SvD:s förra Brysselkorre Ylva Nilsson: Presstödet pinsamt både för Svenskan och regeringen

augusti 29, 2008 by

Som gammal SvD-medarbetare har jag aldrig känt mig särskilt stolt över att redaktionens arbete inte kunde överleva i konkurrensen på en öppen marknad, utan bidrag från skattebetalarna. Kulturministern gör SvD en otjänst och bryter medvetet mot EU:s regler. Det skriver SvD:s tidigare Brysselkorrespondent YLVA NILSSON.

Kulturministern har bestämt sig för att ta en rövare som kan försätta Svenska Dagbladet i akut ekonomisk kris. Hon kallar det för att ”ta strid för presstödet”.
Det är ett överraskande beslut som strider mot mycket av det som moderaterna har stått för – och som har en väldigt liten chans att lyckas. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gör idag en helomsvängning i presstödsfrågan som är färvånande på så många sätt.
Som gammal SvD-medarbetare har jag aldrig känt mig särskilt stolt över att redaktionens arbete inte kunde överleva i konkurrensen på en öppen marknad, utan bidrag från skattebetalarna.
Men det var en gammal uppgörelse med socialdemokraterna som födde pressstödet. Jag har däremot uppfattat moderaterna som försvarare av konkurrens.
Därför får jag inte ihop det nu, med att kulturministern tänker ta strid för att skattepengar ska fortsätta att delas ut till en av Nordens största mediakoncerner

 (Schibstedt).
Schibstedt klarar sig annars rätt hyggligt. 424 miljoner kronor i vinst, andra kvartalet 2008, en klar uppgång från året innan.

För det andra – jag häpnar över att kulturministern kan få för sig att utan presstöd skulle mångfalden i den svenska mediavärlden rasa.
Presstödet har överlevt sig självt, det skapades på 1950-talet och hör hemma i den världen. Svenskarna hämtar idag sina nyheter i radion, i lokaltidningar, i annonstidningar, på nätet, på TV, i mobiltelefon, i bloggvärlden…
Mångfalden har det utmärkt i Sverige idag, tackar som frågar. Och den står inte och faller med om Falun får behålla två lokaltidningar eller om SvDs norska ägare får fortsätta att kamma in miljoner från staten.

Själv har jag drivit en nyhetssajt om Europa på nätet i ett och ett halvt år, som utan ett öre i stöd kunnat slå SvDs bevakning med flera hästlängder.

För det tredje – jag kan inte tro att lag och rätt betyder så lite för den moderata regeringen. Var inte det en hjärtefråga för det här partiet?
När Lena Adelsohn-Liljeroth nu deklarerar att hon tänker köra vidare med fortsatt och höjt presstöd, så gör hon det fast Bryssel gjort klart för henne att de anser att detta bryter mot EUs statsstödsregler.
Idén med att EU alls reglerar saker och ting, är att alla länder, företag och medborgare ska få lika behandling. Den politiker som inte gillar EUs regler måste ha så mycket demokratisk ryggmärg i sig, att han/hon vet att regler ändrar man på politisk väg – man struntar inte i dem.
Det vore att underminera systemet och därmed förstås lämna fritt fram för andra länder eller aktörer att strunta i regler, som de inte gillar.

För alla som inte kan EU-reglerna på det här området så är läget alltså, att EU förbjuder statsstöd.

Det kräver ingen juridisk utbildning för att förstå. Statligt stöd till företag är förbjudet.

I särskilt ömmande fall (och vilka de är, finns noga definierat) kan man begära hos EU-kommissionen att få göra undantag.
Sverige har betalat ut statsstöd till dagspressen i många år men aldrig begärt tillstånd för det i Bryssel.

Det kräver inte heller djupare insikt för att räkna ut att Sverige därmed gjort fel.
EU-kommissionen har ändå hittills valt att inte göra den här historien till ett formellt ärende. Det är tur för Sverige. Så snart det blir ett formellt ärende kommer nämligen frågan upp på bordet om tidningarna som fått det illegala stödet ska tvingas betala tillbaka pengarna.

Men det här leder till en fjärde punkt i kulturministerns agerande som överraskar en gammal EU-bevakare som mig – att kulturministern hellre tar presstödet till EG-domstolen än att lättat ta emot den hyggliga förhandlingsuppgörelse som EU-kommissionen erbjudit.
Finns det något handlingsutrymme i den reglerade EU-världen så är det i diskussioner med kommissionen, innan ett ärende har blivit formellt.
När däremot domare och jurister ska granska det svenska presstödet, försvinner alla möjligheter till kryphål. EG-domstolen tar sin uppgift att bevaka att regler följs så som de är skrivna, på stort allvar – de är inte mottagliga för politiska påtryckningar.
(Guskelov, säger jag, som tror på rättstaten.)

Det svenska argumentet – enligt Lena Adelsohn – för att betala ut miljoner i skattepengar till rika Schibstedt är, att annars skadas mångfalden i den svenska debatten.
Och av samma skäl måste bara invånare på små svenska orter ha flera lokaltidningar att välja mellan, även när de två ”konkurrerande” tidningarna numera råkar ägas av samma ägare.

Det är aldrig enkelt att förutsäga hur EG-domstolen ska döma. Men efter många år i Bryssel vågar jag mig på gissningen att lokaltidningarna möjligen (men inte självklart) kan få behålla det statliga stödet, om man anser att de inte konkurrerar med andra media om läsare och annonsörer.
De har ett rätt svagt case, men det kan gå.

Att kulturministern däremot tror att domstolen kan blunda för att Svenska Dagbladet konkurrerar på en kommersiell marknad och kan vinna marknadsandelar med skattebetalarnas hjälp, är häpnadsväckande.

Varken EU-kommissionen eller domstolen kan undgå att se att SvD inte enbart konkurrerar med DN utan med Metro, med TV 4, med radio, med Financial Times, med bloggvärlden och deras försök att dra in en liten annonspeng för att ha råd att fortsätta sin verksamhet…
Jag tror inte att stödet till storstadspressen har någon chans i EG-domstolen.
Vill det sig riktigt illa kan domstolen tvärtom kräva att tidningarna betalar tillbaka det illegala stöd de har mottagit. Så har domstolen gjort åtskilliga gånger förut, mot andra företag i andra länder.

Alltså, Lena Adelsohn-Liljeroth väljer att medvetet bryta mot EUs regler och att spela högt det svenska presstödet och mottagande tidningars öde.
Personligen begriper jag inte varför.

YLVA NILSSON

Ylva Nilsson var redaktör för nyligen avsomnade europanytt.se. Hon arbetade som Brysselkorrespondent för Dagens Industri 1988 till 1992 och hade därefter samma jobb på Svenska Dagbladet till 2001.

Annonser

Sahlin bloggar från Denver: Nu har jag bytt Boss

augusti 29, 2008 by

DENVER. Sitter på bussen utanför konventet alldeles tagen. Visst, 6 timmar i stekande sol gör sitt till. Och showen med fyrverkerier och veteraner och söta barn och God bless America. Men det är inte det.

Jag tror något nytt och stort sker just nu och just här. Alla samtal med folk här, och alla intryck är ändå att de som inte brytt sig om politik förr, gör det nu. Att de som inte hoppats förr, nu gör de det. Att de som inte känt igen sig förr, nu gör de det. Att när intresset minskar i Europa, så växer det i det verkliga USA. Bara att jämföra vad Bush har sagt genom åren – och höra Obama tala om klassklyftor, aborter, könsneutrala äktenskap, lika lön och stopp för oljeberoendet – det är kittlande  och engagerande.

Jag ska utveckla mer när jag sovit några timmar – men det kan vara början på ett annat USA. Och jag gillar det jag sett. Och om ni hör Schlingmann säga att Obama står för samma skattesänkarpolitik som Alliansen – kom då ihåg att han också vill höja skatten för övre medelklassen! Han vill nämligen minska klyftorna mellan fattiga och rika!

Om Springsteen kom? Nej. Men det var helt ok. Ikväll fanns det bara plats för en Boss – USA:s näste president!

MONA SAHLIN

Niklas Nordström om vad de svenska partierna måste göra för att lyckas i de sociala medierna: Våga släpp på kontrollen!

augusti 28, 2008 by

 

Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt att ha kontroll i en valkampanjs alla delar. Svenska politiker bör dra lärdom av hur han gett medlemmar och väljare möjligheten att själva vara med och forma kampanjen – genom de sociala medierna, skriver NIKLAS NORDSTRÖM. 

För första gången kan vi på riktigt säga att Internet påverkar utfallet av ett politiskt val. Länge har det talats om, inte minst i USA, att nu kommer genombrottet för Internet i de politiska valen. Men först nu när de sociala medierna som Facebook m.fl. etablerats kan vi se att det på allvar hänt något. Inte minst har Barack Obamas sätt att organisera sin valkampanj omdefinierat hur man bedriver politiska kampanjer och hur kontakten mellan kandidat och väljare ser ut.

Jag har i många samtal med vänner från mina aktiva år i politiken diskuterat hur det som händer i USA kommer att påverka politiken och valen i Sverige. Det som Obama gjort är långt mer än det många i Sverige förstått. Många av de jag talat med verkar tro att Obamas kampanj är att han gjort något nytt i hur man använder Internet, alltså hur han tillämpar själva tekniken.

I grunden har det Obama gjort väldigt lite med teknik att göra. Istället är det att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten. Obama tog tidigt till sig några av de mest begåvade personerna i USA som utvecklat och arbetat med de sociala medierna. Bland annat finns det personer som var med och grundade facebook och andra framgångsrika företag i den direkta ledningen av Obamas kampanj. Tillsammans med dessa personer har Obama ett helt nytt tilltal till väljare och aktivister. Vad vi ser är en kampanj där utrymmet är stort för enskilda personer att forma sin valkampanj och sitt sätt att engagera sig i olika aktiviteter. Obamas kampanj har insett att det i dagens politiska landskap inte är möjligt eller ens önskvärt att ha kontroll i en kampanjs alla delar. Istället uppmuntras individen att på sitt sätt forma kampanjen – allt som leder till en valseger är överordnat den centrala valkampanjens kontroll.

Slutsatsen för de svenska politiska partierna är alltså långt mycket jobbigare att dra än man kanske tror. Det är i grunden en rad frågor som partiernas ledningar måste ställa sig och som rör hur relationen till medlemmar och väljare ska se ut. I Sverige är det väldigt få personer som är engagerade i valkampanjerna jämfört med USA. Fortfarande styrs partierna väldigt mycket från de centrala partikanslierna och utrymmet för en engagerad väljare att ta plats på sitt eget vis i en valkampanj är mycket litet. Lärdomarna från USA och Obama är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ.

Det parti som först förstår att det inte handlar om teknik, utan om relation till människor kommer att bli vinnaren.

NIKLAS NORDSTRÖM

Niklas Nordström är delägare i Prime PR och tidigare SSU:s förbundsordförande. Han var med om att starta ett av Sveriges första politiska internetprojekt i Norrbotten.

Om kommentarer

augusti 28, 2008 by

Kommentarerna är en livsviktig del av publicistiken på denna blogg och på den snart kommande sajten, Newsmill. Utan kommentarer finns inget riktigt liv. Men kommentarer kan också såra och göra ont hos dem som skrivit det ursprungliga inlägget.

Zandén & Gyllenhammars inlägg har hittills fått 545 godkända kommentarer. Alla förhandsmodereras av oss. Tonläget hos Zandén & Gyllenhammar var högt och därför har vi varit toleranta i moderationen, men vi tar bort alltför personliga påhopp och alltför aggressiva skrivelser. Bara för att man känner sig träffad eller påhoppad som kollektiv – barnbärande man, gift kvinna – har man inte rätt att ge sig på individerna Zandén och Gyllenhammar med ord som kränker.

Men jag är den första att erkänna att det är en svår balansgång och vi har säkert gjort misstag.

Sahlin bloggar direkt från Denver: Lägg ett namn på minnet – Susan Rice!

augusti 28, 2008 by

DENVER. 11.50. Ännu ett intressant seminarium om utrikespolitiken i en ev Obama-administration. Hemma ser vi ibland på amerikansk politik som om det bara handlar om en person. Det är inte sant. Här sitter en grupp experter som jobbat i 18 månader med att utforma utrikes- och säkerhetspolitiken. Lägg ett namn på minnet – Susan Rice! Vinner Obama kommer vi att se mycket av henne.

Jag känner mig allt säkrare på att en ny president kommer att förändra USA:s ansikte och röst i världen. Om bistånd, om kontakter med Europa, om kampen mot aids, om diplomatins roll och förstås om Irak. Visste ni att USA idag lägger mer resurser på militära musikkårer än på sina diplomater? Det visste inte jag.

Nu väntar vi alla på kvällens show – om vi får biljetter. Det handlar om att sitta i sex timmar på ett stekhett stadion. Vad ska han säga? Och kommer Bruce? Jag återkommer med slutrapport.

Nu fortsätter jag att lyssna på Gary Hart , om ni minns honom från presidentvalet 1984.

MONA SAHLIN

Oivvio Polite om Barack Obama: Svartheten är hans största politiska löfte

augusti 28, 2008 by

 

I USA finns en historisk överenskommelse om att lika villkor, oavsett hudfärg, är ett kärnvärde – ett samhällskontrakt som Europas länder saknar. Därför fattar inte européer varför amerikanerna är så exalterade över Obama.  ”Obama gör mig stolt över att vara amerikan”, skriver OIVVIO POLITE.

Min kusin Joann föddes 1955, året efter USAs högsta domstol förbjöd skolsegregering, samma år som Rosa Parks vägrade sätta sig längst bak i bussen. Trots det politiska tumultet i hennes barndom växte Joann upp övertygad om att hon hade precis lika goda förutsättningar att bli president som vilket annat amerikanskt barn som helst. För henne sprack illusionen sommaren 1967. Hon var tolv och nationalgardet rullade in i hennes kvarter i Newark, för att slå ner de ”raskravaller” som brutit ut där.

”När jag stod utanför vårt hus och såg pansarvagnarna komma runt hörnet så förstod jag att det där med allas lika rättigheter inte riktigt stämde.”

Jag lärde känna Joann när jag flyttade till Harlem 1991. Då hade det svarta amerika körts över av tre mandatperioder med Reagan, Bush och crack. Känslan av misslyckande var monumental, som om åren av hopp efter medborgarrättsrörelsen varit en dröm vi nu vaknat upp ur.

Idag, ytterligare ett par decennier senare och från en europeisk horisont är det kanske lättare att se vad rörelsen faktiskt åstadkom. De pekade på glappet mellan konstitutionens skönhet och verklighetens Jim Crow och de tvingade fram en historisk överenskommelse i USA, en överenskommelse som säger att lika villkor oavsett hudfärg är ett amerikanskt kärnvärde, att USA inte är förverkligat förrän jämlikhet uppnåtts.

Någon sådan överenskommelse har aldrig träffats i Europa. Man kan ta framgången för afrikanska invandrare och deras barn som ett lackmustest. I Europa har de stöveln mot nacken. I USA klarar de sig utmärkt. Mainstreamingen av högerextremister i Europa, otänkbar i USA, är ett annat exempel.

Få vita europeer förstår hur centralt lika rättigheter, oavsett av ras, är för amerikaner. Få förstår att slaveriet och dess efterverkningar fortfarande utgör ett nationellt trauma i USA. Därför fattar de inte heller varför amerikanerna är så exalterade av Obama. Här påpekar man istället förbryllat att hans politiska program är till förvillelse likt Bill Clintons från 1992.

Men det Obama säger, genom själva sin person, är att idén om USA kan bli verklighet. Samtidigt måste han genomföra en delikat balansakt. Han måste vara tillräckligt svart för svarta väljare, men inte så svart att han alienerar vita väljare. Det numret hade varit om han tillhört en äldre generation, men Obama är för ung för att ha deltagit i 60-talets sit-ins. Han befinner sig också på behörigt avstånd från den svarta kristna retoriska traditionen. Detta till skillnad från någon som Jesse Jackson som är en vandrande anklagelseakt mot det vita amerika.

Självfallet är Obama också, till skillnad från många vita kandidater genom tiderna, moraliskt oförvitlig. Det finns inget solkigt i hans förflutna, inga korruptionsanklagelser eller vidlyftiga kvinnohistorier. Hans kärnfamilj är sprickfri. Om det funnits någonting hos honom som gått att koppla till stereotypa föreställningar om svarta män hade han helt enkelt aldrig kommit så här långt.

Är jag på mitt småsinta humör kan jag tänka att Obama är svart på samma sätt som presidenten i tvserien 24. Det finns inget hos honom som kan väcka vita känslor av skuld eller rädsla. Samtidigt är han tillräckligt annorlunda för att skruva berättelsen ett halvt varv och få oss att glömma att dialogen är rätt platt.

Är jag på mitt sentimentala humör kan jag tänka att Obama gör mig stolt över att vara amerikan.

OIVVIO POLITE

Oivvio Polite är frilansjournalist och redaktör för tidningen Slut. Han är amerikansk medborgare. 

Sahlin bloggar direkt från Denver: Tänk om jag hade haft min man som förband!

augusti 28, 2008 by

DENVER, 22.00 Oj vilken show. Bill Clinton i högform. Nu kan ingen säga annat än att både han och Hillary levererade det de skulle! Och att de fick tillbaka. Som Bill hyllades! Och upptakten till Biden hade alla delar av veteraner och hjältars berättelser. Och hans mamma. Tänk om jag skulle ha min man som förband och alla barnen på scenen – inte riktigt det som våra väljare vill se. Och de har rätt! Men när Obama själv kom in på scenen till tonerna av Springsteens ”The Rising” – då blev jag inspirerad…

Obama har förresten en väldigt bra röst – varm och tydlig.

Att komma in på konventet ikväll var ingen lek. De delar ut långt fler biljetter än vad som kan komma in. Kaos är bara förnamnet. Att se utrikesministrar och andra internationella gäster köa i timmar och slåss om sittplatser bakom scenen helt utan sikt – märkligt. Men nyttigt att inte alltid namn och position gäller…

Det är tydligt hur tydligt hur viktigt amerikansk politik är i världen. Vi är många progressiva partier här som delar tron på att demokraterna både ska reparera förtroendet för politiken efter Bush och genomföra reformer för ökad rättvisa. Nu mer än nånsin behöver USA en ekonomisk politik som tar landet ur lågkonjunkturen!

Nu sitter vi på bussen på väg genom de otaliga säkerhetskontrollerna. Och jag ska lusläsa talen – inte helt lätt att uppfatta dem mitt i alla tjut och plakatviftande – och de ofrivilliga tårarna i de egna ögonen…

MONA SAHLIN

Sahlin bloggar direkt från Denver:

augusti 28, 2008 by

DENVER 15.10. Tänk vad uppfriskande det är att sitta på ett gigantiskt  möte under denna cirkus och lyssna på ett samtal om Afrika. För tio år sedan hade det inte varit ok, som kongressledamoten Payne sa. Kloka och kontroversiella åsikter om USA:s roll, eller brist på roll, i den verkliga internationella politiken.

Detta konvent är verkligen kontrasternas möte. Från yta och glitter till tung och viktig politik. Ett USA med ansiktet vänt utåt? Kanske.

Mötte en motdemonstration i eftermiddag, Nobama stod det. Och otäcka antiabortmotståndare. Det finns mycket som demokraterna står för som vi i Europa inte inser hur radikalt det är här. Nu väntar jag på vad herr Clinton ska säga ikväll. Mn han får ursäkta – det är fru Clinton som är politikern i den familjen!

Kändismöte idag – Tony i ”West Wing”, han är talskrivare på riktigt åt Joe Bidden! Nu åker jag iväg till Pepsi Arena. Och hur var Ben Affleck? Riktigt klok faktiskt!

MONA SAHLIN

Svenske Barack om amerikanske Barack: Därför är vår stam mest lämpad att styra USA

augusti 27, 2008 by

Obama fick sitt namn från sin farfars far. Enligt en luomyt är Obama en väldigt stark, böjd vandringskäpp. Vi luoer är stolta och Obama har visat sin vilja att följa och respektera luoernas vanor och sedvänjor.

Det skriver Obamas stambroder och svenske namne ODAWA BARACK OWINO och berättar varför just deras stam är så framgångsrik.

På torsdag håller Barack Obama sitt installationstal.

Jag är kenyan med mina rötter i folkgruppen luo, och jag kom till Sverige för åtta år sedan. Jag är gift med en svensk kvinna och vi har två barn – Sofia Akoth, fem år, och Truls Oduor, två år. Jag föddes den 4 juli 1963, vilket råkar ha stor betydelse i mitt liv. Det var året då Kenya blev självständigt, och den 4 juli är Amerikas nationaldag.

Luos kända historia sträcker sig tillbaka till 1400-talet. Förmodligen har vi vårt ursprung i Wau i södra Sudan. Luo är en nilotisk grupp, det vill säga ett folk som förflyttat sig söderut längs med Nilen för att sedan slå sig ner där vi lever idag; i Kenya. Luoerna och andra nilotiska stammar utgör 30 procent av Kenyas befolkning. Luoerna är den tredje största stammen i Kenya och utgör 13 procent av befolkningen, efter Luhya, 17 procent, och Kikuyos, 20 procent. Luoerna lever i Kenyas västra del, vid Victoriasjöns stränder. Det är den tredje största etniska gruppen i Kenya. Luos livnär sig i huvudsak av fiske och småskaligt jordbruk. Vårt språk kallas dholuo. Det område som domineras av luoer kallas Luoland. Detta är inte en officiell landsindelning, men namnet används flitigt på samma sätt som Kikuyuland, Masailand och så vidare.

För tillfället består den luoiska befolkningen av 23 sinsemellan besläktade stammar. Stammarna består av människor från samma distrikt eller del av Luoland. I varje stam finns ett antal klaner och underklaner. En klan består av en grupp människor som traditionellt bott i samma område, med olika inbördes kopplingar och relationer. En underklan kan vara en mindre del av klanen och bestå av människor från samma familj sedan generationer tillbaka. Man gifter sig inte inom sin egen klan. Jag själv är Ja-Gem (från området Gem), jag tillhör Kagolaklanen, och min underklan heter Jo-Kanyawade (efter min farfars farfar vid namn Nyawade). Sedan följer min farfars far, min farfar och slutligen min far. Obamas underklan är Ja-Alego (från Alegoområdet) och han härstammar från Ko-Ogelo. Efter honom kom farfars far, farfar och slutligen hans far Obama.

Luoernas kultur och livsstil är unik, stora delar av vardagslivet är kopplade till vår tro som bygger på respekten för våra förfäder. Luoerna tror på Nyasaye, som är Gud, och på Ruoth, som är kung. 90 procent av luoerna är kristna. 1915, under den koloniala regimen, skickade luoerna Odera Kang’o – ett visst områdes Ruoth – till Uganda. Där blev han så imponerad av den brittiska kolonin att han, när han kom tillbaka till Kenya, såg till att befolkningen anpassade sig till västerländska seder och bruk vad gällde till exempel barnuppfostran, klädsel och hygien. Luoerna lärde sig snabbt engelska och skaffade sig engelska vanor. Detta kom att spela en mycket viktig roll under förhandlingarna för Kenyas fredliga självständighet.

I den luoesiska kulturen är äktenskapet en mycket viktig institution och anses symbolisera hur den nya generationenen följer i förfädernas spår. En bröllopsceremoni har två steg. I det första, som kallas Ayie, skänker brudgummen en hemgift i form av pengar till brudens föräldrar för att dessa ska acceptera honom. I det andra skänker han gåvor i form av djur, till exempel kor, till svärfadern. Dessa bröllopsceremonier anses aldrig upphöra. I svåra tider kan svärföräldrarna kunna vända sig till svärsonen för extra hjälp. Äktenskapet anses vara en angelägenhet för hela samhället.

Luoerna värderar utbildning högt och anses vara en intellektuell folkgrupp. Den första afrikanska kenyanska advokaten var luoer – faktiskt från min egen hemort. Han hette C.M.G. Argwings Khodek, och han försvarade de anklagade från Mau-Mau-rörelsen i rätten. Mau-Mau var en rörelse som slogs för frihet och hjälpte Kenya i kampen för självständighet. Rörelsen hade sin bas i djungeln. På grund av detta hade de flesta av medlemmarna dreadlocks, vilket blev deras kännetecken.

Luoer utför inte omskärelse. I stället brukade de dra ut sex tänder, en sedvänja som inte längre praktiseras.

Luoer namnger sina barn efter de omständigheter som omger födseln: om det till exempel var en regnig eller solig dag. Om det regnar får en flicka heta Akoth och en pojke Okoth. Min son Odour föddes på natten, därav hans namn. Jag har en vän som föddes på en lerig dag, Ochuodho, och en som föddes vid vägkanten, Oyoo. Barn namnges också efter sina förfäder, med övertygelsen att själen reser vidare efter döden.

Man har berättat för mig att jag grät flera dagar i sträck efter min födsel. En dag kom min farfars far in till vår lägerplats. När han hörde mig gråta tog han mig i sina armar. Han pratade med mig och jag blev tyst och nöjd. Efter ett tag sade han att stora män inte gråter utan anledning. Från den dagen slutade jag gråta och fick mitt namn, Odawa, vilket betyder ödmjuk och mild. Min farfars far var en byäldste, en person som bemöts med respekt och som man vänder sig till för att råd.

Luoer har oftast mer än ett namn. Förutom ett luonamn får varje barn även ett kristet eller muslimskt namn. Mitt och Obamas tilltalsnamn, Barack, är ett kristet namn. Det swahiliska ordet baraka betyder dock välsignelse eller välsignad.

Obama fick också sitt namn från sin farfars far. Enligt en luomyt är Obama en väldigt stark, böjd vandringskäpp. Vi luoer är väldigt stolta och tror på vår egen egalitära ideologi. Om en ung man vill bygga ett väldigt bra eller dyrt hus bör han till exempel först bygga ett hus åt sina föräldrar, om de inte har råd.

Vissa luoler ser en luo på den amerikanska presidentposten som en chans för den egna familjen att få inflytande och kontakter. Många hävdar därför att Obama är deras kusin på ett eller annat sätt. I Kenya är begreppet kusin mycket vidare än i de flesta västländer. Någon i din åldersgrupp eller som tillhör din generation eller som har minsta lilla anknytning till din omedelbara familj, klan eller till och med hemort, kan kallas kusin. Samtidigt kan det också faktiskt vara sant, efter många års giftermål mellan klanerna. I samma anda kan någon som är äldre än du kallas och på vissa sätt anses vara din far eller mor.

Obama har visat sin vilja att följa och respektera luoernas vanor och sedvänjor. Det faktum att Obama gjorde resor tillbaka till sitt fädernesland visar på den respekten. När Obama var i Kenya såg han till att bygga en traditionell hydda, en så kallad simba, som alla söner enligt traditionen måste bygga på sin fars lägerplats. Inte förrän han hade gjort detta öppnades möjligheten för hans yngre styvsyskon att bygga sina simbas. Enligt traditionen måste de äldre syskonen bygga sina innan de yngre kan göra det. I Luoland visar lägerplatsens uppbyggnad, exempelvis hur husen är placerade, hur många söner som bor där och hur många fruar fadern har.

De förväntningar vi luoer har på Obama som USA:s president  är så stora att de är svåra att uttrycka i ord. I byarna finns det till exempel människor som inte ens har pass, men som är övertygade om att de kommer att kunna ta ett plan till USA, utan visum, om Obama vinner valet. För dem är detta rimligt eftersom Obama betraktas som en släkting.

Under de första åren av självständighet hade luoer och kikuyer mer politisk makt än andra stammar. Luoerna  var vid den tiden generellt sett mer utbildade än andra stammar, och kikuyerna hade spelat en avgörande roll i kampen för frihet från den tidigare koloniala regeringen. Oginga Odinga, luoer, erbjöds först posten som president. Han erbjöd sig dock att kliva åt sidan till förmån för Jomo Kenyatta, som satt i fängelse på grund av sin kamp för kenyansk självständighet och frihet. Den första kenyanska presidenten kom således direkt från den koloniala regeringens häkte i Kapenguria-fängelset och svor presidenteden 1963.

1966, efter att vicepresidenten Oginga Odinga avgått, betraktades luoer som oppositionella. Luoer marginaliserades under Kenyatta tills Daniel Arap Moi blev president 1978. Kenya hade ett enpartisystem från självständigheten fram till valet 2002. Odingas son, Raila Odinga, var en av de aktiva kenyaner som såg till att Kenya blev en flerpartistat. Just nu regeras Kenya av en koalitionsregering efter oenigheter om valresultatet. President är Mwai Kibaki och premiärminister är Raila Odinga.

Traditionell luomat är i princip majsmjöl som kokas i vatten under omrörning tills det är hårt nog, ungefär som kakdeg. Luoer kallar det kuon. Det kan ätas med alltifrån kycklinggryta till grönsaker. I en lantlig by är frukosten ofta gröt gjord på samma majsmjöl.

Luoer associeras med en musikstil som kallas benga. Dansstilen är elegant och behagfull, samtidigt som den rymmer både humor och lek. Musiken har en framträdande roll under exempelvis begravningar, fester och sport.

När det är begravning äger en ceremoni som kallas Tereburo rum. Ceremonins funktion är att samla och skapa samhörighet människor emellan och den pågår i minst en vecka. Trumbaserad musik spelas och acckompanjeras av sång. Övertygelsen är att deltagande i denna ceremoni förs närmare de nära och kära som gått bort. Vi tror att det för oss närmare själen som lämnar oss.

Under en ölfest, en så kallad Dudu, dansar man och dricker för att få god skörd. Ölen, exempelvis Busaa och chagaa, är bryggt lokalt på majsmjöl som kokats och jästs i flera veckor.

Brottning, som utförs till musik, kallas ramogi och har sina rötter i louernas gamla tiders försvarstekniker.

Luos använder sig också av musik för att jaga bort onda andar med många skepnader, nyawawa. Närhelst de gamla visa männen enades om att de tyckte att det hade skett många onda saker, till exempel dödsfall, satte de igång larmet. Vanligtvis börjar det med trummor och att människor på samma gång säger ”nyawawa”. Detta fortplantas från by till by och från plats till plats, och man tror att de som inte stämmer in har den onda anden omkring sig.

Många kenyaner och luoer har lämnat sina länder i jakt på ett annat sorts liv. Om en person hemifrån blir internationellt framgångsrik kan detta förbättra självkänslan hos människor – både hemma i Kenya och hos oss i diaspora. Kan Barack Obama, en svart, andra generationens invandrare, bli president i USA vågar andra också satsa på sina drömmar.

Låt mig avsluta med att önska Obama den allra bästa lycka, och att han därmed tar hem presidentposten till vårt distrikt: SIAYA, det är därifrån vi kommer!

ODAWA BARACK OWINO

Odawa Barack Owino är fastighetsskötare och driver egen städfirma. Han kom till Sverige som tränare för Kenyas damlandslag i handboll. Han stannade i Sverige sedan han träffat sin nuvarande svenska fru.

Översättning från engelska: Karin Eder-Ekman

Se Odawa Barack Owino i TV4 Nyhetsmorgon kl 07.45, torsdag 

Sahlin bloggar direkt från Denver: Jag och Georgiens talman

augusti 27, 2008 by

DENVER. 10.56 Förmiddag i Denver. Varmt och soligt. Läser i tidningen om Hillary. Hon hyllas stort. Nu väntar alla på två saker: Bill Clinton ikväll och förstås Obama i morgon. De enda konkreta sakfrågor som syns är Irak och sjukförsäkring för alla. Viktigt och avstånd till McCain! Annars är det så mycket om vilka kläder de har, vem de sitter bredvid, varför de nämnde det ena namnet före det andra, osv.

Jag passar på att träffa kollegor. Möten med italienare, tyskar och tex Georgiens kvinnliga talman (bilden). Nu ska jag träffa de svenska journalisterna och sen gå på seminarium om biståndspolitik. Talare är bland annat Ben Affleck! Only in America…

MONA SAHLIN