DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL
Idag har jag pratat med flera läsare och journalister som undrat om 1. Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar verkligen skrivit debattartikeln själva (underförstått: är den fejk?) 2. Vad jag egentligen bad dem skriva (underförstått: hur kan du, som varit chefredaktör på feministiska Bang, publicera detta?) 3. Om det inte i själva verket är Leo Lagercrantz eller PM Nilsson som ”riggat” debatten (underförstått: de är män, måste således vara de som sätter agendan).
Det finns tre mycket enkla svar på dessa frågor. 1. Ja, Cecilia Gyllenhammar och Jessica Zandén står bakom artikeln. 2. Jag ringde Cecilia Gyllenhammar och undrade om hon, som författare, hade några tankar om Jan Guillous nya roman och det mansideal som dess superagent Carl Hamilton representerar. Det hade hon, visade det sig. Cecilia ville dock inte utveckla dessa per telefon, hon ville skriva texten ”på sitt sätt”. Eftersom hon semestrade tillsammans med Jessica Zandén ville de skriva texten ihop, vilket jag godkände. 3. Under min värdighet att besvara.
Naturligtvis ville jag publicera deras text! Zandén och Gyllenhammar är två mycket kända kulturpersonligheter som inte tidigare gett sig in i jämställdhetsdebatten. Extra roligt att de ville göra det hos Newsmill. Hade varit tjänstefel av mig att inte publicera.
Vore mycket bekymmersamt om jag som (debatt)redaktör bara publicerade texter där jag personligen höll med författaren i sak. Då skulle debatten bli därefter: enahanda. Efter den principen jobbade jag på Bang, liksom nu på Newsmill.
KARIN EDER-EKMAN, debattredaktör på Newsmill
Etiketter: debatt, pressetik, publicistiska ideal, redaktörsskap
PM:s blogg 
augusti 25, 2008 kl. 6:52 e m |
[…] Orginalpost: Så gick det till när jag publicerade Gyllenhammar och Zandén […]
augusti 25, 2008 kl. 7:28 e m |
Nummer 3 är väl lite typisk tyvärr.
augusti 25, 2008 kl. 7:36 e m |
Den viktiga frågan kvarstår: Varför publicera en text som uppenbart är skriven i berusat tillstånd?
augusti 25, 2008 kl. 7:46 e m |
Jamen herregud, hur lågt i tak vill ni att det ska vara i det här landet? Ska man klaga på den här texten kan man väl lika bra lägga ner alla publicistiska ambitioner. Här kämpar halva bloggvärlden för att man ska få ha frihet och integritet på nätet och så klagar folk på en sådan text. Jag fattar faktiskt ingenting.
augusti 25, 2008 kl. 7:54 e m |
Taket ligger väl vid två komma noll promille ungefär.
augusti 25, 2008 kl. 8:27 e m |
Fantastiskt att det finns två kvinnor som kan lyfta sig från nån slags föreställning att partnerskapet måste se ut på ett visst (svenskt) sätt. Vi är i mångt och mycket synnerligen biologiska varelser och det finns INGET som tyder på att vi är skapta för absolut tvåsamhet. Tvärtom är det troligtvis osunt att i tiotals år hämma sina känslor inför alla andra än sin partner. En eloge!
augusti 25, 2008 kl. 8:34 e m |
Nu är väl kanske nästa fråga om de själva skulle vilja svara på kritiken?
augusti 25, 2008 kl. 8:35 e m |
[…] Men nu var det inte det jag tänkte säga egentligen. Utan jag tänkte kommentera det här. […]
augusti 25, 2008 kl. 8:39 e m |
@sidvind: ”Här kämpar halva bloggvärlden för att man ska få ha frihet och integritet på nätet och så klagar folk på en sådan text.”
Lika mycket som de får skriva sin text får läsarna klaga på den. Vad är det du inte fattar?
augusti 25, 2008 kl. 9:10 e m |
[…] Nu avslöjar Karin Eder-Ekman hur det gick till när inlägget publicerades. “Jag ringde Cecilia Gyllenhammar och undrade om hon, som författare, hade några tankar om Jan Guillous nya roman och det mansideal som dess superagent Carl Hamilton representerar. Det hade hon, visade det sig. Cecilia ville dock inte utveckla dessa per telefon, hon ville skriva texten “på sitt sätt”. Eftersom hon semestrade tillsammans med Jessica Zandén ville de skriva texten ihop, vilket jag godkände.” […]
augusti 25, 2008 kl. 9:16 e m |
Att det är en ”hit” för Newsmill råder väl ingen tvekan om. Frågan är om det var hederligt mot Gyllenhammar och Zandén.
augusti 25, 2008 kl. 9:37 e m |
Ett jobb som redaktör innefattar inte bara att publicera lite vad som helst för att sedan försvara sig med ”jag vill ju inte vara jävig”. Som redaktör har man (åtminstone) ansvar för att texten håller rent kvalitetsmässigt, d.v.s. att det är tydligt flr läsarna vad artikeln handlar om och att huvudpoängen framgår. Gyllenhammar och Zandéns text är otroligt förvirrad, vacklar fram och tillbaka för att sedan i slutet falla pladask. Den är ett litterärt missfoster. Tror faktiskt aldrig jag läst ett så dåligt skrivet bloginlägg. Spelar ingen roll vilka åsikter man försöker uttrycka om man gör det så förvirrat att ingen förstår vad det är man vill ha sagt. Jag har exempelvis svårt att tro att Gyllenhammar och Zandén verkligen anser att ”försoningsknull” är lösningen på kvinnomisshandel. Ditt jobb som redaktör är att antingen skicka tillbaka texten till författarna eller redigera den själv så att den verkliga andemeningen framgår. Det är ditt ansvar både inför författarna och läsarna.
augusti 25, 2008 kl. 11:01 e m |
Det kan ju knappast vara en redaktörs uppgift att alkotesta sina skribenter. Inte heller att IQ-testa dem.
augusti 25, 2008 kl. 11:18 e m |
Eva – exakt!
Definierar man redaktörsuppdraget och redaktörsansvaret som Karin Eder-Ekman kan man lika gärna… tja jag vill inte ens exemplifiera, det skulle bara bli elakt.
Det här är bland det mest cyniska publicistik jag stött på.
augusti 26, 2008 kl. 12:42 f m |
Tycker synd om panter-tanterna som inte förstått vad livet går ut på, jag skäms som ung kille över att läsa hur man bedrar sin livskamrat för att boosta sitt djuriska ego än att boosta sitt gemensamma liv med att visa varandra ömhetsbevis, inte bara knulla… så svårt kan det väl inte vara att visa sina känslor för den livskamrat man valt ut och blivit utvald utav? Och känner man att man vill bli påsatt av en annan man så kan man väl prata om de känslorna till sin man istället för att vänsterprassla och känna både rus och ångest, lite som fultjack måste jag säga…
Är det såhär alla av det kvinnliga könet känner? Isf ska jag bli munk.
augusti 26, 2008 kl. 1:17 f m |
”Newsmill är ett debattforum, och självklart publicerar jag som redaktör texter som kan verka provocerade i mångas ögon – så länge de håller sig inom de pressetiska gränserna”, skriver Karin Eder-Ekman.
”Spännande”. Kommer vi med andra ord få läsa provocerande texter om hurvida övervåld mot tex barn, judar och homosexuella också kan läsas annorlunda, Karin?
Eller stannar det som vanligt vid att det är just misshandel av kvinnor som skall tolkas och tolkas om igen?
augusti 26, 2008 kl. 5:36 f m |
Hej Anna,
nej på Newsmill eller varhelst jag arbetar som redaktör kommer man inte att kunna läsa texter som uppmanar till brott. Det gör heller inte Zandén och Gyllenhammar. De ställer en fråga – som provocerar många. Skillnaden är ganska viktig – från min publicistiska horisont.
/Karin Eder-Ekman
augusti 26, 2008 kl. 5:44 f m |
Jaha, så du Karin svarar bara på en pantad fråga om huruvida ni på bloggen kommer att bryta mot lagen?
Varför inte svara på frågan varför ni lät Zandén och Den Krusade Gyllentjosan publicera ett fylleinlägg?
augusti 26, 2008 kl. 7:14 f m |
”Skillnaden är ganska viktig – från min publicistiska horisont.
/Karin Eder-Ekman”
Ingår det inte ens i det publicistiska uppdraget att korrläsa en text? Det är ju rimligen pinsamt att släppa igenom ”inter” i st f ”inte” och liknande i en text. Om man sedan har tänkt sig att svinga sig upp på någon högre redaktörshäst, vill säga.
Men det är intressant att se att så mycket energi kan läggas på social dadaism.
augusti 26, 2008 kl. 7:54 f m |
Förlåt en korkad fråga, men vilken är egentligen den provocerande fråga Newsmill anser att de ställer?
augusti 26, 2008 kl. 8:04 f m |
Du är väl redaktör för en blogg och inte myndighetsutövare eller? Tjänstefel har jag svårt för att tro att det kan bli att ta redaktionellt ansvar. Grattis iallafall, för förtroendekapital är härligt att förbruka… Gissar att det tar cirka 400 år innan er förtroendelikviditet är återställd.
augusti 26, 2008 kl. 8:42 f m |
Ja du Emma, det önskar man ju hade framgått av texten…
augusti 26, 2008 kl. 9:19 f m |
Sandra, det är skillnad på att kritisera innehållet i en text och att den skrivits alls eller publicerats alternativt hur fulla de var som skrivit den. Men men.
augusti 26, 2008 kl. 10:02 f m |
@sidvind: Om en text efterfrågas, i det här fallet av Karin Eder-Ekman, är det väl ändå god sed att städa texten innan? Om inte för deras skull så för sin (Karin Eder-Ekman) egen. Om de var fulla eller inte skiter jag fullständigt i, men inte innehållet.
augusti 26, 2008 kl. 11:10 f m |
Karin,
Vem har talat om uppmaning till brott?!? Jag frågar dig om vi nu kommer få läsa texter av folk som har EN ANNAN SYN på vad som är våld/brott också då deras BLICK riktas mot annat än slagna kvinnor?
Skribenter som du tycker det är viktigt att släppa fram för de har spännande kompletterande åsikter som att pedofili är kärlek och att det som skedde i Treblinka kanske inte var olagligt ändå?
Eller blir det som vanligt, att de som släpps fram är just de som har något förmildrande att säga om just mäns våld mot kvinnor?
augusti 26, 2008 kl. 1:00 e m |
Allt är redan sagt med tydlighet i många av kommentarerna, ändå måste också jag fråga: hur är det möjligt att smörja som det här blir publicerat? Det har ju bara en minimal anknytning till uppdraget. Att det sedan är en feting i ansiktet på varje misshandlad kvinna gör inte saken bättre. Det är inte ens dåligt omdöme, det är ansvarslöst och texten är det mest korkade som någonsin har publicerats.
Kan inte de här tanterna tillsammans med redaktören åka ut och föreläsa för alla misshandlade kvinnor och berätta om den ömhet som finns i en smäll på käften.
augusti 26, 2008 kl. 9:23 e m |
Karin Eder-Ekman: På vilket sätt är det ”en spännande åsikt” om någon tycker att våld mot ens partner i själva verket är ett ömhetsbevis?
Är det inte också en ganska spännande åsikt om någon tycker att barnaga egentligen är bara tecken på föräldrarnas kärlek? När ska vi få läsa den intressanta artikeln?
Bara för att man sätter ett frågetecken bakom ett urbotadumt påstående gör väl inte påståendet mer spännande?
augusti 27, 2008 kl. 4:47 f m |
Hej Nick,
så har jag inte uttryckt mig. gå gärna tillbaka i den här tråden och under zandén och gyllenhammars inlägg och läs själv.
/Karin Eder-Ekman
augusti 27, 2008 kl. 8:48 f m |
Nick,
jag håller verkligen med dig. Det fattas bara att vi också ska slå barnen av kärlek så är vi tillbaka på 1800-talet.
Att man motiverar publicering av en sådan vimsigt skriven artikel bara för att författarna är ”kulturpersonligheter” säger en hel del hur ankdammen fungerar – att man legitimerar våld mot kvinnor för att få uppmärksamhet är viktigare än att man försvårar det viktiga arbete som många gör i syfte att få slut på mäns våld mot kvinnor.
Bara kvalitén på artikeln hade motiverat refusering. Fattas bara att de fick bra betalt också.
Det spelar liksom ingen roll vad den före detta Bangredaktören kommer med för skäl att publicera – hon har tagit ett helt felaktigt beslut. Frågar man mig borde hon vara helt rökt i publicistbranschen.
augusti 27, 2008 kl. 10:17 f m |
Bäste Karin Eder-Ekman,
Jag frågar (precis som så många andra redan har gjort) varför du anser att en text som ifrågasätter våldet mot kvinnor borde publiceras. Att slå en kvinna över munnen är ju förbjudet i lagen. Ett brott alltså. Du försvarar publiceringen och säger att texten inte uppmanar till brott – bara provocerar, eftersom den ställer en fråga (och ifrågasätter brottet: en smekning är ju inte förbjuden i lag..). Som motivering till publiceringen anger du vidare att texten är skriven av två stycken mycket kända kulturpersonligheter.
Men snälla Karin. Det finns massor med ”mycket kända kulturpersonligheter” som har konstiga åsikter om etik och moral. Det finns pedofiler, rasister och främlingsfientliga element bland folk som sysslar med kultur och har blivit kända för allmänheten via sina verk. Bara att man är känd och arbetar med kultur är ju ingen garanti för att man är klok och mogen också! Eller frisk i huvudet..
Damerna Zandén och Gyllenhammar undrar hur vi kan hjälpa misshandlade kvinnor. Lite extra intressant blir den här frågan när man vet att Jessica Zandén har en egen mottagning i Bromma där hon säkerligen kommer i kontakt med just den här typen av klientel. Misshandlade kvinnor som söker råd och tröst hos en terapeut. En terapeut som ifrågasätter det brottsliga i gärningen och undrar istället om inte slaget över kvinnans mun trots allt var ett tecken på ömhet från mannens sida.
Här försökte någon redan tidigare öppna dina ögon genom att göra en jämförelse andra grupper: barn, judar och homosexuella. Utan att finna något gehör hos dig. Jag försöker en gång till: om du skulle ersätta ”kvinnan” i ifrågasättandet skulle du fortfarande kunna publicera texten med samma motivering? Låt oss säga att två stycken mycket kända kulturpersonligheter skulle fråga hur vi kan hjälpa misshandlade homosexuella om vi inte samtidigt erkänner att det kan finans ömhet i det slag som riktas mot homosexuella. Eller hur vi kan hjälpa misshandlade barn om vi inte samtidigt erkänner att föräldrar som misshandlar gör detta av kärlek.
augusti 27, 2008 kl. 11:01 f m |
Det enda positiva med publiceringen av Gyllenhammar och Zandéns text är väl att kommentarerna på den tydligt visar att ni har rätt i er tes, ”Våra läsare vet mer än vi”. Inte bara vet de mer om jämställdhet och socialpolitik utan också om journalistik och pressetik.
augusti 27, 2008 kl. 11:04 f m |
Förstår bara inte varför man vill ha, och kanske främst tror sig kunna ha, synpunkter på Hamilton om man inte läst mer än typ tre sidor i nån av Guillous böcker. Att ta ”det mansideal som dess superagent Carl Hamilton representerar” som utgångspunkt för en sån här artikel utan att ha brytt sig om att gå till själva källan, för att undersöka vad detta mansideal består av först, framstår lätt som lite slött – alternativt dumt.
augusti 29, 2008 kl. 9:58 f m |
Allt det här ältandet om svikna drömmar om äktenskapet är patetiska. Skärpning!
Har alla glömt att grunden på äktenskapet sen urminnes tider bygger på att försäkra överlevnaden av avkomman?
Äktenskapet är ett kontrakt. Det reglerar två saker: 1)Parterna förbinder sig att ställa upp för varandra och ta hand om varandra…..på livstid enligt kristendomen.
2) Reglerar plikter och skyldigheter i bildandet av FAMILJEN.
Alla dessa suckar och stön i ältandet av havererad sexualitet och traskandet i det sumpiga gråvardagliga parförhållandet är beklagande!
Äktenskapet tar inte hänsyn till att tillförsäkra sensualitet eller njutning, desto mindre den kvinnliga. I äktenskapet skrivs det på ett kontrakt där kvinnan ställer sin livmoder till fortplantnngens förfogande och mannen förbinder sig att garantera överlevnaden av den gemensamma avkomman.
Många gifter sig utan att begrunda syftet med äktenskapet. De inser inte att tvåsamhetens villkor förändras radikalt när man skaffar barn.
Allt svärande att hålla ihop i våt och torrt tillkommer i kontraktet som en sirligt och fin formulering som ger sken att kontraktet handlar om det vi kallar kärlek.
Vill man dessutom gå i äktenskapet i tron att ”kärleken” (sexet? lusten? kåtheten?) ska överleva påfrestningarna förökningen kräver… då har man inte insett vad man har gett sig in på.
Författarna hyllar den sydländska förhållningssätt till den sexuella otroheten som de förklarar är en utväg att stå ut med ett livslång äktenskap. I dessa äktenskap går också männen i på toaletten och runkar når frun har somnat. Kvinnorna i sin tur går in på toan när männen somnar efter en korv och mos samlag.
Kanhända att de latinska folken är mer medvetna om vad äktenskapet innebär?
Lever folk i sydeuropa i en annan konstruktion av man-kvinna förhållandet? Jag tror inte det.
Jag tror att det är samma konstruktion som gäller här i Norden också.
De latinska paren skiljer sig sällan pga otrohet. De är mer bundna till varandra av materiella och sociala skäl. Kvinnan är mer förlåtande pga sitt beroende av mannen. Männen är däremot inte lika förlåtande, de har de ekonomiska och sociala övertagen.
Det är kanske därför man läser rubriker om män som springer omkring med hustruns huvud i handen (Grekland, sommar 2008) Eller att en man körde omkring med hustruns lik i bilen för att göra sig av med den otrognas kropp (Spanien, sommaren 2008).
Som tur är slutar inte alla upptäckta fall av vänsterprasssel på det viset.
De flesta löser sina otrosaffärer på ett mer civiliserat sätt. De kompromissar.
Den ”latinska friheten” är en kompromiss: att acceptera sin och den andres längtan till lust och njutning som kanske inte går att tillfredsställa med sin partner pga. omständigheterna i ett slitet parförhållande. Att acceptera det är att inse hur ”felbar” man kan vara. Är det därför sydlänningar kan vara mer accepterande och blundar oftare för varandras vänsterprassel?
Det kulturella arvet präglar oss alla. Den katolska mentaliteten gör människan mer ödmjuk inför sina egna brister och tillkortakommande. Brister och svek tolereras i högre grad.
De latisnka folken bejakar sin sensualitet och lusta.
De tillåter sig att njuta av livet i större utsträckning än Noréns fixerade nordbor.
Ta inte allt med så stort allvar, lev livet, njut av det som bjuds och kom ihåg att vara förlåtande med de andra så som man är mot sig själv.
augusti 29, 2008 kl. 3:41 e m |
Vad är detta? Massa predikningar om hur en redaktör skall arbeta?
Ifråga om utryck för rutten kvinnosyn eller syn på våld mot kvinnor så är tanternas text rena smekningen mot vad man hittar överallt på nätet. Det roliga är de är ”kändisar”.
Hela Blogg-grejen går ut på att alla kan publiceras och det enkelt och direkt. Du har mitt fulla stöd. Du gjorde helt rätt. För mig som man känns det bra att de här åsikterna åskådliggörs för de delas av alltför många.
Det kanske inte feministeliten (både män o kvinnor och deras skyddade krets) vill tro, men den här mansbilden går verkligen hem. På riktigt.
Nu var det ju tragiskt att en b-skådis och en c-författare tappade ansiktet på kuppen. Men tydligen nödvändigt.
augusti 31, 2008 kl. 9:55 e m |
Ett förvirrat inlägg som ingen begriper sänker varumärket newsmill till en nivå där ingen vill befinna sig – så kan det gå – !
september 1, 2008 kl. 7:00 f m |
Sänker en rutten debatt-sida i DN, SvD, AB eller liknande deras trovärdighet? Det tycker inte jag.
Det är ledare och det redaktionella som sänker nyhetsmedier. Oavsett om det är på papper, TV, eller i bloggform.
sådeså. 😉
september 1, 2008 kl. 8:37 e m |
Det är självklart att texten skulle publiceras. Den är brännhet. Roligt skriven. Provocerande. Och det funkar. Så mycket respons! En infallsvinkel som får många att reagera och debattera. Det är ju skitkul! Det rockar.
september 2, 2008 kl. 11:09 f m |
Det mest komiska i artikeln måste ju ändå vara att en man som visar ömhet och jämställdhet på stan inte kan vara en som visar på ett passionerat knull i sänghalmen. Och att äktenskap, ett underskrivet papper, tydligen inte kan bjuda på äventyrlighet.
Man kan väl inte direkt säga att jag fick stor respekt för författarna efter läsningen, men men… Det var kul läsning iaf, om det var syftet. Och uppmärksamhet fick ni ju, om det var det ni sökte.
september 9, 2008 kl. 10:11 f m |
[…] pappersnumret har skrivit mer ofattande om Newsmill. Eder-Ekman har redan tidigare förklarat sig i den gamla Newsmillbloggen. Jag tycker litegrann att de båda förklaringarna talar emot varandra och funderar lite grann […]