Newsmill Weekend, Åsa Mattsson: Därför är bad boys sexigare än good guys

Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. Men det finns inga ”riktiga” män och kvinnor. Vi måste sluta spela det spelet, skriver  ÅSA MATTSSON i ett svar till Zandén och Gyllenhammars inlägg här på Newsmill.

Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl ett slag över munnen? Det är lätt att raljera över Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars kryptiska och frustrerade inlägg i sexualdebatten, där de ondgör sig över unga kastrerade småbarnspappor som inte har ögon för annat än sina små barn.

– När de borde vara kåta, virila och aggressiva, och vilja trycka upp kvinnor i hörnen. ”Riktiga” män är dominanta och har anständigheten att inte vika från den positionen så att vi kvinnor ska känna oss trygga i vår underordning och inte frukta att vi gemensamt kanske skulle kunna ändra sakernas tillstånd. Artikeln andas en oförmåga och ovilja att låta män visa andra sidor än de som ryms inom en gammal mansroll som påstås vara naturlig. Men den maskuliniteten är lika lite naturlig som det är bekvämt med korsett och stilettklackar.

Så varför spelar vi detta spel? För ett spel är det, ett rollspel, det har inget med natur att göra. 

Till skillnad från Zandén och Gyllenhammar är jag inte biologist. Har aldrig varit. Jag har aldrig trott att jag är ”en riktig kvinna”. De män vars knappar jag tryckt på och som tryckt på mina har jag aldrig trott vara ”riktiga män”. Bara bättre eller sämre skådespelare. Jag har varit högst medveten om att det är en roll jag spelat. Ändå har jag spelat den. Jag har lärt mig hur man väcker mäns jaktinstinkt, hur man blir ett åtråvärt rådjur, en ängel i korsett som döljer sin styrka under ett sexuellt undergivet beteende. 

Männen har i sin tur varit bredaxlade potenta krigare och jägare beredda att erövra landet, fälla bytet, eller rida djuret. Media och genusforskaren Anja Hirdman kallar förresten maskulinitet för ”slottsbyggande”, vilket ger den där scenen där Askungen sitter i fönstret och drömmer om prinsen ännu en dimension: Vad är väl en bal på slottet? 

Det kan förstås vara riktigt roligt att spela rollspel, men jag kan inte längre. I grunden är det vad min andra roman ”SalongF” handlar om. Försvarsmekanismerna fungerar inte längre. Jag kan inte längre hindra mig själv från att se min egen styrka och inte heller hindra mig själv från att veta vad jag vet, och då kan jag inte längre spela det här spelet. Manus är för dåligt. Scenografin stinker. Kostymerna är taffliga. Jag vill inte längre bli regisserad av patriarkatet. Gudarna ska veta att jag har spelat spelet, länge. Ja, inte i offentligheten, men i relationer. 

Frågan är varför det tagit mig så lång tid; att sluta spela spelet. Varför faller så många kvinnor för aggressiva, dominanta, destruktiva, till och med farliga män? Varför är bad boys sexigare än good guys? Kanske de här männen agerar ut den vrede som kvinnor istället förtränger. Att visa vrede och den egna styrkan är för många kvinnor det samma som att be om att bli övergivna. Många kvinnor tror att de ska bli utsatta i skogen om de vågar visa sina känslor och förmågor. Då blir de dömda och glömda oattraktiva livsfarliga häxor som ingen vill ha. Små flickor lär sig tidigt att vara till lags. Duktiga, vänliga, uppmärksamma på andras behov, särskilt mäns behov av vår tillgänglighet och vår beredvillighet att tillmötesgå deras önskningar. Kvinnor förstår tidigt att lägga sig till rätta i männens begär. Eller att få det att se ut som om vi gör det.

Därför har kvinnor lärt sig att hålla fast vid sin spelade undergivenhet, inta sin underposition till synes frivilligt. Till och med bli upphetsade av den. Det är både kortsiktigt skuldbefriande och ger belöning i form av bekräftelse och närhet. Att välja aggressiva, dominanta män är ett mer effektivt sätt att fly från sig själv och den man kanske verkligen är, än att välja en man som inte spelar sin dominanta roll lika övertygande. Ju mer tillbakaträngd kvinnan känner sig och ju räddare hon är för sin egen styrka, desto större behov har hon av att hålla upp den dominanta mannen som en sköld och projektionsskärm. Så fångas mannen och kvinnan i låsta positioner som överordnad-underordnad i en polariserad sexuell könsstruktur.

Men träffar man någon och verkligen drabbas av kärlek, så att mänskligheten hos båda träder fram i maskeraden, så håller inte det där spelet. Då faller maskerna och de gamla replikerna, den trånga rollen ger ingen ledning. Både ”den riktiga mannen” och ”den riktiga kvinnan” famlar. Då är vi bortom fallos och ett slag över munnen skulle faktiskt inte hjälpa. 

ÅSA MATTSSON

Åsa Mattsson är journalist och författare. Just nu är hon aktuell med romanen ”Salong F”, som är en uppgörelse med sin egen (spelade) roll i patriarkatet.

Etiketter: Åsa Mattsson, gyllenhammar, jämställdhet, patriarkatet, rollspel, Salong F, våld, zandén