Författararkiv

Newsmill Weekend, Åsa Mattsson: Därför är bad boys sexigare än good guys

augusti 30, 2008

Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. Men det finns inga ”riktiga” män och kvinnor. Vi måste sluta spela det spelet, skriver  ÅSA MATTSSON i ett svar till Zandén och Gyllenhammars inlägg här på Newsmill.

Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl ett slag över munnen? Det är lätt att raljera över Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars kryptiska och frustrerade inlägg i sexualdebatten, där de ondgör sig över unga kastrerade småbarnspappor som inte har ögon för annat än sina små barn.

– När de borde vara kåta, virila och aggressiva, och vilja trycka upp kvinnor i hörnen. ”Riktiga” män är dominanta och har anständigheten att inte vika från den positionen så att vi kvinnor ska känna oss trygga i vår underordning och inte frukta att vi gemensamt kanske skulle kunna ändra sakernas tillstånd. Artikeln andas en oförmåga och ovilja att låta män visa andra sidor än de som ryms inom en gammal mansroll som påstås vara naturlig. Men den maskuliniteten är lika lite naturlig som det är bekvämt med korsett och stilettklackar.

Så varför spelar vi detta spel? För ett spel är det, ett rollspel, det har inget med natur att göra. 

Till skillnad från Zandén och Gyllenhammar är jag inte biologist. Har aldrig varit. Jag har aldrig trott att jag är ”en riktig kvinna”. De män vars knappar jag tryckt på och som tryckt på mina har jag aldrig trott vara ”riktiga män”. Bara bättre eller sämre skådespelare. Jag har varit högst medveten om att det är en roll jag spelat. Ändå har jag spelat den. Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. 

Männen har i sin tur varit bredaxlade potenta krigare och jägare beredda att erövra landet, fälla bytet, eller rida djuret. Media och genusforskaren Anja Hirdman kallar förresten maskulinitet för ”slottsbyggande”, vilket ger den där scenen där Askungen sitter i fönstret och drömmer om prinsen ännu en dimension: Vad är väl en bal på slottet? 

Det kan förstås vara riktigt roligt att spela rollspel, men jag kan inte längre. I grunden är det vad min andra roman ”SalongF” handlar om. Försvarsmekanismerna fungerar inte längre. Jag kan inte längre hindra mig själv från att se min egen styrka och inte heller hindra mig själv från att veta vad jag vet, och då kan jag inte längre spela det här spelet. Manus är för dåligt. Scenografin stinker. Kostymerna är taffliga. Jag vill inte längre bli regisserad av patriarkatet. Gudarna ska veta att jag har spelat spelet, länge. Ja, inte i offentligheten, men i relationer. 

Frågan är varför det tagit mig så lång tid; att sluta spela spelet. Varför faller så många kvinnor för aggressiva, dominanta, destruktiva, till och med farliga män? Varför är bad boys sexigare än good guys? Kanske de här männen agerar ut den vrede som kvinnor istället förtränger. Att visa vrede och den egna styrkan är för många kvinnor det samma som att be om att bli övergivna. Många kvinnor tror att de ska bli utsatta i skogen om de vågar visa sina känslor och förmågor. Då blir de dömda och glömda oattraktiva livsfarliga häxor som ingen vill ha. Små flickor lär sig tidigt att vara till lags. Duktiga, vänliga, uppmärksamma på andras behov, särskilt mäns behov av vår tillgänglighet och vår beredvillighet att tillmötesgå deras önskningar. Kvinnor förstår tidigt att lägga sig till rätta i männens begär. Eller att få det att se ut som om vi gör det.

Därför har kvinnor lärt sig att hålla fast vid sin spelade undergivenhet, inta sin underposition till synes frivilligt. Till och med bli upphetsade av den. Det är både kortsiktigt skuldbefriande och ger belöning i form av bekräftelse och närhet. Att välja aggressiva, dominanta män är ett mer effektivt sätt att fly från sig själv och den man kanske verkligen är, än att välja en man som inte spelar sin dominanta roll lika övertygande. Ju mer tillbakaträngd kvinnan känner sig och ju räddare hon är för sin egen styrka, desto större behov har hon av att hålla upp den dominanta mannen som en sköld och projektionsskärm. Så fångas mannen och kvinnan i låsta positioner som överordnad-underordnad i en polariserad sexuell könsstruktur.

Men träffar man någon och verkligen drabbas av kärlek, så att mänskligheten hos båda träder fram i maskeraden, så håller inte det där spelet. Då faller maskerna och de gamla replikerna, den trånga rollen ger ingen ledning. Både ”den riktiga mannen” och ”den riktiga kvinnan” famlar. Då är vi bortom fallos och ett slag över munnen skulle faktiskt inte hjälpa. 

ÅSA MATTSSON

Åsa Mattsson är journalist och författare. Just nu är hon aktuell med romanen ”Salong F”, som är en uppgörelse med sin egen (spelade) roll i patriarkatet.

Niklas Nordström om vad de svenska partierna måste göra för att lyckas i de sociala medierna: Våga släpp på kontrollen!

augusti 28, 2008

 

Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt att ha kontroll i en valkampanjs alla delar. Svenska politiker bör dra lärdom av hur han gett medlemmar och väljare möjligheten att själva vara med och forma kampanjen – genom de sociala medierna, skriver NIKLAS NORDSTRÖM. 

För första gången kan vi på riktigt säga att Internet påverkar utfallet av ett politiskt val. Länge har det talats om, inte minst i USA, att nu kommer genombrottet för Internet i de politiska valen. Men först nu när de sociala medierna som Facebook m.fl. etablerats kan vi se att det på allvar hänt något. Inte minst har Barack Obamas sätt att organisera sin valkampanj omdefinierat hur man bedriver politiska kampanjer och hur kontakten mellan kandidat och väljare ser ut.

Jag har i många samtal med vänner från mina aktiva år i politiken diskuterat hur det som händer i USA kommer att påverka politiken och valen i Sverige. Det som Obama gjort är långt mer än det många i Sverige förstått. Många av de jag talat med verkar tro att Obamas kampanj är att han gjort något nytt i hur man använder Internet, alltså hur han tillämpar själva tekniken.

I grunden har det Obama gjort väldigt lite med teknik att göra. Istället är det att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten. Obama tog tidigt till sig några av de mest begåvade personerna i USA som utvecklat och arbetat med de sociala medierna. Bland annat finns det personer som var med och grundade facebook och andra framgångsrika företag i den direkta ledningen av Obamas kampanj. Tillsammans med dessa personer har Obama ett helt nytt tilltal till väljare och aktivister. Vad vi ser är en kampanj där utrymmet är stort för enskilda personer att forma sin valkampanj och sitt sätt att engagera sig i olika aktiviteter. Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt eller ens önskvärt att ha kontroll i en kampanjs alla delar. Istället uppmuntras individen att på sitt sätt forma kampanjen – allt som leder till en valseger är överordnat den centrala valkampanjens kontroll.

Slutsatsen för de svenska politiska partierna är alltså långt mycket jobbigare att dra än man kanske tror. Det är i grunden en rad frågor som partiernas ledningar måste ställa sig och som rör hur relationen till medlemmar och väljare ska se ut. I Sverige är det väldigt få personer som är engagerade i valkampanjerna jämfört med USA. Fortfarande styrs partierna väldigt mycket från de centrala partikanslierna och utrymmet för en engagerad väljare att ta plats på sitt eget vis i en valkampanj är mycket litet. Lärdomarna från USA och Obama är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ.

Det parti som först förstår att det inte handlar om teknik, utan om relation till människor kommer att bli vinnaren.

NIKLAS NORDSTRÖM

Niklas Nordström är delägare i Prime PR och tidigare SSU:s förbundsordförande. Han var med om att starta ett av Sveriges första politiska internetprojekt i Norrbotten.

Oivvio Polite om Barack Obama: Svartheten är hans största politiska löfte

augusti 28, 2008

 

I USA finns en historisk överenskommelse om att lika villkor, oavsett hudfärg, är ett kärnvärde – ett samhällskontrakt som Europas länder saknar. Därför fattar inte européer varför amerikanerna är så exalterade över Obama.  ”Obama gör mig stolt över att vara amerikan”, skriver OIVVIO POLITE.

Min kusin Joann föddes 1955, året efter USAs högsta domstol förbjöd skolsegregering, samma år som Rosa Parks vägrade sätta sig längst bak i bussen. Trots det politiska tumultet i hennes barndom växte Joann upp övertygad om att hon hade precis lika goda förutsättningar att bli president som vilket annat amerikanskt barn som helst. För henne sprack illusionen sommaren 1967. Hon var tolv och nationalgardet rullade in i hennes kvarter i Newark, för att slå ner de ”raskravaller” som brutit ut där.

”När jag stod utanför vårt hus och såg pansarvagnarna komma runt hörnet så förstod jag att det där med allas lika rättigheter inte riktigt stämde.”

Jag lärde känna Joann när jag flyttade till Harlem 1991. Då hade det svarta amerika körts över av tre mandatperioder med Reagan, Bush och crack. Känslan av misslyckande var monumental, som om åren av hopp efter medborgarrättsrörelsen varit en dröm vi nu vaknat upp ur.

Idag, ytterligare ett par decennier senare och från en europeisk horisont är det kanske lättare att se vad rörelsen faktiskt åstadkom. De pekade på glappet mellan konstitutionens skönhet och verklighetens Jim Crow och de tvingade fram en historisk överenskommelse i USA, en överenskommelse som säger att lika villkor oavsett hudfärg är ett amerikanskt kärnvärde, att USA inte är förverkligat förrän jämlikhet uppnåtts.

Någon sådan överenskommelse har aldrig träffats i Europa. Man kan ta framgången för afrikanska invandrare och deras barn som ett lackmustest. I Europa har de stöveln mot nacken. I USA klarar de sig utmärkt. Mainstreamingen av högerextremister i Europa, otänkbar i USA, är ett annat exempel.

Få vita europeer förstår hur centralt lika rättigheter, oavsett av ras, är för amerikaner. Få förstår att slaveriet och dess efterverkningar fortfarande utgör ett nationellt trauma i USA. Därför fattar de inte heller varför amerikanerna är så exalterade av Obama. Här påpekar man istället förbryllat att hans politiska program är till förvillelse likt Bill Clintons från 1992.

Men det Obama säger, genom själva sin person, är att idén om USA kan bli verklighet. Samtidigt måste han genomföra en delikat balansakt. Han måste vara tillräckligt svart för svarta väljare, men inte så svart att han alienerar vita väljare. Det numret hade varit om han tillhört en äldre generation, men Obama är för ung för att ha deltagit i 60-talets sit-ins. Han befinner sig också på behörigt avstånd från den svarta kristna retoriska traditionen. Detta till skillnad från någon som Jesse Jackson som är en vandrande anklagelseakt mot det vita amerika.

Självfallet är Obama också, till skillnad från många vita kandidater genom tiderna, moraliskt oförvitlig. Det finns inget solkigt i hans förflutna, inga korruptionsanklagelser eller vidlyftiga kvinnohistorier. Hans kärnfamilj är sprickfri. Om det funnits någonting hos honom som gått att koppla till stereotypa föreställningar om svarta män hade han helt enkelt aldrig kommit så här långt.

Är jag på mitt småsinta humör kan jag tänka att Obama är svart på samma sätt som presidenten i tvserien 24. Det finns inget hos honom som kan väcka vita känslor av skuld eller rädsla. Samtidigt är han tillräckligt annorlunda för att skruva berättelsen ett halvt varv och få oss att glömma att dialogen är rätt platt.

Är jag på mitt sentimentala humör kan jag tänka att Obama gör mig stolt över att vara amerikan.

OIVVIO POLITE

Oivvio Polite är frilansjournalist och redaktör för tidningen Slut. Han är amerikansk medborgare. 

Svenske Barack om amerikanske Barack: Därför är vår stam mest lämpad att styra USA

augusti 27, 2008

Obama fick sitt namn från sin farfars far. Enligt en luomyt är Obama en väldigt stark, böjd vandringskäpp. Vi luoer är stolta och Obama har visat sin vilja att följa och respektera luoernas vanor och sedvänjor.

Det skriver Obamas stambroder och svenske namne ODAWA BARACK OWINO och berättar varför just deras stam är så framgångsrik.

På torsdag håller Barack Obama sitt installationstal.

Jag är kenyan med mina rötter i folkgruppen luo, och jag kom till Sverige för åtta år sedan. Jag är gift med en svensk kvinna och vi har två barn – Sofia Akoth, fem år, och Truls Oduor, två år. Jag föddes den 4 juli 1963, vilket råkar ha stor betydelse i mitt liv. Det var året då Kenya blev självständigt, och den 4 juli är Amerikas nationaldag.

Luos kända historia sträcker sig tillbaka till 1400-talet. Förmodligen har vi vårt ursprung i Wau i södra Sudan. Luo är en nilotisk grupp, det vill säga ett folk som förflyttat sig söderut längs med Nilen för att sedan slå sig ner där vi lever idag; i Kenya. Luoerna och andra nilotiska stammar utgör 30 procent av Kenyas befolkning. Luoerna är den tredje största stammen i Kenya och utgör 13 procent av befolkningen, efter Luhya, 17 procent, och Kikuyos, 20 procent. Luoerna lever i Kenyas västra del, vid Victoriasjöns stränder. Det är den tredje största etniska gruppen i Kenya. Luos livnär sig i huvudsak av fiske och småskaligt jordbruk. Vårt språk kallas dholuo. Det område som domineras av luoer kallas Luoland. Detta är inte en officiell landsindelning, men namnet används flitigt på samma sätt som Kikuyuland, Masailand och så vidare.

För tillfället består den luoiska befolkningen av 23 sinsemellan besläktade stammar. Stammarna består av människor från samma distrikt eller del av Luoland. I varje stam finns ett antal klaner och underklaner. En klan består av en grupp människor som traditionellt bott i samma område, med olika inbördes kopplingar och relationer. En underklan kan vara en mindre del av klanen och bestå av människor från samma familj sedan generationer tillbaka. Man gifter sig inte inom sin egen klan. Jag själv är Ja-Gem (från området Gem), jag tillhör Kagolaklanen, och min underklan heter Jo-Kanyawade (efter min farfars farfar vid namn Nyawade). Sedan följer min farfars far, min farfar och slutligen min far. Obamas underklan är Ja-Alego (från Alegoområdet) och han härstammar från Ko-Ogelo. Efter honom kom farfars far, farfar och slutligen hans far Obama.

Luoernas kultur och livsstil är unik, stora delar av vardagslivet är kopplade till vår tro som bygger på respekten för våra förfäder. Luoerna tror på Nyasaye, som är Gud, och på Ruoth, som är kung. 90 procent av luoerna är kristna. 1915, under den koloniala regimen, skickade luoerna Odera Kang’o – ett visst områdes Ruoth – till Uganda. Där blev han så imponerad av den brittiska kolonin att han, när han kom tillbaka till Kenya, såg till att befolkningen anpassade sig till västerländska seder och bruk vad gällde till exempel barnuppfostran, klädsel och hygien. Luoerna lärde sig snabbt engelska och skaffade sig engelska vanor. Detta kom att spela en mycket viktig roll under förhandlingarna för Kenyas fredliga självständighet.

I den luoesiska kulturen är äktenskapet en mycket viktig institution och anses symbolisera hur den nya generationenen följer i förfädernas spår. En bröllopsceremoni har två steg. I det första, som kallas Ayie, skänker brudgummen en hemgift i form av pengar till brudens föräldrar för att dessa ska acceptera honom. I det andra skänker han gåvor i form av djur, till exempel kor, till svärfadern. Dessa bröllopsceremonier anses aldrig upphöra. I svåra tider kan svärföräldrarna kunna vända sig till svärsonen för extra hjälp. Äktenskapet anses vara en angelägenhet för hela samhället.

Luoerna värderar utbildning högt och anses vara en intellektuell folkgrupp. Den första afrikanska kenyanska advokaten var luoer – faktiskt från min egen hemort. Han hette C.M.G. Argwings Khodek, och han försvarade de anklagade från Mau-Mau-rörelsen i rätten. Mau-Mau var en rörelse som slogs för frihet och hjälpte Kenya i kampen för självständighet. Rörelsen hade sin bas i djungeln. På grund av detta hade de flesta av medlemmarna dreadlocks, vilket blev deras kännetecken.

Luoer utför inte omskärelse. I stället brukade de dra ut sex tänder, en sedvänja som inte längre praktiseras.

Luoer namnger sina barn efter de omständigheter som omger födseln: om det till exempel var en regnig eller solig dag. Om det regnar får en flicka heta Akoth och en pojke Okoth. Min son Odour föddes på natten, därav hans namn. Jag har en vän som föddes på en lerig dag, Ochuodho, och en som föddes vid vägkanten, Oyoo. Barn namnges också efter sina förfäder, med övertygelsen att själen reser vidare efter döden.

Man har berättat för mig att jag grät flera dagar i sträck efter min födsel. En dag kom min farfars far in till vår lägerplats. När han hörde mig gråta tog han mig i sina armar. Han pratade med mig och jag blev tyst och nöjd. Efter ett tag sade han att stora män inte gråter utan anledning. Från den dagen slutade jag gråta och fick mitt namn, Odawa, vilket betyder ödmjuk och mild. Min farfars far var en byäldste, en person som bemöts med respekt och som man vänder sig till för att råd.

Luoer har oftast mer än ett namn. Förutom ett luonamn får varje barn även ett kristet eller muslimskt namn. Mitt och Obamas tilltalsnamn, Barack, är ett kristet namn. Det swahiliska ordet baraka betyder dock välsignelse eller välsignad.

Obama fick också sitt namn från sin farfars far. Enligt en luomyt är Obama en väldigt stark, böjd vandringskäpp. Vi luoer är väldigt stolta och tror på vår egen egalitära ideologi. Om en ung man vill bygga ett väldigt bra eller dyrt hus bör han till exempel först bygga ett hus åt sina föräldrar, om de inte har råd.

Vissa luoler ser en luo på den amerikanska presidentposten som en chans för den egna familjen att få inflytande och kontakter. Många hävdar därför att Obama är deras kusin på ett eller annat sätt. I Kenya är begreppet kusin mycket vidare än i de flesta västländer. Någon i din åldersgrupp eller som tillhör din generation eller som har minsta lilla anknytning till din omedelbara familj, klan eller till och med hemort, kan kallas kusin. Samtidigt kan det också faktiskt vara sant, efter många års giftermål mellan klanerna. I samma anda kan någon som är äldre än du kallas och på vissa sätt anses vara din far eller mor.

Obama har visat sin vilja att följa och respektera luoernas vanor och sedvänjor. Det faktum att Obama gjorde resor tillbaka till sitt fädernesland visar på den respekten. När Obama var i Kenya såg han till att bygga en traditionell hydda, en så kallad simba, som alla söner enligt traditionen måste bygga på sin fars lägerplats. Inte förrän han hade gjort detta öppnades möjligheten för hans yngre styvsyskon att bygga sina simbas. Enligt traditionen måste de äldre syskonen bygga sina innan de yngre kan göra det. I Luoland visar lägerplatsens uppbyggnad, exempelvis hur husen är placerade, hur många söner som bor där och hur många fruar fadern har.

De förväntningar vi luoer har på Obama som USA:s president  är så stora att de är svåra att uttrycka i ord. I byarna finns det till exempel människor som inte ens har pass, men som är övertygade om att de kommer att kunna ta ett plan till USA, utan visum, om Obama vinner valet. För dem är detta rimligt eftersom Obama betraktas som en släkting.

Under de första åren av självständighet hade luoer och kikuyer mer politisk makt än andra stammar. Luoerna  var vid den tiden generellt sett mer utbildade än andra stammar, och kikuyerna hade spelat en avgörande roll i kampen för frihet från den tidigare koloniala regeringen. Oginga Odinga, luoer, erbjöds först posten som president. Han erbjöd sig dock att kliva åt sidan till förmån för Jomo Kenyatta, som satt i fängelse på grund av sin kamp för kenyansk självständighet och frihet. Den första kenyanska presidenten kom således direkt från den koloniala regeringens häkte i Kapenguria-fängelset och svor presidenteden 1963.

1966, efter att vicepresidenten Oginga Odinga avgått, betraktades luoer som oppositionella. Luoer marginaliserades under Kenyatta tills Daniel Arap Moi blev president 1978. Kenya hade ett enpartisystem från självständigheten fram till valet 2002. Odingas son, Raila Odinga, var en av de aktiva kenyaner som såg till att Kenya blev en flerpartistat. Just nu regeras Kenya av en koalitionsregering efter oenigheter om valresultatet. President är Mwai Kibaki och premiärminister är Raila Odinga.

Traditionell luomat är i princip majsmjöl som kokas i vatten under omrörning tills det är hårt nog, ungefär som kakdeg. Luoer kallar det kuon. Det kan ätas med alltifrån kycklinggryta till grönsaker. I en lantlig by är frukosten ofta gröt gjord på samma majsmjöl.

Luoer associeras med en musikstil som kallas benga. Dansstilen är elegant och behagfull, samtidigt som den rymmer både humor och lek. Musiken har en framträdande roll under exempelvis begravningar, fester och sport.

När det är begravning äger en ceremoni som kallas Tereburo rum. Ceremonins funktion är att samla och skapa samhörighet människor emellan och den pågår i minst en vecka. Trumbaserad musik spelas och acckompanjeras av sång. Övertygelsen är att deltagande i denna ceremoni förs närmare de nära och kära som gått bort. Vi tror att det för oss närmare själen som lämnar oss.

Under en ölfest, en så kallad Dudu, dansar man och dricker för att få god skörd. Ölen, exempelvis Busaa och chagaa, är bryggt lokalt på majsmjöl som kokats och jästs i flera veckor.

Brottning, som utförs till musik, kallas ramogi och har sina rötter i louernas gamla tiders försvarstekniker.

Luos använder sig också av musik för att jaga bort onda andar med många skepnader, nyawawa. Närhelst de gamla visa männen enades om att de tyckte att det hade skett många onda saker, till exempel dödsfall, satte de igång larmet. Vanligtvis börjar det med trummor och att människor på samma gång säger ”nyawawa”. Detta fortplantas från by till by och från plats till plats, och man tror att de som inte stämmer in har den onda anden omkring sig.

Många kenyaner och luoer har lämnat sina länder i jakt på ett annat sorts liv. Om en person hemifrån blir internationellt framgångsrik kan detta förbättra självkänslan hos människor – både hemma i Kenya och hos oss i diaspora. Kan Barack Obama, en svart, andra generationens invandrare, bli president i USA vågar andra också satsa på sina drömmar.

Låt mig avsluta med att önska Obama den allra bästa lycka, och att han därmed tar hem presidentposten till vårt distrikt: SIAYA, det är därifrån vi kommer!

ODAWA BARACK OWINO

Odawa Barack Owino är fastighetsskötare och driver egen städfirma. Han kom till Sverige som tränare för Kenyas damlandslag i handboll. Han stannade i Sverige sedan han träffat sin nuvarande svenska fru.

Översättning från engelska: Karin Eder-Ekman

Se Odawa Barack Owino i TV4 Nyhetsmorgon kl 07.45, torsdag 

Idag letar vi skribenter och bloggare till följande frågor:

augusti 26, 2008

Moderaterna vill att invandrare ska jobba mer. Finns det ett behov av att skärpa arbetslinjen även för denna grupp eller är det simpel sd-populism?

 

Michelle Obama höll ett bejublat tal till sin man igår kväll. Är det en tradition Sverige bör ta efter? Ska Bo Sahlin och Filippa Reinfeldt hålla tal om sina respektive?

 

Obama har gjort succé i de sociala medierna och för första gången någonsin är unga väljare lika många som de över 65. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är på plats på demokraternas konvent i Denver. Vilket parti blir först och störst på nätet? Smarta moderater eller folkrörliga socialdemokrater?

 

Skriv här eller länka in din blogg!

Maja Lundgren om Jefferson Klingbergs roman: Hämden är inte alls så ljuv

augusti 25, 2008

Jon Jefferson Klingbergs roman ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” är ett solklart exempel på att det är olyckliga människor som är mest angelägna om att skratta sist, skriver MAJA LUNDGREN.

I “Jag tror vi behöver prata faktiskt” skildrar Jon Jefferson Klingberg smäleken i att bli övergiven, och att därförinnan ha fått pröva på hur det är att vara hanrej. Kristin och Karl Mikael heter paret som går skilda vägar, på hennes initiativ. Man får följa hans hämndlystnad, trilskande och ruelse kronologiskt i en roman som varvar dialoger med dagboksanteckningar. Formen leder tankarna till bloggosfärens gigantiska kollektivroman. Miljön är Stockholms musik/kultur/mediesväng.

Attacken mot självförtroendet leder till en sociopsykologisk katastrof, för kanske svårare än att förlora en kär och viktig person upplever Karl Mikael att förlusten av socialt anseende är. Han “vill slippa vara underst i näringskedjan”.

Kommer någon att vilja ha honom, om ryktet sprids att det var hon som lämnade honom och inte tvärtom? Dumpade exfrun honom för att han inte var tillräckligt framgångsrik, inte tillräckligt lyckad? Varför tusan blir hon ihop med en tio år yngre man, när han inte får till det med en tio år yngre kvinna han länge varit förälskad i? Att det handlar om erotikdarwinism slås fast redan i mottot för romanen, en rad av Bruce Springsteen om vinnare och förlorare.

Erotikdarwinismen är obönhörlig. Enligt dess lagar är man endast den man synes vara. En människa som ingen vill ligga med är ingenting. En förlorare är den som hamnar i omloppsbanan runt en bekräftelsetjuv, medan en vinnare är ett svart hål. Därför är svartsjukan en motor som kan brumma långt efter det att kärleken slocknat.

Romanens motiv leder tankarna till den kanske klängigaste och svartsjukaste av dem alla: Strindberg, även om Jefferson Klingbergs språk inte är lika elektriskt, och även om han inte går lika långt i rasande ynkedom. Och skymfen det manliga jaget utstår ser annorlunda ut. På det ruggiga tvåtusentalet har Karl Mikael en kvinnlig chef, hans exfru gör karriär medan hans egen går i stå, och ute i det nöjesliv där han söker sig en ny kärlek – eller “speciell person” – går de tillfälliga erotiska förbindelserna på högvarv, mail och sms piper och flimrar, kvinnorna dricker lika mycket som männen och det händer till och med att en tjej hoppar upp ur bädden direkt efter det avancerade sexet för att dyka in i MySpace.

Störst framgångar, anmärker Karl-Mikael, tycks mansgrisarna ha, de cyniska generalerna med en “air av frihet”. Han ser en av sina väninnor bli urgröpt och bergtagen av alkohol och destruktiva relationer. Det är ett av bokens mer ömsinta och vemodiga partier.

Romanen är som starkast när den skildrar det eskalerande nöjeslivet och den samtidigt accelererande svartsjukan: “Att söka efter bekräftelse men finna tomhet”. För den som har någon inblick i huvudstadens nattliv är igenkänningsfaktorn hög.

Eventuella förebilder av kött och blod har ingenting att frukta: porträtten är inte särskilt elaka. Som hämnd är det knappast verkningsfullare än att sparka på en cykel, och huvudpersonen skildras med viss kritisk distans. För det är väl inte fråga om ofrivillig komik när Karl Mikael koncentrerar sin bitterhet över att bli övergiven till förlusten av en dammsugare: “Det påminner mig om vad jag är mest arg på i vår relation. Att jag lät mig övertalas att slänga våran fullt fungerande Volta”.

Lika självironisk (får man anta) är beskrivningen av mannens skadeglädje över exfruns allra minsta tecken på motgång – samtidigt med hennes glädje när det går bra för exmannen. Ett solklart exempel på att det är olyckliga människor som är mest angelägna om att skratta sist.

Som martyr med rätten på sin sida övertygar Karl Mikael inte. Övergiven av en vacker, framgångsrik kvinna som (framgår det mellan raderna) burit huvudansvaret för hemmet lyckas han inte med den saltomortal som skulle krävas för att man skulle tycka synd om honom. Så när han talar om en annan loser i samma situation – ”jag begrundar att båda våra ex dumpat oss och gått vidare mot makten” – så faller skuggan över dem båda, och inte över deras framgångsrika f.d. hustrur.

Efter att länge ha funnit “Jag tror vi behöver prata faktiskt” överhövan gnölig, så blev jag omsider förtjust i butterjagets litanior. Det är en hygglig roman, trots att den tidvis är skriven på normalsömnprosa. Då saknas det komprimerade uttrycket, den typ av explosiv expressionism som ett av barnen använder då han beskriver den ångest som hindrar honom från att somna: “det är en geting i min kudde”.

Det vet nog alla hur det känns.

MAJA LUNDGREN

Maja Lundgren är författare och kritiker. Hennes senaste roman var den uppmärksammade ”Myggor och tigrar” i vilken hon skildrade en sexistisk kulturvärld med Aftonbladets dåvarande kulturchef i centrum. Jon Jefferson Klingbergs bok handlar om Aftonbladets nuvarande kulturchef.

Så gick det till när jag publicerade Gyllenhammar och Zandén

augusti 25, 2008

 

DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL

Idag har jag pratat med flera läsare och journalister som undrat om 1. Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar verkligen skrivit debattartikeln själva (underförstått: är den fejk?) 2. Vad jag egentligen bad dem skriva (underförstått: hur kan du, som varit chefredaktör på feministiska Bang, publicera detta?) 3. Om det inte i själva verket är Leo Lagercrantz eller PM Nilsson som ”riggat” debatten (underförstått: de är män, måste således vara de som sätter agendan).

Det finns tre mycket enkla svar på dessa frågor. 1. Ja, Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén står bakom artikeln. 2. Jag ringde Cecilia Gyllenhammar och undrade om hon, som författare, hade några tankar om Jan Guillous nya roman och det mansideal som dess superagent Carl Hamilton representerar. Det hade hon, visade det sig. Cecilia ville dock inte utveckla dessa per telefon, hon ville skriva texten ”på sitt sätt”. Eftersom hon semestrade tillsammans med Jessica Zandén ville de skriva texten ihop, vilket jag godkände. 3. Under min värdighet att besvara.

Naturligtvis ville jag publicera deras text! Zandén och Gyllenhammar är två mycket kända kulturpersonligheter som inte tidigare gett sig in i jämställdhetsdebatten. Extra roligt att de ville göra det hos Newsmill. Hade varit tjänstefel av mig att inte publicera. 

Vore mycket bekymmersamt om jag som (debatt)redaktör bara publicerade texter där jag personligen höll med författaren i sak. Då skulle debatten bli därefter: enahanda. Efter den principen jobbade jag på Bang, liksom nu på Newsmill.

KARIN EDER-EKMAN, debattredaktör på Newsmill

Åsa Jinder svararar Zandén och Gyllenhammar: Det här är överklass!

augusti 25, 2008

DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL

 

”Jag kan känna igen mig i det här…känslomässiga uttrycket. Att vara någonstans i livet, mitt i en process(?) och göra…politik (?) av det.

Det är aldrig bra att försöka skapa opinion av enbart känslor.

Jag känner känner känner att det är precis så här. Jag vet inte, jag gissar inte, jag känner.

Texten är inte lite skruvad och hela tiden kommer jag tillbaka till klass.

Klass klass klass.”  Läs resten av Åsa Jinders blogginlägg här!

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar: Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!

augusti 24, 2008

DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL

Så länge vi inte tillåter män och kvinnor att vara biologiska varelser är Hamilton männens erotik-substitut. Det vore bättre att de blev riktiga män och började älska oss riktiga kvinnor istället, skriver JESSICA ZANDÉN och CECILIA GYLLENHAMMAR.

Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar. På ett bröllop härom veckan ses dessa pappor försöka finna sig i sig nya roll som den svenske, äntligen jämställde mannen.

Dom skakar sina bäbisar konstant. Som om dessa nybörjare har hittat ett tryggt beteende som dom tror är norm.

Själva står vi och betraktar ett ”shaking baby syndrome” och undrar varför ingen pratar med oss längre, utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer.

Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.

Är det månne därför som dessa mäns stora idol är Carl Hamilton ”the lonesome cowboy”, som inte trasslat in sig i cementerade relationer? Själva har vi knappt kommit till sida tre i dessa tegelstenar, det intresserar oss helt enkelt inte, denna beskäftiga konstruktion.

Vad ser Carl Hamilton när han betraktar sig i spegeln? Han ser en adelsman i det neutralas tjänst. Som inte kräver ständig bekräftelse, som med orubbat självförtroende slaktar oskyldiga utan ett blodstänk på sin vita manchett. Ett sargat hjärta, en död kvinna som aldrig behöver visa sitt fula morgontryne, som lämnar honom ren i sin känsla. En intakt manlighet. Därför är han attraktiv.

Motsatsen till denna typ av hjältar hittar man hos Lars Norén, han försöker ärligt se det han saknar i sig själv, uppriktig oro över sina egna tillkortakommanden i relationen till kvinnan: ”kommer jag att hitta den jag är?”

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.

Så länge vi förtränger våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt.

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Kanske har vi helt missat det som halva Europa och hela Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor. Och att den äktenskapliga redovisningsskyldigheten inte alltid är av godo.

En kväll i maj, tio kilo smalare, dyker den nyseparerade kåta trebarnsmamman upp på det gamla pargängets fest tilsammans med sina lika kåta glada singelväninnor…från ingenstans kommer angreppet! Från att de snor cigaretter till att de förstör hela festen…de glada väninnorna tar sig snabbt där ifrån och i trappuppgången en dispyt med en av våra trettioåriga pappor, som slutar med att han väser: ”det finns något som heter trygghet också” .

Den eviga längtan brinner i oss alla. Idén om att stå brud är den förhärskande, konventionella bilden av vår dröm. Kyrkans sätt att förtiga den kvinnliga sexualiteten. Byt idé! Längtan kan lika gärna vara att leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare. Tänk att visa sina barn att livet inte bara handlar om att stå ut. Tänk att visa barnen att livet går på, att man kan resa sig och att äventyret fortsätter. Död åt äktenskapet! Ge oss latinsk frihet, utrymme att få bli detta norénska jag, utan att fastna i en uppgiven tystnad och med insikten i att friheten har ett pris som heter ensamhet och att det våldsamma befriande skrattet kommer ur modet att möta den.

CECILIA GYLLENHAMMAR och JESSICA ZANDÉN

Cecilia Gyllenhammar är författare. Hennes senaste roman var ”En spricka i kristallen”. Jessica Zandén är skådespelerska. I vintras medverkade hon i SVT:s dramatisering av ”En spricka i kristallen”. De är nu på resa i Grekland.

Gyllenhammar och Zandén svarar i ett nytt inlägg här.

Lars Gårdfeldt om superhjälten Carl Hamilton: Han är svenska mäns drömman

augusti 21, 2008

Många kritiker tycker att Jan Guillou skapar farliga mansideal. I själva verket är Guillou en mästare på att skildra  vanliga medelmäns drömmar. Ingen förkroppsligar dessa bättre än Carl Hamilton, skriver LARS GÅRDFELDT.

Nu är Jan Guillous hjälte aktuell igen. En ny Hamiltonbok är på väg. Ännu en gång startar diskussionerna om Guillou, mansideal och våld och som alltid kommer jag att tänka på en natt på sjukhuset, för många år sedan.

Läkaren ville inte tro på mig. Gång på gång upprepade han sina frågor: vem är det som du har slagits med? Blir du ofta aggressiv när du druckit alkohol? Var det du som startade slagsmålet? Läkaren verkade så arg. Jag ville gråta. Det gjorde så ont i min kropp. Och jag kunde inte förstå. Läkaren malde på: fram med det nu! Säg, vem du slagits med. Du förstår väl att dina föräldrar kommer att få reda på det här. Det var lucianatten 1981, jag var sexton år och inlagd på lasarettets intensivvårdsavdelning. Skadorna i bakhuvudet var värst. Senare undersökningar skulle visa på bestående hjärnskador. Hela min kropp var täckt med blod, mitt eget blod, varav det mesta hade runnit från munnen. Tungan var till stora delar avbiten. Den frågvise läkaren sydde fast tungans främre del vid dess rot. Även om jag hade kunnat svara på hans frågor hade jag haft svårt att tala. Nu visste jag inte svaren på frågorna. Närminnet var som bortblåst. Än idag är min minnesbank tom när det gäller den där lucianatten. Jag minns förstås sjukhuset. Jag minns förfesten, men jag saknar minnen från misshandelstillfället på discot. Sköterskan som tog mig till röntgen var av det skojfriska slaget. Med luciaglitter i håret. Med en blinkning i ena ögat frågade hon ”och hur gick det med den andra killen då? Du är visst litet farlig du?!”. Med tanke på mina omfattande skador, och med hänsyn till att jag nyss vaknat upp ur medvetslösheten, kan sköterskans käcka jargong synas lite malplacerad.  Hjärnskadan förhindrade min rörelseförmåga, skadorna i munnen omöjliggjorde varje form av sammanhängande tal. Ändå tilltalade hon mig som en spjuver, en kämpe, ”du är visst litet farlig du”. Kanske tänkte hon sig att vara uppmuntrande och bejakande? Om en kvinnlig patient vårdats på samma avdelning och uppvisat samma skador, hade hon troligen inte bemötts som ett aktivt subjekt, utan som ett offer. Sköterskan hade inte blinkat med ögat och viskat ”du är visst lite farlig du”. Och läkaren hade förmodligen koncentrerat sig på att ge kvinnan vård (eller i bästa fall intresserat sig för den misshandel kvinnan utsatts för). Läkaren hade inte pressat kvinnan på uppgifter om vem hon slagits med. En kvinna med omfattande skallskador får inte frågan ”blir du ofta aggressiv när du druckit alkohol?”.

Min ångest de första dygnen efter misshandeln visste inga gränser. Trots att närminnet var helt otillgängligt för mig, plågade jag min hjärna med läkarens frågor hade jag varit i slagsmål? Hade jag skadat en annan människa?

När det senare blev rättegång fick jag full insyn i lucianattens händelser. En man i tjugoårsåldern hade med raska steg korsat dansgolvet. Han hade gått fram till mig och börjat slå. Misshandeln fortsatte till dess jag blev medvetslös. Enligt vittnena hade jag inte visat några ansatser till att vilja försvara mig. Enligt vittnena hade heller ingen annat brutit sig in för att försvara mig. Det hade varit en enmansföreställning. En boxare och hans slagpåse. Han och jag.

Dessa händelser ligger nu mer än ett kvartssekel tillbaka i tiden. Ändå lever jag alltjämt kvar i misshandelstillfället. Inte så att jag lämnat erfarenheten obearbetad. Jag kan numera tänka på, och tala om, misshandeln utan ångest. Men hjärnskadorna jag ådrog mig då är upphovet till den epilepsi jag bär på nu än idag. Jag drabbas av ett par anfall per månad, jag ramlar och slår mig, får blåtiror och andra skador. Jag biter sönder mig i munnen och får svårt att tala innan såren i munnen är läkta. Igår natt bet jag av en framtand under ett grand mal anfall. Lucianatten 1981 är över, men finns samtidigt här.

Män som drabbas av våld, drabbas samtidigt av skuld. Det är ytterst vanligt att män förtiger erfarenheter av våld. Det finns en skam som är centrerad kring plikten att försvara sig. En man ska alltid försvara sig. En man ska alltid vara villig att svara på en annan mans våld med eget våld. Om så ej sker, får mannen skylla sig själv ”varför försvara du dig inte”. Det finns en ångest i vår kultur kring manlig passivitet. Mannen ska alltid vara subjekt. Att vara objekt hör till den kvinnliga erfarenheten. När en man utsätts för våld av en annan man, väljer omgivningen i regel att tolka händelsen som en ömsesidig akt: ”Javisst X utsattes för våld. Men det är ju vad som sker i ett slagsmål”. Patric Letellier, (anti-våldsaktivist som arbetat mot homosexuell partnermisshandel) kallar fenomenet för ”boxningsringsmyten”. I en boxningsring är parterna jämställda, de är överens om reglerna för våldet och våldsutövningen är ömsesidig. Det är en juste match. Det är rättvist. När en misshandel utövas av en man mot en annan man, omtolkas händelsen ofta i enlighet med boxningsringens dramaturgi. Omgivningen utgår ifrån att båda parter var med på ”slagsmålet” (egentligen misshandeln) och händelsen väcker inte så stor indignation (det anses mer rättvist om en man angriper en man, jämfört om en man angriper en kvinna).

Män som utsatts för våld vet också att en särskild skam är centrerad kring smärtupplevelsen. När en man utsätts för våld kan han rädda en del av sitt anseende genom att inte visa på någon smärta. Helst ska mannen inte heller uppvisa något funktionshinder till följd av de skador våldsutövningen har tillfogat honom. Han ska resa sig upp, trots skadorna, och vara hjälte. Ingen tycks spegla dessa föreställningar bättre än Jan Guillou och hans superhjälte Carl Hamilton. Se där en karl som vet att uthärda våld! ”De gånger han blivit skjuten hade han aldrig upplevt någon smärta” citerar DN:s recensent. Många är de kritiker som tycker Guillous fiktiva gestalt skapat farliga ideal när det gäller våld och manlighet. Det är så att man baxnar, tycker jag själv. Hela vår kultur är ju genomsyrad av dessa manlighetsideal! Att det skrämmande är skrämmande även när man ser det i spegeln, är väl inget att förvåna sig över.

LARS GÅRDFELDT

Lars Gårdfeldt är präst i svenska kyrkan, forskare och författare. I höst är han aktuell som medförfattare i ”F-ordet” en antologi om feminism (Red Petra Östergren, Alfabeta).