Posts Tagged ‘cecilia gyllenhammar’

Jassica Zandén och Cecilia Gyllenhammar svarar: Reaktionerna andas moralpanik och hyckleri

augusti 27, 2008

DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL

Man anar hyckleriet bland feminister och kärnfamiljsförespråkare. Låt oss lyfta oss över debattklimatet och skapa större spelrum och uppriktighet. Vi vill ge oss hän i en sundare och vildare sexualitet. Det skriver skådespelerskan JESSICA ZANDÉN och författaren CECILIA GYLLENHAMMAR i ett svar till kritikerna.

 

Det rullar en svallvåg av moralpanik efter vår blogg. För oss verkar den präglas av svårigheten att se komplexiteten i oss människor, i relationer och i vår sexualitet. Vi vill vidröra de djupare schakten, våra begär, det som dunkar omedvetet och påverkar våra val av livskamrat. Vi hör ständigt kvinnor i vår nära omgivning tala vackert om kärlek men gång på gång väljer omöjliga relationer. Mänsom är ”ryggar”, som utstrålar farlighet.

Hur länge ska vi kvinnor se oss som bara offer och när kan vi börja ta ansvar för våra val av partner.

Våra varmaste gratulationer till de som har innerliga levande relationer med rikt sexliv. Tyvärr visar skilsmässostatistiken att så inte alltid är fallet. I vår artikel förordas ingen kvinnomisshandel!  Ingenstans står att denna mun som kanske kan känna ömhet i ett slag är en kvinnas mun, vi ser det som symbolik, ett poetiskt anslag, att försöka ta i vårt eget mörker o smärta. Hur kan vi förändra våra liv om vi ständigt lägger över detta mörker på den andre. Låt oss lyfta oss över debattklimatet och skapa större spelrum och uppriktighet.

Man anar hyckleriet bland feminister och kärnfamiljsförespråkare, brister ska döljas, mörkret förträngas, känslor inte levas ut. Ett litet land saknar fördelen av variationer i sin struktur, makten delas av alltför få, vi slår oss för bröstet med vår egen förträfflighet. Har vi redan glömt att nazisterna var så säkra på vår lojalitet att de inte ens behövde invadera oss?

Våldet ingår i det mänskliga minnet, den är en del av vårt arv, att förtränga det är mer farligt än att ta fram det i ljuset.

Kvinnor kan tända på gränsöverskridande. Var finns Sveriges vackraste kvinnor? Enligt en av våra mest dominerande rättspsykiatriker sitter de i väntrummen på fängelseavdelningarna för våra farligaste kriminella. Många av dessa har skrivit till internerna och bett om att få bli deras kvinnor.

Låt oss vandra ut i gränszonen, låt oss se i vitögat vilka vi egentligen är. Här pågår en upptäcktsfärd förbi moral, rädsla och fördomar.

Om det har undgått någon efter bok, tv-serie o debattartiklar har C. Gyllenhammar brutit med sin klass, lever inte i kärnfamilj o priset är ensamhet men också en ny frihet.

Jessica är uppvuxen i Sundbyberg, jobbat som jourare på BRIS och pratat med misshandlade barn i 10 år, engagerad i ECPAT (som arbetar mot trafficking och sexuell exploatering av barn), har själv varit utsatt för misshandel i en av sina första längre relationer, levt i ett långt och passionerat förhållande, nu frånskild med all den smärta det innebär.

I reaktionen på vår blogg staplas fördom på fördom, att detta skulle handla om att kvinnor i 40-50-årsåldern skulle vara oattraktiva o förbi sexuellt. Detta kan vi med emfas dementera. Låt oss också slippa åldersfixeringen, kärleken är djupt personlig och äntligen kan vi fria från våra ätstörningar och vår osäkerhet med glädje ge oss hän i en sundare och vildare sexualitet.

 

JESSICA ZANDÉN och CECILIA GYLLENHAMMAR

Läs deras första inlägg på Newsmill här.

Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar: Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!

augusti 24, 2008

DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL

Så länge vi inte tillåter män och kvinnor att vara biologiska varelser är Hamilton männens erotik-substitut. Det vore bättre att de blev riktiga män och började älska oss riktiga kvinnor istället, skriver JESSICA ZANDÉN och CECILIA GYLLENHAMMAR.

Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar. På ett bröllop härom veckan ses dessa pappor försöka finna sig i sig nya roll som den svenske, äntligen jämställde mannen.

Dom skakar sina bäbisar konstant. Som om dessa nybörjare har hittat ett tryggt beteende som dom tror är norm.

Själva står vi och betraktar ett ”shaking baby syndrome” och undrar varför ingen pratar med oss längre, utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer.

Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.

Är det månne därför som dessa mäns stora idol är Carl Hamilton ”the lonesome cowboy”, som inte trasslat in sig i cementerade relationer? Själva har vi knappt kommit till sida tre i dessa tegelstenar, det intresserar oss helt enkelt inte, denna beskäftiga konstruktion.

Vad ser Carl Hamilton när han betraktar sig i spegeln? Han ser en adelsman i det neutralas tjänst. Som inte kräver ständig bekräftelse, som med orubbat självförtroende slaktar oskyldiga utan ett blodstänk på sin vita manchett. Ett sargat hjärta, en död kvinna som aldrig behöver visa sitt fula morgontryne, som lämnar honom ren i sin känsla. En intakt manlighet. Därför är han attraktiv.

Motsatsen till denna typ av hjältar hittar man hos Lars Norén, han försöker ärligt se det han saknar i sig själv, uppriktig oro över sina egna tillkortakommanden i relationen till kvinnan: ”kommer jag att hitta den jag är?”

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.

Så länge vi förtränger våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt.

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Kanske har vi helt missat det som halva Europa och hela Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor. Och att den äktenskapliga redovisningsskyldigheten inte alltid är av godo.

En kväll i maj, tio kilo smalare, dyker den nyseparerade kåta trebarnsmamman upp på det gamla pargängets fest tilsammans med sina lika kåta glada singelväninnor…från ingenstans kommer angreppet! Från att de snor cigaretter till att de förstör hela festen…de glada väninnorna tar sig snabbt där ifrån och i trappuppgången en dispyt med en av våra trettioåriga pappor, som slutar med att han väser: ”det finns något som heter trygghet också” .

Den eviga längtan brinner i oss alla. Idén om att stå brud är den förhärskande, konventionella bilden av vår dröm. Kyrkans sätt att förtiga den kvinnliga sexualiteten. Byt idé! Längtan kan lika gärna vara att leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare. Tänk att visa sina barn att livet inte bara handlar om att stå ut. Tänk att visa barnen att livet går på, att man kan resa sig och att äventyret fortsätter. Död åt äktenskapet! Ge oss latinsk frihet, utrymme att få bli detta norénska jag, utan att fastna i en uppgiven tystnad och med insikten i att friheten har ett pris som heter ensamhet och att det våldsamma befriande skrattet kommer ur modet att möta den.

CECILIA GYLLENHAMMAR och JESSICA ZANDÉN

Cecilia Gyllenhammar är författare. Hennes senaste roman var ”En spricka i kristallen”. Jessica Zandén är skådespelerska. I vintras medverkade hon i SVT:s dramatisering av ”En spricka i kristallen”. De är nu på resa i Grekland.

Gyllenhammar och Zandén svarar i ett nytt inlägg här.