Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar: Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!

DEBATTEN FORTSÄTTER PÅ NEWSMILL

Så länge vi inte tillåter män och kvinnor att vara biologiska varelser är Hamilton männens erotik-substitut. Det vore bättre att de blev riktiga män och började älska oss riktiga kvinnor istället, skriver JESSICA ZANDÉN och CECILIA GYLLENHAMMAR.

Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar. På ett bröllop härom veckan ses dessa pappor försöka finna sig i sig nya roll som den svenske, äntligen jämställde mannen.

Dom skakar sina bäbisar konstant. Som om dessa nybörjare har hittat ett tryggt beteende som dom tror är norm.

Själva står vi och betraktar ett ”shaking baby syndrome” och undrar varför ingen pratar med oss längre, utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer.

Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.

Är det månne därför som dessa mäns stora idol är Carl Hamilton ”the lonesome cowboy”, som inte trasslat in sig i cementerade relationer? Själva har vi knappt kommit till sida tre i dessa tegelstenar, det intresserar oss helt enkelt inte, denna beskäftiga konstruktion.

Vad ser Carl Hamilton när han betraktar sig i spegeln? Han ser en adelsman i det neutralas tjänst. Som inte kräver ständig bekräftelse, som med orubbat självförtroende slaktar oskyldiga utan ett blodstänk på sin vita manchett. Ett sargat hjärta, en död kvinna som aldrig behöver visa sitt fula morgontryne, som lämnar honom ren i sin känsla. En intakt manlighet. Därför är han attraktiv.

Motsatsen till denna typ av hjältar hittar man hos Lars Norén, han försöker ärligt se det han saknar i sig själv, uppriktig oro över sina egna tillkortakommanden i relationen till kvinnan: ”kommer jag att hitta den jag är?”

Vi stagnerar och dör i äktenskapen, vi vågar inte ta risker inom det, vi vågar inte vara kvinna och man för vi går så helt in i att vara mor och far och släpper raffigheten, experimenterandet, kärleken dör inom äktenskapen. Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen. Vi glömmer att lusten inte kan infoga sig i bilden av det svenska jämlika äktenskapet, att lusten går helt egna vägar, fri från tiden, opportunismen, genusdebattten.

Så länge vi förtränger våra djupaste önskningar, tiger om våra fantasier, inte vågar ge oss hän inför varandra, kan vi aldrig bli två levande biologiska varelser. Så länge kommer mannen att längta efter att vara en konstruktion och kvinnor hitta utlopp för sin frustration genom att ständigt starta nya inredningsprojekt.

När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?

Kanske har vi helt missat det som halva Europa och hela Sydamerika insett: att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor. Och att den äktenskapliga redovisningsskyldigheten inte alltid är av godo.

En kväll i maj, tio kilo smalare, dyker den nyseparerade kåta trebarnsmamman upp på det gamla pargängets fest tilsammans med sina lika kåta glada singelväninnor…från ingenstans kommer angreppet! Från att de snor cigaretter till att de förstör hela festen…de glada väninnorna tar sig snabbt där ifrån och i trappuppgången en dispyt med en av våra trettioåriga pappor, som slutar med att han väser: ”det finns något som heter trygghet också” .

Den eviga längtan brinner i oss alla. Idén om att stå brud är den förhärskande, konventionella bilden av vår dröm. Kyrkans sätt att förtiga den kvinnliga sexualiteten. Byt idé! Längtan kan lika gärna vara att leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare. Tänk att visa sina barn att livet inte bara handlar om att stå ut. Tänk att visa barnen att livet går på, att man kan resa sig och att äventyret fortsätter. Död åt äktenskapet! Ge oss latinsk frihet, utrymme att få bli detta norénska jag, utan att fastna i en uppgiven tystnad och med insikten i att friheten har ett pris som heter ensamhet och att det våldsamma befriande skrattet kommer ur modet att möta den.

CECILIA GYLLENHAMMAR och JESSICA ZANDÉN

Cecilia Gyllenhammar är författare. Hennes senaste roman var ”En spricka i kristallen”. Jessica Zandén är skådespelerska. I vintras medverkade hon i SVT:s dramatisering av ”En spricka i kristallen”. De är nu på resa i Grekland.

Gyllenhammar och Zandén svarar i ett nytt inlägg här.

Etiketter: äktenskap, Bäby Björn, Carl Hamilton, cecilia gyllenhammar, erotik, Jessica Zandén, sex