Folkrörelsens återkomst

Efter 14 dagar som amatörbloggare har jag upptäckt mycket som jag inte visste tidigare. Bland annat hur mycket kvalitet bloggosfären erbjuder. Ett flertal publicistiska nischer som traditionellt sköts av professionella anställda har idag långt bättre ideella konkurrenter i gestalt av bloggarna. Det gäller bland annat mitt förra skrå, ledarskribenterna, som egentligen inte har en chans mot några hundra hängivna, kunniga, snabba och länkade bloggare. Det ska bli intressant att se hur lång tid det dröjer innan opinionsbildning främst associeras med att blogga.  Men den kanske främsta nischen är de sakinriktade områdena. Vad du än är intresserad av finns det bloggar som ger mer kunskap än fackböckerna eller facktidskrifterna i handeln. Dessutom utvecklas de ständigt, via kommentarsfunktionen, i dialog med sina läsare. Förskjutningen kan beskrivas på många olika sätt: som en teknisk revolution eller en demokratisering av det offentliga rummet. Möjligen ger ett äldre sociologiskt/politiskt begrepp bättre rättvisa: folkrörelse. Likheterna är flera. Idealismen, solidariteten, gemenskapen och viljan att bygga något nytt och bättre. Och folks vilja att berätta om sina egna liv ska man inte förakta. Just den funktionen var kanske den viktigaste när nykterhetsrörelserna, bildningsförbunden och arbetarrörelserna fick litterär guldkant. Moberg, Fridegård, Ivar Lo, Martinsson, Linna och Fogelström berättade alla om mycket vanliga liv som egentligen inte hade någon relevans utöver det privata och just därför öppnade nya världar.