Lunchade med Karin i dag. PM vabbar och var alltså inte med. Ägnade halva lurren åt att försöka få Karin att berätta vem det sexiga vänsterintellektot som får alla hardcorefeminister att dregla är.
Karin vägrade berätta trots att jag lovade att det skulle stanna inom redaktionen. (Dåligt. Riktigt dåligt, Karin.)
Men hon försa sig och avslöjade i alla fall att det var en man.
Dessutom gjorde hon i förbifarten några blixtrande feministiska analyser som hon vägrar att dela med sig av här på bloggen. De gick bland annat ut på att somliga mediegenusbruttor uppför sig ytterst misogynt, bara de får chansen. Skandal och könsförräderi enligt Karin.
En annan känd kulturskribent fick sig en känga bara för att hon stött i hop med Karin (i Sturegallerian, var annars?) med en dyr handväska som uppenbarligen var ballare en Karins trötta Mullberry.
Karin utgick naturligtvis från att jag skulle betala den svindyra lunchen, nåt annat var det inte tal om.
För övrigt har kloka läsare reagerat på att Karin kallat mig för ”Bitterfitta” här på bloggen. Måste erkänna att även jag varit ganska upprörd. Vände mig därför till PM i hopp om att han skulle ge Karin en reprimand. Men som vanligt var det jag som drog det kortaste strået.
”Om SVT kan planera för en serie som heter ”Ballar av stål” måste Karin kunna kalla dig ”Bitterfitta”, löd PM:s dom.
Karin och PM, f*** you!
PM:s blogg 
juni 3, 2008 kl. 7:44 e m |
Man får ju onekligen lite flashbacks från ett Bangreportage som handlade om Bimbofeminism, Karin spanade in Skugge vs Rosing med tillhörande Banganalys som faktiskt var riktigt rolig.
—
Leo, ge fan i Karin, du klarar inte hennes feministpropaganda helskinnad så låt henne vara.
juni 3, 2008 kl. 9:59 e m |
Ärligt talat, jag fattar faktiskt ingenting.
Var vi inte överens om att göra gemensam sak, vi grabbar och ni tjejer.
Lite så där hand i hand skulle vi tillsammans bryta ned könsmurarna. Ja, bli jämställda. Att inte dela den uppfattning är väl att likställa med att be om en negerboll på kondis.
Men när jag läser er blogg flimrar det för ögonen och dånar i öronen. Känns faktiskt som om jag hamnat i en krigszon där blankt stål och hårda nävar bara duger. Bara uttrycket ”hardcorefeminister”…
Jag köper att man kan betrakta världen ur ett feministiskt perspektiv men inte att man gör det alltid. .
Eller har jag missuppfattat något?
Och det där att kalla någon för ”bitterfitta” känns inte särskilt elegant.