Posts Tagged ‘våld’

Newsmill Weekend, Åsa Mattsson: Därför är bad boys sexigare än good guys

augusti 30, 2008

Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. Men det finns inga ”riktiga” män och kvinnor. Vi måste sluta spela det spelet, skriver  ÅSA MATTSSON i ett svar till Zandén och Gyllenhammars inlägg här på Newsmill.

Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl ett slag över munnen? Det är lätt att raljera över Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars kryptiska och frustrerade inlägg i sexualdebatten, där de ondgör sig över unga kastrerade småbarnspappor som inte har ögon för annat än sina små barn.

– När de borde vara kåta, virila och aggressiva, och vilja trycka upp kvinnor i hörnen. ”Riktiga” män är dominanta och har anständigheten att inte vika från den positionen så att vi kvinnor ska känna oss trygga i vår underordning och inte frukta att vi gemensamt kanske skulle kunna ändra sakernas tillstånd. Artikeln andas en oförmåga och ovilja att låta män visa andra sidor än de som ryms inom en gammal mansroll som påstås vara naturlig. Men den maskuliniteten är lika lite naturlig som det är bekvämt med korsett och stilettklackar.

Så varför spelar vi detta spel? För ett spel är det, ett rollspel, det har inget med natur att göra. 

Till skillnad från Zandén och Gyllenhammar är jag inte biologist. Har aldrig varit. Jag har aldrig trott att jag är ”en riktig kvinna”. De män vars knappar jag tryckt på och som tryckt på mina har jag aldrig trott vara ”riktiga män”. Bara bättre eller sämre skådespelare. Jag har varit högst medveten om att det är en roll jag spelat. Ändå har jag spelat den. Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. 

Männen har i sin tur varit bredaxlade potenta krigare och jägare beredda att erövra landet, fälla bytet, eller rida djuret. Media och genusforskaren Anja Hirdman kallar förresten maskulinitet för ”slottsbyggande”, vilket ger den där scenen där Askungen sitter i fönstret och drömmer om prinsen ännu en dimension: Vad är väl en bal på slottet? 

Det kan förstås vara riktigt roligt att spela rollspel, men jag kan inte längre. I grunden är det vad min andra roman ”SalongF” handlar om. Försvarsmekanismerna fungerar inte längre. Jag kan inte längre hindra mig själv från att se min egen styrka och inte heller hindra mig själv från att veta vad jag vet, och då kan jag inte längre spela det här spelet. Manus är för dåligt. Scenografin stinker. Kostymerna är taffliga. Jag vill inte längre bli regisserad av patriarkatet. Gudarna ska veta att jag har spelat spelet, länge. Ja, inte i offentligheten, men i relationer. 

Frågan är varför det tagit mig så lång tid; att sluta spela spelet. Varför faller så många kvinnor för aggressiva, dominanta, destruktiva, till och med farliga män? Varför är bad boys sexigare än good guys? Kanske de här männen agerar ut den vrede som kvinnor istället förtränger. Att visa vrede och den egna styrkan är för många kvinnor det samma som att be om att bli övergivna. Många kvinnor tror att de ska bli utsatta i skogen om de vågar visa sina känslor och förmågor. Då blir de dömda och glömda oattraktiva livsfarliga häxor som ingen vill ha. Små flickor lär sig tidigt att vara till lags. Duktiga, vänliga, uppmärksamma på andras behov, särskilt mäns behov av vår tillgänglighet och vår beredvillighet att tillmötesgå deras önskningar. Kvinnor förstår tidigt att lägga sig till rätta i männens begär. Eller att få det att se ut som om vi gör det.

Därför har kvinnor lärt sig att hålla fast vid sin spelade undergivenhet, inta sin underposition till synes frivilligt. Till och med bli upphetsade av den. Det är både kortsiktigt skuldbefriande och ger belöning i form av bekräftelse och närhet. Att välja aggressiva, dominanta män är ett mer effektivt sätt att fly från sig själv och den man kanske verkligen är, än att välja en man som inte spelar sin dominanta roll lika övertygande. Ju mer tillbakaträngd kvinnan känner sig och ju räddare hon är för sin egen styrka, desto större behov har hon av att hålla upp den dominanta mannen som en sköld och projektionsskärm. Så fångas mannen och kvinnan i låsta positioner som överordnad-underordnad i en polariserad sexuell könsstruktur.

Men träffar man någon och verkligen drabbas av kärlek, så att mänskligheten hos båda träder fram i maskeraden, så håller inte det där spelet. Då faller maskerna och de gamla replikerna, den trånga rollen ger ingen ledning. Både ”den riktiga mannen” och ”den riktiga kvinnan” famlar. Då är vi bortom fallos och ett slag över munnen skulle faktiskt inte hjälpa. 

ÅSA MATTSSON

Åsa Mattsson är journalist och författare. Just nu är hon aktuell med romanen ”Salong F”, som är en uppgörelse med sin egen (spelade) roll i patriarkatet.

Annonser

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni: Ni borde besöka kvinnojouren, Zandén och Gyllenhammar

augusti 27, 2008

Kombinationen sex och våld är oförsvarbar, och misshandel ska aldrig accepteras som ett ömhetsbevis. Det skriver jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI  i en replik på Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars uppmärksammade inlägg på Newsmill.

Det finns många besserwissrar inom jämställdhetsdebatten. Självutnämnda experter som menar att om man inte delar deras åsikt, så är man inte för ”riktig” jämställdhet.  Dessa experter, precis som de former jämställdhetsdebatten bedrivs på, behöver utmanas. Därför var min första reaktion när jag såg att två av våra mest kända kulturpersonligheter, Zandén och Gyllenhammar, hade gjort ett inlägg om jämställdhet, att det skulle bli en spännande och intressant läsning. Det var varken särskilt spännande eller intressant tills jag kom till raderna som tar upp frågan om våld mot kvinnor i nära relationer. 

Polisen fick 18 000 anmälningar år 2006 från kvinnor som misshandlats av män de var bekanta med. Antalet stiger varje år. Enligt Brottsförebyggande rådet är mörkertalet stort. Myndigheten håller för sannolikt att dessa anmälningar endast utgör en femtedel av allt våld i hemmet. Omkring 17 kvinnor mördas varje år av någon de har eller har haft en nära relation till. 

Detta är skrämmande siffror och tack och lov så är det få i vårt land som inte tycker att detta är ett samhällsproblem som måste bekämpas. 

Därför blir jag förvånad över att Zandén och Gyllenhammar menar att lite våld (”ömhet i ett slag över munnen”) är väl inget. Tvärtom så anser båda att det är bra för den sexuella samvaron i ett förhållande. 

Sedan när blev kombinationen sex och våld något positivt? Och varför skulle just våld mot kvinnan vara ett afrodisiakum i ett förhållande? Finns det män som vill bli misshandlade av sina partners som ömhetsbevis? En fråga som många utländska kollegor och journalister brukar ställa är: varför blir kvinnor slagna i världens mest jämställda land? Jag har aldrig haft något tillfredställande svar på detta. 
Men den inställning som båda dessa kvinnor har i denna fråga visar att vi fortfarande har mycket kvar att kämpa mot. 

Jämställdhetsdebatten mår bra av att olika åsikter bryts mot varandra. Inte minst mot inställningen att några självutnämnda experter vet hur alla kvinnor borde leva sina liv. Men detta tar priset! Zandén och Gyllenhammar borde avsätta en del av den tid de verkar ha i överflöd till att besöka en kvinnojour.     

NYAMKO SABUNI
Nyamko Sabuni är jämställdhetsminister

Lars Gårdfeldt om superhjälten Carl Hamilton: Han är svenska mäns drömman

augusti 21, 2008

Många kritiker tycker att Jan Guillou skapar farliga mansideal. I själva verket är Guillou en mästare på att skildra  vanliga medelmäns drömmar. Ingen förkroppsligar dessa bättre än Carl Hamilton, skriver LARS GÅRDFELDT.

Nu är Jan Guillous hjälte aktuell igen. En ny Hamiltonbok är på väg. Ännu en gång startar diskussionerna om Guillou, mansideal och våld och som alltid kommer jag att tänka på en natt på sjukhuset, för många år sedan.

Läkaren ville inte tro på mig. Gång på gång upprepade han sina frågor: vem är det som du har slagits med? Blir du ofta aggressiv när du druckit alkohol? Var det du som startade slagsmålet? Läkaren verkade så arg. Jag ville gråta. Det gjorde så ont i min kropp. Och jag kunde inte förstå. Läkaren malde på: fram med det nu! Säg, vem du slagits med. Du förstår väl att dina föräldrar kommer att få reda på det här. Det var lucianatten 1981, jag var sexton år och inlagd på lasarettets intensivvårdsavdelning. Skadorna i bakhuvudet var värst. Senare undersökningar skulle visa på bestående hjärnskador. Hela min kropp var täckt med blod, mitt eget blod, varav det mesta hade runnit från munnen. Tungan var till stora delar avbiten. Den frågvise läkaren sydde fast tungans främre del vid dess rot. Även om jag hade kunnat svara på hans frågor hade jag haft svårt att tala. Nu visste jag inte svaren på frågorna. Närminnet var som bortblåst. Än idag är min minnesbank tom när det gäller den där lucianatten. Jag minns förstås sjukhuset. Jag minns förfesten, men jag saknar minnen från misshandelstillfället på discot. Sköterskan som tog mig till röntgen var av det skojfriska slaget. Med luciaglitter i håret. Med en blinkning i ena ögat frågade hon ”och hur gick det med den andra killen då? Du är visst litet farlig du?!”. Med tanke på mina omfattande skador, och med hänsyn till att jag nyss vaknat upp ur medvetslösheten, kan sköterskans käcka jargong synas lite malplacerad.  Hjärnskadan förhindrade min rörelseförmåga, skadorna i munnen omöjliggjorde varje form av sammanhängande tal. Ändå tilltalade hon mig som en spjuver, en kämpe, ”du är visst litet farlig du”. Kanske tänkte hon sig att vara uppmuntrande och bejakande? Om en kvinnlig patient vårdats på samma avdelning och uppvisat samma skador, hade hon troligen inte bemötts som ett aktivt subjekt, utan som ett offer. Sköterskan hade inte blinkat med ögat och viskat ”du är visst lite farlig du”. Och läkaren hade förmodligen koncentrerat sig på att ge kvinnan vård (eller i bästa fall intresserat sig för den misshandel kvinnan utsatts för). Läkaren hade inte pressat kvinnan på uppgifter om vem hon slagits med. En kvinna med omfattande skallskador får inte frågan ”blir du ofta aggressiv när du druckit alkohol?”.

Min ångest de första dygnen efter misshandeln visste inga gränser. Trots att närminnet var helt otillgängligt för mig, plågade jag min hjärna med läkarens frågor hade jag varit i slagsmål? Hade jag skadat en annan människa?

När det senare blev rättegång fick jag full insyn i lucianattens händelser. En man i tjugoårsåldern hade med raska steg korsat dansgolvet. Han hade gått fram till mig och börjat slå. Misshandeln fortsatte till dess jag blev medvetslös. Enligt vittnena hade jag inte visat några ansatser till att vilja försvara mig. Enligt vittnena hade heller ingen annat brutit sig in för att försvara mig. Det hade varit en enmansföreställning. En boxare och hans slagpåse. Han och jag.

Dessa händelser ligger nu mer än ett kvartssekel tillbaka i tiden. Ändå lever jag alltjämt kvar i misshandelstillfället. Inte så att jag lämnat erfarenheten obearbetad. Jag kan numera tänka på, och tala om, misshandeln utan ångest. Men hjärnskadorna jag ådrog mig då är upphovet till den epilepsi jag bär på nu än idag. Jag drabbas av ett par anfall per månad, jag ramlar och slår mig, får blåtiror och andra skador. Jag biter sönder mig i munnen och får svårt att tala innan såren i munnen är läkta. Igår natt bet jag av en framtand under ett grand mal anfall. Lucianatten 1981 är över, men finns samtidigt här.

Män som drabbas av våld, drabbas samtidigt av skuld. Det är ytterst vanligt att män förtiger erfarenheter av våld. Det finns en skam som är centrerad kring plikten att försvara sig. En man ska alltid försvara sig. En man ska alltid vara villig att svara på en annan mans våld med eget våld. Om så ej sker, får mannen skylla sig själv ”varför försvara du dig inte”. Det finns en ångest i vår kultur kring manlig passivitet. Mannen ska alltid vara subjekt. Att vara objekt hör till den kvinnliga erfarenheten. När en man utsätts för våld av en annan man, väljer omgivningen i regel att tolka händelsen som en ömsesidig akt: ”Javisst X utsattes för våld. Men det är ju vad som sker i ett slagsmål”. Patric Letellier, (anti-våldsaktivist som arbetat mot homosexuell partnermisshandel) kallar fenomenet för ”boxningsringsmyten”. I en boxningsring är parterna jämställda, de är överens om reglerna för våldet och våldsutövningen är ömsesidig. Det är en juste match. Det är rättvist. När en misshandel utövas av en man mot en annan man, omtolkas händelsen ofta i enlighet med boxningsringens dramaturgi. Omgivningen utgår ifrån att båda parter var med på ”slagsmålet” (egentligen misshandeln) och händelsen väcker inte så stor indignation (det anses mer rättvist om en man angriper en man, jämfört om en man angriper en kvinna).

Män som utsatts för våld vet också att en särskild skam är centrerad kring smärtupplevelsen. När en man utsätts för våld kan han rädda en del av sitt anseende genom att inte visa på någon smärta. Helst ska mannen inte heller uppvisa något funktionshinder till följd av de skador våldsutövningen har tillfogat honom. Han ska resa sig upp, trots skadorna, och vara hjälte. Ingen tycks spegla dessa föreställningar bättre än Jan Guillou och hans superhjälte Carl Hamilton. Se där en karl som vet att uthärda våld! ”De gånger han blivit skjuten hade han aldrig upplevt någon smärta” citerar DN:s recensent. Många är de kritiker som tycker Guillous fiktiva gestalt skapat farliga ideal när det gäller våld och manlighet. Det är så att man baxnar, tycker jag själv. Hela vår kultur är ju genomsyrad av dessa manlighetsideal! Att det skrämmande är skrämmande även när man ser det i spegeln, är väl inget att förvåna sig över.

LARS GÅRDFELDT

Lars Gårdfeldt är präst i svenska kyrkan, forskare och författare. I höst är han aktuell som medförfattare i ”F-ordet” en antologi om feminism (Red Petra Östergren, Alfabeta).