Anders Ehnmark, hemvärnsman: Därför gillar männen Hamilton

Zandén och Gyllenhammar har misuppfattat kärnan i Hamilton-böckerna. Guillou skriver klassiska pojkböcker utan cynism och når därför stor framgång. Det skriver idag författaren och hemvärnsmannen ANDERS EHNMARK i en replik till Zandén&Gyllenhammars inlägg.

 

Jan Guillou är nere i Serengeti och jagar lejon, hörde jag. Under tiden får han kritik för de manlighetsideal han sägs företräda. Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar säger att han nästan blir oläslig av stöddighet. Hans hjältar är stridisar utan inre liv.

Jag har aldrig läst honom så. Stridis är han förvisso (när vi lärde känna varann på Folket i Bild/Kulturfront vid Haga Norra på tidigt 70-tal, under IB-affären, var det rent av en tillgång) men med ett inre liv, om man därmed menar den sagoton som alltid finns i hans berättelser, den romantiska distans, som är pojkbokens.

Han saknar den egenskap som är så typisk för den kommersiella berättelsen idag, till exempel i kvällspressen, nämligen cynism. Man kan följa hur unga skribenter anstränger sig för att få ett hjärtlöst och rått tonfall, därför att det anses fint, men det är att missförstå det hårdkokta språket, som det hette förr. Som alla stora murvlar vetat sen Addisons och Steeles tid, när den moderna pressen skapades, fordrar sensationalism ett slags oskuld, god tro kan vi säga, så att händelsernas allvar känns i språket.

Cyniker är alltid dåliga berättare. Man känner genast igen dem.

De ideal som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar förargar sig över, ganska så aristokratiska och militära kan man säga, är ju samtidigt pojkbokens. Jag läser berättelserna om Hamilton och Arn som upprymda och lite anarkistiska hyllningar till olydnaden. Olydnad är mandomsprovet.

Där rör vi oss ju i en tradition som framför allt är engelsk (Kipling, Richmal Crompton med de trettio Billböckerna som vi läste alla) men också amerikansk (transcendentalisterna i Nya England som förstod att man måste glömma det man fått lära sig för att förstå något) och har en ljus ton av äventyr och löje. Man får inte vara för allvarlig för att förstå något.

I den oförståeliggörande sensationalism som omger oss från morgon till kväll – det är det i TV och skittidningar dominerande berättarsättet – saknas löje. I den förståeliggörande sensationalism, som fanns en gång (jag minns den från Expressen som ett av Carl-Adam Nycop nästan teoretiserat berättarsätt) är löjet centralt.

Kanske kommer det där tillbaka. Jag tycker jag märker det i de nya tidskrifter som hela tiden dyker upp (Mana, Slut). Cynism är så oerhört tröttsamt. Jag förstår inte hur någon orkar vara kallhamrad.

Därmed önskar jag Jan Guillou god jakt i Serengeti. Jag minns hur lejonen ligger i högar som kattungar hos oss, medan de väldiga hjordarna av gnuer drar förbi. Då och då reser sig något lejon och gäspar, hoppar på en gnu och äter upp den, för att sen lägga sig igen. Det är livet i Serengeti.

ANDERS EHNMARK

Anders Ehnmark är författare och kritiker i Expressen. Hans senaste bok hette ”En stad i ljus”. Hans hemvärnsgrupp sköter vattenvägar och broar mot Stockholm. Ehnmark har grundutbildning i att spränga och bygga broar.

Etiketter: ehnmark, guillou, gyllenhammar, hamilton, zandén