I början på nästa vecka öppnar vi Newsmill för våra betatestare. Bli betatestare du också! Gå in och registrera dig här. Fram till dess pågår trippelparallellt arbete här på redaktionen. Ny teknik ska fungera, vi lär oss att bildhantera – och så letar vi initierade skribener, som alltid.
Just nu jobbar vi med följande ämnen:
Varför älskar de svenska männen Carl Hamilton?
Igår recenserades Jan Guillous senaste bok, ”Men inte om det gäller din dotter”. Superagenten Carl Hamilton är tillbaka, till många (manliga) läsares glädje. Vad är det med Hamilton som griper de svenska männen så?
Hur lyckas Janne Josefsson med Kina?
Ikväll har Janne Josefsson debatt i Peking. Är det sluttjatat om den röda diktaturen?
Måste Obama välja Hillary?
Vi är många som väntar med spänning på att Barak Obama ska utse sin vice presidentkandidat.
Skriv direkt i kommentarsfunktionen!
PM:s blogg 
augusti 21, 2008 kl. 5:10 e m |
1. Alla män gillar hjältar, vare sig de heter Hamilton, Hjortfot eller Elvis, av den enkla anledningen att kvinnor gillar dem. Så fråga hellre varför kvinnor gillar dem. De hämtar ju inte på dagis direkt.
2. Nej. Tjat går hem.
3. Nej. Han kommer inte att välja Hillary. Däremot kommer han att välja en vit kvinna. En mörkhyad man och en vit kvinna blir det som ersätter de bleka gubbsen i Vita Huset. Time for change.
augusti 21, 2008 kl. 5:19 e m |
Svenska män älskar nog inte Hamilton. Denne KSI-agent faller snarare medelålders män på läppen, de som minns 50-talet. En nostalgitripp helt enkelt.
Med andra ord – Hamilton älskas inte av alla svenska män. Det vore synnerligen häpnadsväckande om så var fallet.
Han är dessutom en rätt läskig figur med sina överklassfasoner.
Fast det är rätt kul att läsa böckerna. Plocka bort händelserna som beskrivs så ligger det mesta rätt nära obehörig befattning med hemlig uppgift.
Guillou är extremt noga med detaljer och särskilt då vad som är rimligt, logiskt och hur KSI-agenter, Must och regeringen skulle kunna tänkas agera i en viss situation.
Hamilton borde vara obilgatorisk läsning för alla FRA-motståndare som undrar vad Must, FRA, UD och regeringen använder för slags metoder.
augusti 22, 2008 kl. 5:58 f m |
Initierade skribenter? Vad ska de goda generalisterna ta sig till då? Lars Linder? Jag? Va?
augusti 22, 2008 kl. 3:40 e m |
Du är alltid en initierad skribent, Andreas.
augusti 22, 2008 kl. 3:52 e m |
I helvete. Jag vägrar att vara en initierad skribent. Jag vägrar att kunna mycket om något. Jag vill bara kunna litegrann om allting. (You can take the lokalreporter out of lokalen and make him act like a kulturjournalist, but you can never take the kultur out of a lokaljournalist.)
augusti 22, 2008 kl. 4:41 e m |
Jag tror nog till exempel att du är en initierad skribent vad gäller Malmös plats i svensk samhällsdebatt jämfört med Göteborgs – det skulle vara extremt intressant att höra dig om det.
augusti 22, 2008 kl. 6:17 e m |
Möjligen det ja. Förresten måste det sägas, så att jag inte missförstås här: Lars Linder är en stor förebild för mig i hur han tar sig an saker. Nyfiket, öppet. Han kan tänka sig att läsa och låta sig fångas av vadhelst. Det är coolt. Jag hoppas jag kan förbli sån: motsatsen till insnöad.
augusti 23, 2008 kl. 4:20 e m |
Andreas, snyggt jobbat – nu har du lyckats med konststycket att vara en makthavare i bloggvärlden och en skribent i en tongivande tidning samtidigt som du tar dig in i de fina cybersalonger som en liten underDOG som viftar på svansen – nej, jag är ingen som har någon makt, jag är bara en medelålders vit svensk man som har tillgång till alla jäkla forum när jag vill – och kan sänka vem jag vill. Nej, det kan ju inte vara makt.
Har ni någon gång t ex reflekterat t ex över hur effektivt bloggmaktsfären stänger utanför alla som skriver taskig svenska. Du vet – ”dom”. Bloggen är diskursmakten som sätter agendan på kultursidor och ledarsidor – och du medverkar överallt Anders. Det vore klädsamt om du kunde medge att du är någon med mycket makt. Och same goes for PM. Lite läskigt läsa er kuttrande här som om ni var två tonåringar. Och argumentet att vem som helst kan starta en blogg och få makt håller ej hela vägen, det verkar vara enklare att få cred om man först har varit i gammelmedier, som alla ni och t ex Skugge, med mera.
augusti 24, 2008 kl. 10:21 f m |
Intressanta synpunkter på denna konversation med min bekant och kollega PM (som jag alltså känner lite sedan förut, om du undrade).
Men jag måste fråga: hur menar du att jag skulle ha förnekat min makt? Har jag det? Det var inte meningen i så fall, för det är klart att jag har en massa makt – fast bara över några forum med stor begränsning.
Att man kan nå stort genomslag med en blogg utan att vara ett etablerat namn har jag egen erfarenhet av, då Hemliga pappan-bloggen gjordes i största hemlighet och på kort tid blev en av landets mest lästa…
(Och så några frågor till: Är 32 medelålders? Shit, jag trodde det var några år kvar. Viftar jag på svansen? Har jag tillgång till alla forum? Då är det verkligen någon som har glömt att ge mig inloggningsuppgifter.)
augusti 24, 2008 kl. 9:25 e m |
Jag har alltid velat vara en förebild.
Länge trodde jag att det var kört. Ett helt liv på Sveriges viktigaste kultursidor – och ändå var det ingen som såg mig. Trots att jag ibland var lite arg på USA och ibland sade någonting som faktiskt – faktiskt! – måste få sägas om Israel.
Jag var för när man skulle vara för och emot när man skulle vara emot.
Det regnade över Marieberg, årstiderna växlade, chefernas huvuden rullade, medarbetare kom och gick, nedskärningar, omgörningar, tabloidisering. Och så lilla jag mitt i detta tumult; nästan alltid i ljusa kläder för att framhäva det släktskap jag länge känt med molnen, de trygga molnen, de eviga molnen.
Till sist kom jag äntligen på receptet för medial framgång: man kommenterar en händelse när den är över för länge sen. Två dagar efter folkomröstningen författar man en mild (dock principiell) kommentar som förklarar varför segrarna hade rätt. Det funkade rätt bra: ingen blev upprörd, aldrig utbröt någon debatt. Allt gick sin stilla gång. Så många notiser som ingen tog notis om.
Men nu äntligen blev jag en förebild. Rätt stort, don´t you think?
augusti 24, 2008 kl. 9:45 e m |
Honey, etablerad är någon som garanterat får in sina synpunkter både på SR, SVT, Brännpunkt, har egna kolumner på Sydsvenskan, samt får förlag till sina bokidéer. Det är bra om du inser att du har makt – för det har du, diskursmakt, att sätta agendan, att sänka någon, att lyfta någon annan.
Intressant att du inte berörde synpunkten om dem som inte kan så bra svenska alternativt skriver kasst. Kan de någon gång bli en röst i debatten som sig själva? Medelålders är väl 30 +?? Det var det i a f på den tiden jag var där, men kanske är gränsen högre nu när din generation skaffar barn allt senare.
augusti 24, 2008 kl. 10:03 e m |
Språkkunnighet är jätteviktigt för hur man blir bemött. Så är det ju. Frågan är om det går att göra så mycket åt. När man värderar en text, så är det ju verkligen inte bara det bokstavliga innehållet man värderar, utan sammanhanget, språket och avsändaren. Och till och med typografin. Ju ”skickligare” avsändaren är på de här delgrenarna, desto större chans till genomslag.
Frågan kvarstår, och den är intressant: Vad gör man åt det?
augusti 25, 2008 kl. 6:41 e m |
Kan du inte be PM initiera en diskussion om just den sista frågan här – det är verkligen en fråga om makt. Jag kallar det för diskursmakt – man har makten att sätta diskursen, vad som gäller, vad som år ok, vad som är PK. Subtilt som satan men lika mycket makt som penningmakten eller den politiska makten. Och man är ju inte synlig – och verkligen inte folkvald. D v s ingen kan välja bort en heller.
F ö var det den typen av makt jag menade ni har, som t ex att man får Jönsson skriva tre gånger om Newsmill på SVD och Expressen nappa på Zanden -debatten. Vilken Urban Turbanic eller Daniella Amiric som ”bara”bloggar utan Bonniers som skyddsnät skulle få den publiciteten. Gratis. ? Så inte mig emot ett nytt koncept – bara man fattar var man står i det bourdieuxiska fältet.
augusti 26, 2008 kl. 5:43 f m |
Jo: PM, du hör Daniella här. Det är bara att bjuda in skribenter. Vem är medienätverkskännare, förstår mekanismerna? Viggo Cavling vore kanske ett namn, och så kanske Daniella själv då. Mustafa Can så klart!
augusti 26, 2008 kl. 9:46 e m |
Riktigt banbrytande vore ju att bjuda in folk som får skriva på sitt modersmål och sedan kan man ju köra en översättning till svenska som länk. Då får vi in alla svenskar – även dem som inte talar svenska så bra, och varför inte även svenskar med typ dyslexi…be farbror Bonnier skaka fram några översättartjänster, ni som jobbar inom sfären. Slå ett slag för mångfald och vinn alla kategorier på nya bloggpriser 2009!