs bevakning med flera hästlängder.

För det tredje – jag kan inte tro att lag och rätt betyder så lite för den moderata regeringen. Var inte det en hjärtefråga för det här partiet?
När Lena Adelsohn-Liljeroth nu deklarerar att hon tänker köra vidare med fortsatt och höjt presstöd, så gör hon det fast Bryssel gjort klart för henne att de anser att detta bryter mot EUs statsstödsregler.
Idén med att EU alls reglerar saker och ting, är att alla länder, företag och medborgare ska få lika behandling. Den politiker som inte gillar EUs regler måste ha så mycket demokratisk ryggmärg i sig, att han/hon vet att regler ändrar man på politisk väg – man struntar inte i dem.
Det vore att underminera systemet och därmed förstås lämna fritt fram för andra länder eller aktörer att strunta i regler, som de inte gillar.

För alla som inte kan EU-reglerna på det här området så är läget alltså, att EU förbjuder statsstöd.

Det kräver ingen juridisk utbildning för att förstå. Statligt stöd till företag är förbjudet.

I särskilt ömmande fall (och vilka de är, finns noga definierat) kan man begära hos EU-kommissionen att få göra undantag.
Sverige har betalat ut statsstöd till dagspressen i många år men aldrig begärt tillstånd för det i Bryssel.

Det kräver inte heller djupare insikt för att räkna ut att Sverige därmed gjort fel.
EU-kommissionen har ändå hittills valt att inte göra den här historien till ett formellt ärende. Det är tur för Sverige. Så snart det blir ett formellt ärende kommer nämligen frågan upp på bordet om tidningarna som fått det illegala stödet ska tvingas betala tillbaka pengarna.

Men det här leder till en fjärde punkt i kulturministerns agerande som överraskar en gammal EU-bevakare som mig – att kulturministern hellre tar presstödet till EG-domstolen än att lättat ta emot den hyggliga förhandlingsuppgörelse som EU-kommissionen erbjudit.
Finns det något handlingsutrymme i den reglerade EU-världen så är det i diskussioner med kommissionen, innan ett ärende har blivit formellt.
När däremot domare och jurister ska granska det svenska presstödet, försvinner alla möjligheter till kryphål. EG-domstolen tar sin uppgift att bevaka att regler följs så som de är skrivna, på stort allvar – de är inte mottagliga för politiska påtryckningar.
(Guskelov, säger jag, som tror på rättstaten.)

Det svenska argumentet – enligt Lena Adelsohn – för att betala ut miljoner i skattepengar till rika Schibstedt är, att annars skadas mångfalden i den svenska debatten.
Och av samma skäl måste bara invånare på små svenska orter ha flera lokaltidningar att välja mellan, även när de två ”konkurrerande” tidningarna numera råkar ägas av samma ägare.

Det är aldrig enkelt att förutsäga hur EG-domstolen ska döma. Men efter många år i Bryssel vågar jag mig på gissningen att lokaltidningarna möjligen (men inte självklart) kan få behålla det statliga stödet, om man anser att de inte konkurrerar med andra media om läsare och annonsörer.
De har ett rätt svagt case, men det kan gå.

Att kulturministern däremot tror att domstolen kan blunda för att Svenska Dagbladet konkurrerar på en kommersiell marknad och kan vinna marknadsandelar med skattebetalarnas hjälp, är häpnadsväckande.

Varken EU-kommissionen eller domstolen kan undgå att se att SvD inte enbart konkurrerar med DN utan med Metro, med TV 4, med radio, med Financial Times, med bloggvärlden och deras försök att dra in en liten annonspeng för att ha råd att fortsätta sin verksamhet…
Jag tror inte att stödet till storstadspressen har någon chans i EG-domstolen.
Vill det sig riktigt illa kan domstolen tvärtom kräva att tidningarna betalar tillbaka det illegala stöd de har mottagit. Så har domstolen gjort åtskilliga gånger förut, mot andra företag i andra länder.

Alltså, Lena Adelsohn-Liljeroth väljer att medvetet bryta mot EUs regler och att spela högt det svenska presstödet och mottagande tidningars öde.
Personligen begriper jag inte varför.

YLVA NILSSON

Ylva Nilsson var redaktör för nyligen avsomnade europanytt.se. Hon arbetade som Brysselkorrespondent för Dagens Industri 1988 till 1992 och hade därefter samma jobb på Svenska Dagbladet till 2001.

Advertisements

Etiketter: , , ,

3 svar to “SvD:s förra Brysselkorre Ylva Nilsson: Presstödet pinsamt både för Svenskan och regeringen”

  1. fredrik Says:

    Hej Ylva,
    får du betalt när du jobbar för Newsmill?
    Om inte, vad är poängen med att skriva?

  2. pmnilsson Says:

    Hej Fredrik,
    när vi kontaktar skribenter och ber dem skriva, som i detta fallet med Ylva Nilsson, betalar vi självfallet ett normalt artikelarvode. Däremot betalar vi inte för artikelkommentarer, vilket jag inte tror att någon blogg eller tidningssajt gör.

  3. fredrik Says:

    Bonnier betalar för en debattartikel om att konkurrenterna inte ska får presstöd. Det är lite intressant.

    Jag tycker dock personligen inte att det är särskilt konstigt att skribenter får betalt för sitt arbete. Det måste vara någon slags bloggsjuka som får folk att anse att skribenter bara ska skriva för sitt höga nöjes skull.

    En annan Fredrik än ovan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: