Kan en kvinna bli statsminister?

På lördag sommartalar Mona Sahlin i Vitabergsparken i Stockholm. Hon är en partiledare i hård och stadig medvind. I de sista opinionsundersökningarna från Sifo och Synovate i juni är socialdemokraterna ensamt större än alliansens fyra partier. I Statistiska centralbyråns halvårsmätning från maj leder hennes parti med 4,7 procentenheter över alliansens 40 procent. Det är en övertygande återhämtning sedan valet. Och opinionen lär inte ha förskjutits till regeringens fördel under sommaren.

Alla, precis alla, makrofaktorer talar för socialdemokraterna. Den sittande regeringen är sällsynt impopulär, för en sällsynt impopulär politik, har gjort sällsynt många små och stora misstag. Lägg på det en lågkonjunktur och ökande utanförskap och det svenska valet 2010 borde vara lika självklart som det amerikanska 2008 nyss var. Fram till denna veckan har en demokratisk seger varit given, men nu är det plötsligt dött lopp i mätningarna.

Vad har hänt? Jo, med mycket subtila medel mobiliserade McCain-kampanjen den enorma mentala infrastruktur som under USA:s hela historia alltid reproducerat vita män till presidentposten. Med en reklamfilm där Obama jämförs med Paris Hilton och Britney Spears sätts den svarte mannen i ett av de sammanhang där han traditionellt hör hemma – han är en oseriös lätting som inte är att lita på när det kommer till ansvarsfulla uppgifter. Han är ingen president.

Grovt och plumpt, javisst, men det verkar faktiskt ha gått hem. Just nu talar trenden för McCain, vilket var osannolikt för bara några veckor sedan.

Svensk politisk kultur är såklart annorlunda, och amerikansk rasism har en annorlunda historia än västerländsk sexism, men även här finns det reella och högst påtagliga orsaker till varför en kvinna aldrig nått statsministerposten. Och dessa orsaker kommer att spela roll i nästa val.

Allianspartierna kommer självklart aldrig att ens antyda att en kvinna är olämplig. Det vore samma självmord som om McCain skulle säga att Vita huset bör bevaras vitt. Men man kommer med stor säkerhet att sätta Sahlin i ett av de sammanhang där kvinnan traditionellt hör hemma – hon är en okunnig lätting som inte är att lita på när det kommer till riktigt ansvarsfulla uppgifter. Hon är ingen statsminister.

Sahlin är en av de mest erfarna statsministerkandidaterna i svensk modern historia. Hon har förutom riksdagsledamot varit arbetsmarknadsminister, partisekreterare, vice statsminister, näringsminister, integrationsminister och miljö- och samhällsbyggnadsminister. Hennes politiska erfarenhet är större och bredare än vad Erlander, Palme och Carlsson hade när de tillträdde, för att inte tala om Fälldin, Bildt och Reinfeldt. Persson är faktiskt den ende som kan mäta sig med två tunga ministerposter, skola och finans.

Ändå hör jag hela tiden påståendet att Sahlin är okunnig och oerfaren, av både kvinnor och män. Gång på gång, månad efter månad, fnyser man långt in i den svenska folksjälen. Åt vad? Inte hennes cv i alla fall. Hennes stil? Kanske. Att hon börjar bli gammal i gården? Kanske. Åt en kvinna?

Jag tror tyvärr det. Jag tror tyvärr inte att den formella jämställdheten krossat föreställningarna om vem som egentligen kan bära den yttersta makten och ansvaret. Och i detta faktum har den kommande Mosa Mona-kampanjen ett mycket stadigt fotfäste. Motståndarna kommer att avkräva detaljsvar i småfrågor, liksom journalisterna, och allmänhetens uppmärksamhet på minsta felsägning kommer att vara i topp. Systerskapet kommer att vara fortsatt svagt. Och från feministerna hör i allafall jag inte ett pip.

Obamas starkaste skydd mot den typ av opinionskris som drabbat honom nu är det bejublade tal om ras och politik han höll i mars. Långt i förväg, långt före sensommarens nominering, långt före de sista febriga höstveckorna, lugnt, stilla och på eget initiativ, tog han bladet från munnen och talade om sin hudfärg och vad den har betytt i amerikanskt samhällsliv. Det var ett genialt tal och sedan dess har han egentligen inte behövt säga så mycket. Han har redan sagt allt, satt ord på allt, med stor värdighet och utan fientlighet.

Ett sådant tal skulle Sahlin våga hålla. Långt före valkampanjerna och angreppen. Det är ett svårt tal att göra, men väldigt viktigt. Inte för att rädda socialdemokraternas triumf, utan framför allt för att sätta egna ord på det hon och hennes kandidatur representerar och som gör den unik och som kommer att göra den långa kommande valrörelsen unik.

Jag kommer inte att rösta på henne, men jag tycker i grund och botten att Sverige inte är en mogen demokrati förrän en kvinna har valts som regeringschef och det är en gåta att den frågan just nu håller på att slarvas bort till förmån för panikslagna moderater. Och det är Sahlin som har huvudansvaret för det misstaget.

Etiketter: Alliansen, obama, Sahlin